Mitt äventyr som Dante

*Detta är ett gammalt skolarbete i svenska A. Ett arbete där vi skulle skriva en egen version av Dantes gudomliga komedi, jag hade just sett filmen Dante's Inferno så majoriteten av det jag skrev är inspirerat därifrån.
Den har inte blivit redigerad sen den skrevs för 8 år sen, så den kan vara fylld med fel. Varför jag väljer att lägga upp denna är för att jag ska kunna visa andra hur min utveckling i skrivandet har gått. Det var/är en av få berättelser jag har färdigställt, en av få jag har varit nöjd med (kanske inte nu).*



Ännu gryr denna gyllene sol som strålar upp dagarna i våra liv. Det är Guds kärlek som lyser och är ämnad oss som är godtrogna till det heliga och sonens budskap. Men det är inte alla som får känna värmen som Kristus giver oss. Vi som troget följer kyrkans ord har tur, det finns syndare vars själar blivit nedkastad i klyftan av ondska, nedtagen till tortyrens eviga plågor där lågorna för evigt bränner huden av dess kött. Elden som aldrig slocknar och ej förintar dessa arma själar som gjort sig förtjänta av dess eviga straff i plågor. Jag talar om Helvetet och syndernas platåer, där Lucifer, den fallne förrädaren har sin hemvist. Jag vet detta, för jag har själv varit där och bevittnat alla syndares plågsamma straff. Jag avundas deras uthållighet som glöder inom dem och är starkare än något annat du kan tänka dig. Jag hade tur, min vistelse var ej lika plågsam eller ej så lång. Lyckan log mot mig hela min resa genom Helvetets nio platåer. Min lycka är bland det renaste som vandrat på denna jord, hon är nästintill renare än sonen uppå korset. Min älskade Beatrice gav mig styrka och mod genom den bockbentes rike.

Jag har själv en gång i tiden syndat, jag är en mördare, tjuv och lögnare som har gjort allt fel en kristen man kan göra. Jag har mördat min granne och stulit hans häst på grund av mina avundsjuka begär. Jag lade all skuld på en oskyldig yngling som var på resande fot och råka befinna sig i staden. Denna unga man jag beskyllde mina egna brott avrättades utan dom. Hans rädda ögon var även fyllda med vrede. De sökte efter mig som ett rovdjur söker sitt byte. Hans tårfyllda ögon fann mig i folk massan som trängdes tätt på stadens torg. De trängde sig djupt in i min själ innan de sakta slöt sig och han omfamnades av döden. Dessa eländiga blickar väckte skammen inom mig och jag själv blev rädd.
Jag flydde staden, springande mot ödemarkerna. Hjärtat bultade och jag kände mig som om jag var ett byte i en jakt av leoparder. Någonstans som kändes som ingenstans i mörkret hann min ångest ifatt. Mina trötta ben orkade inte ta många steg till. Jag föll ned, sittande på mina knän bad jag i tårar:
”Oh, käre Gud hjälp mig, låt denna arma stackare jag har sänt in i döden få frid, frige mig ifrån dessa kedjor av ångest!”
Skammen släppte inte taget om mig, den växte sig bara större och nästan kvävde mig. En dimma hade sakta börja på att stiga och i min sorg hörde jag ett lejons ryt, paniken växte sig stor. En svag röst hördes viska:
”Av synd skall du straffas, av skam skall du plågas, av samvetet skall du ta lärdom!”
Ut ur dimman som hade vuxit sig tät trädde en lång och mager man fram. Hans ord var få, men det han sa fick mig i rädsla. Jag försökte att ta mig ifrån platsen, men dimman var för tät och den omfamnade mig som om att den höll mig kvar vid mina försök att undfly mannen. Jag insåg då att jag var dömd och inte kunde fly detta öde. Han var trots allt utsänd av Gud som en pöbel för att ge mig mitt straff, det var vad jag trodde. Han återupprepade sig och tog ett steg närmare.
”Det är dags!”

Dimman lättade och en stig avslöjade sig i dunklet. Stigen slingrade sig uppför en sluttning mot toppen av en kulle inte alltför långt därifrån jag befann mig. Mannen gjorde en gest av att jag skulle följa honom. Mannen var väldigt tystlåten, han var väldigt dyster och kändes iskall. När vi närmade oss toppen av kullen så kunde jag urskilja ett ensamt träd. Trädet var dött, ihåligt och dess livlösa grenar vred sig skrämmande uppåt den mörka skyn. Även fast mannen var närvarande i min omgivning så kände jag att något annat var nära, jag kände mig uttittad av något och återigen kände jag mig som ett rovdjurs byte. En mörk skugga svepte sig förbi kullens nedersta del och mitt hjärta började på att öka i slag.
”Djuret där nedan är endast din rädsla född utav dina misstag.”
sa mannen med en kylig röst och stirrade rakt igenom mig som en öppen dörr, det kändes som om att han sökte efter min själ och inte kunde finna den. Djuret flämtade häftigt i djupet utav dimman innan det sakta försvann ut någonstans i fjärran, ett rysligt vargtjut ekade i dalen runtom och det isade inom mig. ”Så, då går vi!” sa mannen och vände sig om mot det döda trädet där en port började på att ta form i stammens mörka bark. Mannen steg åt sidan och visade med sina armar att jag skulle träda in i porten som lyste upp utav ondska. Innanför porten stegade en trappa ned under marken det var mörkt, kyligt och en doft av död steg sig inne i dunklet. Jag drog mig sakta nedför trappan, mot ödet som väntade mig i underjorden.

Jag kom till en stor tunnel med högt till tak, tunneln sträckte sig så långt ögat kunde nå, den var som en lång korridor utan slut. Långa led av apatiska själar hasade sig sakta fram utan mål, lusten till existens var för länge sedan släckt i deras ögon. Många utav dem mumlade dystert när de långsamt gick fram utan att ens bry sig vad som fanns bortom horisonten. Jag och den magra mannen följde vägen som dessa led av fördömda själar vandrade. Vi hade vandrat länge, kändes nästan som en evighet. Jag tyckte mig känna igen mannen på något sätt, som om att jag har mött honom en gång förut i mitt förflutna. Det tog en lång stund innan jag vågade mig fråga vem mannen var och varför jag kände igen honom på något sätt. Han stirrade på mig en lång stund innan han svarade:
”Jag är det som du en gång förlorat, det som nu har återväckts inom dig, Jag är Virgil ditt samvete.”
Mitt hjärta stannade till, min historia har inte varit bland det renaste igenom tiden. Samvetslösa val har jag gjort många utav, där konsekvensen för andra varit värre än vad jag har brytt mig om dem. Den viskande röstens ord ekade nu djupt i mitt minne:
”Av synd skall du straffas, av skam skall du plågas, av samvetet skall du ta lärdom!”
det ryste inom mig. Av allt fel jag gjort i mitt liv så ångrar jag allt, en del ångrar jag mer än andra.
Korridoren började äntligen få sig ett slut, ett valv visade sig borta i horisontens ände dit alla själar hade sin vandring. Jag kunde höra något porlande bortanför valvöppningen och ljudet blev allt starkare ju närmare vi kom öppningen. Innanför stannade leden av själar som samlades i en klunga, de muttrade och mumlade med en deppig stämma om att detta var deras öde så det spelade ingen roll vad de gjorde. Bitter var blickarna som stirrade utan att fokusera på något, de var nästintill ointresserade på vad som förse gick. Det porlande ljudet visade sig att vara en flod som forsade fram i detta gigantiska rike. Ett skrämmande skepp var ankrat vid en kaj som befann sig vid flodens kant. Ett spökskepp till synen med svarta söndertrasade segel som sträckte sig uppåt, en galjons figur som vars form var ett skelett som i sin sista stund försökt undfly dess öde, skrovet var mörkt och skeppets namn kunde tydas ”Charon”. Själarna började sakta att borda skeppet, själv följde jag motvilligt efter med stöd utav Virgil.

Efter en tids seglande så kom vi fram till en ny hamn där ett fåtal själar steg av, Virgil rörde sig av skeppet mot en skog närliggande hamnen, vid skogsbrynet stannade han och där han väntade mig. Skogen låg i dunkel och dess mörker sträckte sig ut efter mig. En stig gick in i en öppning där den slukades utav den dystra skogen. Vi trädde in i skogen där ljuset aldrig har skådats, dessa grenar av förtvivlan grabbade tag i mig, de ryckt i mig som om att de ville få mig därifrån, jag kände direkt att jag inte hörde hemma här. Virgil samtyckte, vi befann oss mitt bland de odöpta och detta var deras skog. Jag kunde höra barnaskrik, det var barn som hade blivit omhändertagen utav döden innan de blivit döpta, barn som inte hunnit bli omfamnad utav Gud. Vår vandring igenom denna ödsliga skog var allt annat än behaglig. Gråtande barn med hjärtskärande skrik ekade genom stammarna, jag kunde se dem kräla med smärta uppför trädens yttre, suktandes efter tröst som ingen kunde ge dem.

Vi hade för länge sedan lämnat de odöptas skog och vandrat genom vällustens trädgård, passerat Kerberos som livnär sig på de själar som aldrig kan stilla sin hunger. Kammaren av girighet var den svåraste delen under resans gång, så mycket skatter hade jag aldrig skådat i hela mitt liv. De giriga var satta i burar hängandes ovanför dessa högar utav guld. Mitt eget sug hade växt sig stor, jag ville ta allt guld och göra det till mitt, bara mitt! Jag fann Beatrice i mina tankar bland guld och begär, jag insåg att guldet inte har något värde om inte jag har lyckan. Jag sa åt Virgil att snabbt ta mig där ifrån innan min girighet hade växte sig för stark.

Där stod vi, jag och Virgil, vid avgrundens kant. En lång resa hade vi bakom oss, vi hade vandrat med de likgiltiga, vandrat genom de odöptas skog och genom vällustens trädgård. Sett Kerberos sluka frossare och blivit frestad utav de oändliga skatterna i girighetens kammare. Vi hade seglat över vredessjön förbi kättarnas ö. Landstigit vid den förfallna staden som regeras av våldsmän, de som är i en ständig kamp mot varandra. Krigare som en gång skördat byar på oskyldiga människor liv. I denna stad får de sitt straff, här får de utgjuta sitt eget blod som de ständigt fyller på vredessjön med. Nu var vi utanför staden och stirrade ner i djupet av den bottenlösa klyftan.
”Nu har du inte mycket kvar att se.”
sa Virgil och vände sig om och vandrade mot ett skjul vid sidan av kanten. Han öppnade dörren och steg in, innanför fanns en trappa som stegade ner i en tunnel. Efter en liten stund kom vi ut på en klippavsatts där vi kunde se ut över avgrunden. Klippväggarna var pyntade med kroppar som var fastkedjade med köttkrokar instuckna in under huden en förskräcklig syn som plågar mina minnen än idag, detta var bedragarnas klippiga vägg i evig tortyr.
När vi hade nått botten utav avgrunden vandrade vi en stillsam och kylig väg mot en jättelik brunn i den simmade många syndare i frätande syror som plågande sveder deras yttre, här var alla tiders förrädare. Vid kanten såg jag en gestalt som jag tyckte mig känna igen. Det var en för länge sedan bortgången bekantskap som det var många år sedan jag träffade senast. Sista gången jag såg mannen var den dagen han svek min kära far. Han vädjade mig i att befria honom, men vad kan jag en ynkrygg som själv syndat göra för honom? Jag tror jag inte ens ville hjälpa honom efter det han gjorde min far, min stackars far. Jag ignorerade denna fallne själ vars handlingar i livet liknade mina men mot denna hade jag inga positivt vänliga känningar på grund utav det han gjorde.

Vår resa fortsatte mot den håla där den största förrädaren genom tiderna var fängslad. Lucifer, den hornkrönte som bar revolutionens fackla mot Gud och alla änglar. Nedstörtad till en evighet i kedjor i väntan på att få sin hämnd på sin ärkefiende Mikael. Vi hade nu nått fram till den port som ledde in till den cell där Lucifer var fängslad.
”För varje syndares handlingar uppå jorden så lättas dessa kedjor som fängslar Lucifer som i sinom tid är friad och kan ta sin hämnd och leda ett nytt krig mot Kristus.”
sa Virgil när han sakta vände sig mot mig och stirrade med en allvarlig blick.
”Ty nu är det ditt val. Ta en bättre väg, berätta för folket vad du har skådat och vad som händer om synderna fortsätter flöda, tala till de som vilset på vägen vandrar mot helvetets port. Lucifer blir allt starkare när han livnär sig på syndare och kedjorna kommer att brista!” Fortsatte Virgil med en ton i rösten som skar djupt inom mig. Jag skakade av rädsla, Virgil sa att det var nämligen syndaren inom mig som lämnade mig och jag var på min väg att bli renad. Virgil som sakta började på att försvinna i det tomma intet såg på mig med ett leende, det var som om att jag nu hade ett renat samvete. Mitt mål i det kvar varande livet var nu enkelt, jag skulle eller ska föra det vidare av vad jag har skådat i detta fruktansvärda rike och berätta för alla vilsna som jag en gång i tiden har varit. Jag har predikat för många och detta är min sista anteckning i detta liv och jag är redo att ta plats i paradiset. Så ta vara på mina ord du som nu läser detta, syndare faller i eviga plågor, men det finns en chans för dig att slippa tortyr, för bara mina ord vidare så allt i världen blir renat från synd.

Författare:

Publicerat

Dela: