Mitt brev till dig

Jag hittade dig igår, på ditt rum. Det var mörkt. Hela stämningen i rummet var deprimerande. Du låg i din säng. Jag trodde att du sov och det gjorde du, på sätt och vis. Sedan såg jag alla burkarna, tomma allihop!
Ambulansen kom efter tio minuter. Men för mig kändes det som en evighet. Efter 15 minuter satt jag i väntrummet. Jag vet att du försökte ta ditt liv. Du hade pratat om döden tidigare, om hur skönt det skulle vara att slippa allt elände. Du vet inte. Du kan inte veta hur det är att dö, inte mer än någon annan. Jag tror att du vill gömma dig och att du egentligen är rädd för att dö. Du vill ”bara” ha uppmärksamhet. Men jag vet inte, du pratar aldrig med mig längre. När jag frågar får jag inte något ordentligt svar. ”Vad är det? Hur mår du? Behöver du prata?” Frågorna som jag aldrig får svar på. ”Inget. Bra. Nej jag behöver inte prata. Är det här nåt jävla korsförhör eller!?” Det är det jag får ur dig, om jag har tur men oftast har jag inte det.

Jag sitter i väntrummet. Du magpumpas just nu. Jag vill gråta men jag kan inte, får inte! Jag måste spara tårarna till dess att de verkligen behövs. Jag vet inte när det är men förhoppningsvis inte nu.
- Frida Lindström?
- Ja?
- Magpumpningen gick bra. Han ligger tyvärr fortfarande
i koma. Men han kommer förhoppningsvis att vakna upp
inom kort. Du kan följa med mig här.

Min son, du har legat i koma länge nu! Allt började i tisdags och i dag är det fredag. Jag är rädd för att du inte ska vakna alls. Om du inte vaknar vet jag inte vad jag ska göra. Allt i min värld skulle rasa, hela min tillvaro.

Hela jag har ont. Alla mina organ har blivit ”knivhuggna”. Men ondast gör det i hjärtat. Det är förvånande att det fortfarande slår. Det dunkar i bröstet. Dunk, dunk. Det svider. Snälla vakna!

Det skulle vara omöjligt att leva utan dig. Det skulle vara fel om du dog. Ett barn ska inte dö före sin förälder, det stämmer inte. Hur skulle jag överhuvudtaget kunna fortsätta om jag visste att du var död? Tänk om du aldrig skulle komma tillbaka till mig!

I morse började det att snöa. För första gången i år. När du hamnade i koma var det fortfarande höst. Det har gått en månad. En månad är inte så lång tid. Det förstår jag ju. Men det känns som en evighet sen jag såg dina öppna ögon.

Det gör ont. Jag känner smärta i hela kroppen när jag går och lägger mig på kvällen. När jag vaknar på natten gör det ont och jag kan inte somna om. Men framför allt när jag vaknar på morgonen och vet att du kommer att ”missa” ännu än dag. Det känns som en mask som äter upp mig från insidan. Den stjäl all energi. Jag känner mig svag. Mina tankar blir allt långsammare. Jag är inte van vid att känna såhär! Jag är inte van vid att inte fungera! Jag vet att jag har ”rätt” att inte fungera som jag brukar. Men ändå…
Hur länge ska du vara borta från mig? Hur mycket mer kommer du att ”missa”? Kommer du någonsin att vakna upp igen?

Igår var jag ute och gick med min väninna, Melinda. Du vet, hon med det lockiga håret. Helt plötsligt sa hon: ” Tänk om Oscar aldrig vaknar upp igen!” Jag ville skrika till henne att inte säga så. Men jag vet att det är sant. Du kanske aldrig vaknar upp igen.

Ibland drömmer jag om att ”spola tillbaka” tiden. Då skulle jag vagga dig i min famn. Säga att allt kommer att bli bra. Att vi fixar det tillsammans. Det går att leva i alla fall! Men sedan ”spolas” jag tillbaka till den hemska verkligheten igen, där du faktiskt ligger i koma.
Min älskade lilla vän, jag saknar dig så!

Din klass var här idag. De hade med sig massor av blommor och choklad. De fick gå in två och två. Några grät andra bara stirrade ner i golvet. Sara hade med sig några av dina favorit skivor. Hon grät mest av alla. Jag tror att hon är förtjust i dig. Det verkade i alla fall så. Just nu, när jag skriver det här spelar jag låten Hotel California med The Eagles. Den är bra men lite dyster. Jag trodde att du tyckte om glada låtar. Jag vet tydligen inte så mycket om dig nuförtiden.

Jag har tänkt mycket på det senaste halvåret. Kunde jag ha gjort något annorlunda? Skulle jag ha ägnat dig mer tid? Kunde jag ha uppskattat dig mer? Gett dig mera beröm när du gjorde något bra. Ja, det skulle jag! Jag skulle oftare ha sagt hur mycket du betydde för mig, hur mycket jag älskade dig!
Tvivlar du någonsin på min kärlek till dig?

Du har blivit så stor, 17 år, idag. Tänk att det var så länge sedan du var en liten bebis. För mig kommer du alltid att vara mitt barn, min lilla unge! Min älskade lilla Sam Oscar Lindström!

Du vaknade dagen efter din födelsedag. Min lycka var fullständig! Det var ett tag sedan jag skrev till dig. Jag har prioriterat lite annorlunda sedan du vaknade. Du blev förvirrad när jag sa att du var på sjukhuset och inte hemma i din egen säng. Du förstod, även fast du inte kom ihåg. Du är glad att du inte hade lyckats. Det är jag med. Numera säger jag till dig att jag älskar dig mycket oftare än tidigare. Jag jobbar inte lika mycket heller längre. Jag har vaknat upp från min koma. Det är hemskt att du skulle behöva ”väcka mig” på det sättet, att du skulle behöva lida för mina misstag. Det är slut med det nu! Jag älskar dig, pojken min! Du är mitt allt!


Mamma

Författare:

Publicerat

Dela: