Mitt barndomshem

Mitt barndomshem

Det ligger tomt och öde nu, huset som jag och mina syskon vuxit upp i. Huset som var vår trygghet, vårt hem våra första viktiga levnadsår. Björkarna, tallarna, de små tjärnen, rönnen som lyste röd med sina prunkande bär som jag aldrig nådde upp till, allt detta och så oändligt mycket mer, är min barndom. Mitt liv som det var från början. Skogen som blev min trygghet, stenarna, kottarna, allt, ja allt detta ägde jag i min fantasi.
Av alla årstider som passerade, är nog hösten den årstid som gjort mest intryck på mej. Dofterna av fuktig mossa, vissna löv, alla dessa dofter älskade jag. Hösten, när allting lagt sej till ro, hela naturen förberedde sej för en lång sömn, det kändes alltid tryggt och fint. Och så är det än.
Det var skogen jag sökte mej till om jag kände mej ledsen, trädens sus blev min tröst, gjorde mej glad igen.
Jag kanske var ett lite säreget barn, ville gärna vara för mej själv med mina drömmar. I drömmarna var ingenting omöjligt, alla mina önskningar blev sanna. Jag hade sällan tråkigt, med en hel stor skog som lekplats fanns det alltid nya lekar att uppleva.
Älven, alltid lika spännande. Stenarna som översköljdes av det klara vattnet var ett skådespel jag aldrig ledsnade på. Det var så många drömmar av skiftande slag som for iväg med de strida strömmarna, många av dem har jag glömt men en del drömmar gömde jag i mitt inre, drömmar som kanske ändå en dag kan bli sanna.

Mitt barndomshem Där lärde jag mej gå, prata, läsa. I detta hus lades grunden till mitt tänkande, till allt detta speciella som är jag.
Nu står huset där bland vildvuxet gräs, bland björk och tall som kryper närmare inpå knutarna. Nu ställer naturen sina krav på att få tillbaka allt detta.Vi lånade en hel gårdsplan för våra lekar, vi lånade en bit mark att trampa stigar på, att bygga kojor på. Vi lånade allt detta en liten period av våra liv och nu lämnar vi allting tillbaka.
Jag tittar en sista gång på huset, det som en gång var min trygghet, mitt hem.
Och jag vet att jag alltid kommer att vara det lilla barnet som söker sej till skogen för att få tröst, som letar fram den största och mossigaste stenen att sitta på, att drömma på.
Där, i skogen, är min barndom. Mitt liv.


Hjördis Backe Ahlgren

Skriven av: Hjördis Backe Ahlgren