Mitt barndsomsminne.

-Mormor, hur var det när du var liten? frågade min nioåriga barnbarn Lizzy.
Mitt andra barnbarn, Isabel tittade upp.
-Ja, berätta nånting! manade hon mig.
Isabel var tolvåriga barbarn.
Lizzy och Isabel var två unga, nyfikna damer som jag ändå älskade.
Jag skrockade lågt.
-Ja, vännen min, sa jag och strök mitt favoritbarnbarn Lizzy genom håret.
Det var fel, men ändå älskade jag min lilla flicka, Lizzy, mer än min andra flicka, Isabel.
Lizzy satte sig på mitt knä.
-Det skulle vara roligt att få höra, sa hon med ett jkärlekfullt leende.
Lizzy var barnslig för sin ålder, och gillade att hålla i handen och sitta på knät.
Isabel var mognare, men jag älskade Lizzy för den hon var nu.
-Vad ska jag berätta? undrade jag och skrockade till.
Lizzy funderade en stund.
-Joo, Isabel berättade en hemlis till mig igår och....
Jag såg hur Isabel förtvivlad försökte tysta Lizzy, men hon puffade bara lekfullt till henne och fortsatte:
-Hon är tillsammans med en kille i åttan eller nian, flinade Lizzy.
Jag rynkade pannan och Lizzy såg belåten ut.
-Fult gjort, viskade jag.
-Just det, Izza! sa Lizzy glatt.
-Jag menade dig, sa jag och kramad eom henne.
-Men ska du sätta igång? frågade Isabel.
Jag log mot henne, Lizzy fortsatte:
-Så du kan väl berätta om din första kärlek?
Jag kände att jag rodnade.
-Det är en lång historia, suckade jag drömskt.
-Berätta, sa Isabel ivrigt.
Lizzy var lika entusiastisk.
-Jaa.... Berätta!
-Det intresserar er inte, sa jag och skakade på huvudet.
-Det gör det visst det! tjöt tjejerna i mun på varandra.
-Han hette Mikael, suckade jag. Han var den stiligaste i den skolan.
Nu såg den unga Lizzy riktigt nyfiken ut och Isabel gjorde stora ögon.
-Jaa, sa jag.
Min mamma jobbade i en skola med en massa barn, jag fick inte gå på den här skolan för jag gick i en annan där jag hade mina vänner.
Men därborta hade jag också vänner, må ni tro. Cecilia var en av dem. Jea var också och Jasmine.
Alla de var mina vänner, men de fanns nåt mer, och det var nog mer än vänskap mellan mig och honom.... Mikael.
Plötsligt fick jag tårar i ögonen och örjade snyfta.
ISABEL av alla människor kom fram till mig och tröstade.
-Du kan fortsätta i morgon, viskade hon.
Men jag skakade på huvudet.
-Bäst att få det gjort, nå men hursomhelst sopm jag sa var Mikael mycket stilig och många flickor ville ha honom, men han var också en riktig tjejtjusare!
Jag skrattade vid minnet så att mina två flickor drog på munnen.
-En tjej, Kristina tyckte också om honom, och det gjorde han med.
När jag en dag frågade honom:
-Du tycker om många flickor va? frågde jag trevande eftersom jag inte vågade gå rak på sak.
-Men mest om dig och Krista, sa dumbommen Mikael.
Jag blev förstås ganska ledsen.
Inte hade jag någon chans mot Lilla Söta Kristina med sitt nya ansikte, en glasögonorm jag var.
Men Mikael tyckte jag var vacker, och det var jag glad över.
Idag följde jag med mamma till skolan där Alla mina vänner gick.
Cecilia var förstås där och välkomnade mig.
När vi skulle till stora rummet fick jag se nånting hemskt, jag vare ju trots allt bara elva år. Krista låg ovanför Mikael och de kysstes.
Det kändes som om mitt hjärta gick i bitar bit för bit.
Jag sprang förstås därifrån och lyckades övertyga mig själv att jag egentligen inte älskade honom.
Några dagar blev vi sams men det var inte alls lima spännande, att stänga in alla ilskna känslor var nog fel.
Så en natt såg han mig be och frågade varför.
Då bestämde jag mig för att ljuga för hans och Kristinas skull.
-Jag önskar att du inte älskar mig, och att du inte finns i mitt hjärta längre, viskade jag, halvt sovande.
Mikael blev förstås sårad, men jag märkte det inte.
Nästa morgon förstod jag inte varför han betedde sig så konstigt.
När jag kom fram till honom den morgonen och drog handen genom hans nacke drog han sig undan.
-Stick! mumlade han. Vi har ingenting gemenstamt!
-Vad är det? frågade jag.
-Du sa att du inte vill att jag tillhör ditt hjärta, sa han kallt.
Då frös mitt hjärta till is.
Det kunde inte vara sant!
Jag försökte övertyga honom om att det var ett skämt, men det var slutet.


Jag tittade på mina flickor som hade tårar i ögonen.
-Nåt annat? frågade Lizzy ynkligt.
-Jadå, sa jag. Det var när jag gick i tåvan hade jag den bästa bästis man kunde tänka sig, Jessika.
Men på trean börjad en ny flicka, Sandra.
De blev vänner, jag var fortfarande med förstås men så märkte jag en dag i bussen.
Jagfrågae Jessika senare men hon sa att jag var henens bästis.
En dag i bibban så sa hon förstås sanningen.
Men det ska ni inte bry er om.
I alla fall blev Jessika påkörd, och om Sandra är i livet eller ej bryr jag mig inte om.

Nu såg Lizzy rädd ut men Isabels anikte var full av medlidande.
-Nej nu tror jag det är goood natt! sa jag bestämt.
De gick lydigt till sina sovkammaren.
-Min historia, viskade jag. Du gissar inte hur mycket jagångrar mig, Mikael och Jessika!

Skriven av: Tamara