Minnet

Jag andas in den kalla luften. Känner hur den kyler ner mig inifrån. Sedan andas jag ut den och ser min andedräkt sväva upp. Kylan tränger in i mitt ansikte. Gör huden torr. Jag kollar klockan. Bussen är försenad igen. Jag har stått här länge. För länge. Mina knän har börjat värka och snart känns det som om dem ska gå av. Hatar verkligen Vintern.
Jag ser mig omkring efter en bänk att vila knäna på. Molnen hindrar allt ljust och värme från solen att tränga sig in. Det är fullt med snö överallt. Några bilar står helt insnöade. Jag kan nästan se kylan i luften.
Bredvid mig ligger det en stor hög snö. Då kommer jag på att det brukar stå en bänk där. Jag borstar bort snön med händerna och känner hur kylar tränger sig in ännu mer. När jag borstat bort lite av snön kommer jag fram till is. Jag är på väg att försöka ta bort isen när jag får syn på mina iskalla röda händer. Dem har börjat svida. Jag suckar och struntar i att försöka ta bort isen. Istället gömmer jag händerna i ärmarna och försöker värma dem. Jag vänder blicken bakåt för att fortsätta leta efter en plats att vila på. Precis när jag vänder på blicken ser jag en person gå på trottoaren bakom mig med ett snabbt tempo. Utan att tänka följer jag hen med blicken. Då ser jag något ramla ur hens ficka. Jag funderar på om jag ska säga något. Men beslutar mig snabbt för att låta bli. Orkar inte bry mig. När jag inte ser hen längre upptäcker jag en bänk längre in på trottoaren. Den är inte täckt med snö eller is. Jag börjar sakta gå mot den. Då känner jag hur mycket mina fötter domnat av kylan men dem har inte domnat helt för jag kan fortfarande känna kylan i dem.
Plötsligt stannar jag mitt på trottoaren. Ser ner på den plogade och sandade trottoaren. Till vänster ligger den sak som hen tappade. Utan att tänka tar jag upp den. Det är ett berlockhalsband. Ett väldigt fult. Medan jag betraktar berlockhalsbandet fortsätter jag gå mot bänken. Jag känner att den är väldigt skör när jag drar lite lätt i kedjan. När jag kommer fram till bänken sätter jag mig på den och känner den kalla bänken kyla ner mig ännu mer. Sedan lägger jag min focus på berlocken igen. Det ser ut som att berlocken går att öppna. Men den skulle säkert bara gå sönder om jag försökte. Det känns nästan som att det var bra att jag inte sa något till hen om den. Hen blir nog glad av att få slippa det här fula och sköra berlockhalsbandet.
”Väntar du på någon?” säger en röst bredvid mig.
Jag vänder snabbt upp blicken för att se om det var mig rösten pratade med. Då ser jag Vivian. Hennes blick är ganska tom. Som om hon tittade på mig men ändå inte.
Vi har varit bästa vänner sedan vi var små och hon har alltid varit som en del av min familj. Men den senaste tiden har vi inte setts på ett tag. Jag vet inte ens varför. Då märker jag att jag har stirrat tyst på henne allt för länge.
”Nej, väntar bara på bussen”, svarar jag som om jag pratade med en främling.
”Vad har du i handen?” Frågar hon och pekar mot min hand.
Jag tittar ner i min hand. Hon menar berlocken. Jag har glömt att jag fortfarande håller i den.
”Ett berlockhalsband. Jag hittade den på trottoaren. Den känns ganska skör. Men den är ändå så ful och gammal så det spelar ingen roll om den går sönder”, svarar jag nästan som om jag pratade med mig själv med blicken mot berlocken. ”Den är hur som helts helt värdelös”
”Ja, det kanske den är för dig”, svarar hon.
Sedan blir det tyst en stund. Jag tittar en sista gång på berlockhalsbandet innan jag lägger ner den i jackfickan. Den ser inte så gammal ut. Men jag vill bara säga något mer negativt om den. Sedan gömmer jag händerna i ärmarna i försök att värma dem. Min näsa har börjat rinna och ansiktet har domnat. Då kommer hen igen. Men nu är hens tempo ännu snabbare.
Hen ska väl antagligen fira för att ha blivit av med det fula berlockhalsbandet tänker jag för mig själv.
”Hen verkade ha bråttom”, säger Vivian efter en lång tystnad.
”Mm”. Får jag bara fram.
Det blir tyst igen och jag har inget att säga.
”Hur mår du då?” frågar hon.
”Fryser”, svarar jag efter några sekunder. ”Det är så kallt och jag hatar verkligen vintern. Finns ingen mening med den. Den bara förstör för mig”.
”Förstör”, svarar hon. ”Brukade inte du älska vintern?”
När hon sa det blir det tyst. För det är sant. Jag brukade älska vintern. Men varför gör jag inte det längre. Vad är det som gjorde att jag sluta älska vintern.
”Vi var ute hela dagarna i snön förut”, fortsätter hon.
”Brukade”, svarar jag utan att tänka.
Sedan blir det tyst igen. Knäna värker ännu mer trots att jag sitter ner. Jag sträcker ut ena benet och känner hur det knakar i knäet. Sedan gör jag det med andra benet och känner hur det knakar i andra knät.
”Har du stått och väntat länge?” frågar hon.
”Ja”, svarar jag. ”Men jag hade tur som hittade den här bänken utan snö och is på.
Båda är tysta igen. Men någonting känns konstigt. Som om jag glömt något. Men jag vet bara inte vad.
”Du sa att berlockhalsbandet var gammalt och att du inte brydde dig ifall det gick sönder”, börjar Vivian.
”Mm”, svarar jag och tar upp berlockhalsbandet ur jackfickan.
”Så varför har du inte släppt de gamla minerna om mig då?” frågar hon.
Jag blir tyst. Jag försöker komma på vad det är hon menar, men jag har ingen aning.
”Du har kvar de gamla minnena av mig. Men de nya har du glömt”, fortsätter Vivian. ”Varför?” frågar hon.
Min blick är på berlockhalsbandet. Mina fingrar har virats in i kedjan.
”Vad menar du?” frågar jag och vänder blicken mot henne. Men då är hon borta. Hon försvann lika snabbt som hon kom. Plötsligt känner jag hur kedjan går av och blicken hamnar i mina händer. Jag håller upp den framför mig i några sekunder och tänker på det sista Vivian sa till mig. Men jag förstår fortfarande inte vad hon menade. Sedan lägger jag berlocken i fickan igen och gömmer händerna i ärmarna.
Då kommer hen igen. Hens tempo är nu ganska långsamt och blicken är mot marken som om hen letar efter något. Måste vara berlockhalsbandet tänker jag. Men jag förstår inte varför hen vill ha ett sådant fult och skört berlockhalsband. Som också är trasigt nu. Men det vet hen inte om. Jag tar upp berlockhalsbandet igen och bestämmer mig för att ge det till hen. Jag förstår inte heller varför jag tog upp det att börja med. Jag vill inte ha den. Jag reser mig upp från bänken och förväntar mig känslan av att knäna ska gå av. Men jag känner ingen skillnad.
”Letar du efter något?” frågar jag. Det känns bara konstigt om jag frågade hen rakt på sak om hen letade efter Berlockhalsbandet. Så jag låsas som jag inte vet vad hen letar efter.
Ja, jag letar efter ett berlockhalsband. Jag måste ha tappat det här någonstans”. Svarar hen med orolig röst. Hens blick är fortfarande mot marken så hen ser inte att jag håller i den. Hen är så nära det hon letar efter. Men det har hen ingen aning om.
”Är det den här?” frågar jag och håller fram berlocken. ”Jag hittade den på trottoaren för inte så länge sedan”.
Då vänder hen upp blicken och då ser jag hur hens ansiktsuttryck förändras från oroligt till lättad.
”Ja”, svarar hen onödigt högt. ”Tack, du anar inte hur glad jag är att se den”. Sedan när jag ger den till hen upptäcker hen att kedjan är av.
”Förlåt”, säger jag snabbt utan att tänka. ”Jag råkade ha sönder kedjan. Det var verkligen inte meningen”. Jag känner verkligen hur jag menar det jag säger i rösten. Men jag förstår inte varför. Jag brydde mig inte om det. Så varför är jag ledsen över att jag hade sönder den.
”Det gör inget”, svarar hen med ett leende”. För mig är berlockhalsbandet inte ett smycke utan en påminnelse. En påminnelse om ett skört minne som är smärtsamt men som jag aldrig vill glömma. Sedan blir hen tyst men hen har fortfarande blicken på mig. ”Men nu behöver jag den inte längre”, säger hen och ger den till mig. ”Ta väll hand om den”, säger hen.
Jag tar emot den utan att säga något. Jag fastnar på tanken hur hon kan ge bort något så värdefullt till en främling. Sedan går hen. Utan att tänka följer jag hen med blicken till hen försvinner bakom en byggnad. Sedan vänder jag på blicken mot bänken. Men plötsligt står den inte där längre. Bänken är borta. Men vart tog den vägen? Jag satt på den för bara några sekunder sedan. Den försvann lika snabbt som Vivian gjorde. Jag börjar tänka på det Vivian och jag pratat om. Vi pratade om henne, om mig. Något om gamla och nya minnen. Men jag förstod inte vad hon menade. Att jag hatar vintern. Att den bara förstör. Men att jag inte vet varför. Jag vänder blicken ut mot vägen. På de insnöade bilarna. Vi pratade om att jag hade älskat vintern. Men inte vad som gjorde att jag slutade. Sedan börjar jag tänka på det hen sa. Om en påminnelse, skört men också smärtsamt minne. Jag börjar hålla hårdare i berlocken.
Plötsligt börjar jag minnas varför Vivian och jag slutade ses. Vi började växa ifrån varandra och det slutade med att vi inte sågs alls. Men så en dag bestämde jag mig för att träffa henne. För jag ville inte förlora henne. Så jag bad henne komma över. Hon hade precis fått körkort och det var väldigt snöigt den dagen. Hon hade sagt att hon skulle ringa när hon börjat åka. Men hon ringde aldrig. Hon kom aldrig. Sedan fick jag veta att hon försvann men blev hittad några dagar senare. Men att dem hittat henne i skogen i bilen ihjälfrusen.
Plötsligt känner jag en tyngd över mig. Jag känner hur hjärtat nästan drar ner mig mot marken och mina ögon börjar tåras. Hur kunde jag glömma det? Ett sådant smärtsamt minne. Men som jag inte vill glömma. Plötsligt märker jag att det börjat snöa. Jag ser på snöflingorna som faller sakta ner mot marken. De börjar påminna mig om henne. Men varför ringde hon inte.
”För att jag ville överraska dig”, säger en röst bakom mig. Det är Vivian röst. ”Jag blev så glad när du ringde att jag tänkte överraska dig. Det är inte ditt fel”.
Jag vänder mig inte om. Istället fortsätter jag hålla blicken mot dem fallande snöflingorna.
”Men sen glömde du mig”, fortsätter Vivian med sorgsen röst.
Sedan ser jag ner på berlocken i min hand. Då ser jag att den har öppnats lite. Försiktigt öppnar jag den helt. I berlocken ser jag en bild av Vivian och jag börjar le.
”Men nu minns jag och jag tänker aldrig glömma det minnet igen”, svarar jag.

Författare:

Publicerat

Dela: