Mitt liv är en lögn

Mitt liv är en lögn

Det var något med där ljuset, varken solen eller månen kunde lysa så. Nja månen kunde det i och för sig inte vara eftersom den själv blivit upplyst av solen och dessutom var det molnigt och natt.
Jag hade legat där i gyttjan i minst tre timmar, helt ensam men mest övergiven och kall.

Min kollega hade DE skjutit ihjäl nere vid stugan. Det var ett rent blodbad, hela grusgården var nerkletad med blod och kroppar.
Mig hade de varken hört eller sett fast jag klumpigt nog smällt igen bildörren, ca fem meter därifrån.

Det var två medelåldersmän, mörkklädda med vita gymnastik- skor och en blåbasker med gulrem.
Det låter kanske dumt, nä det låter så korkat så det ej kan vara sant. Men jag ber dig att tro mig, snälla jag skojar inte.

Ingen har någonsin trott på vad jag har sagt bara för en liten skit sak som hände i min barndom.
Det började i 10 års ålder, då bodde vi i ett gammalt hus på landet, ganska avskilldt från stan och övriga världen. Far tyckte bäst om att känna frid och ro och inte en massa äcklig trafik med avgaser.

Min bror som var något år äldre än mig och som dessutom var fars lilla ögonsten i alla lägen, kom in till mig en dag och drämde till ett slag över bröstet och sa ; ” Hör på skitunge, nu tar du och ropar att elden är lös eller så slår jag dig gul och blå”!
Det var bara att lyda, för att bli en ny flagga ville man inte.
Så jag sprang runt som en galning fram och tillbaka på gången och skrek ”Elden är lös, Elden är lös!”
Det dröjde inte länge förrän far kom med hinkar fyllda med vatten, och även han sprang fram och tillbaka efter mig ropande; ”Var min son, var brinner det?”. Och när han förstod att jag ljugit blev det pisk.

Men så kunde det pågå i flera dagar eftersom far var så rädd om huset och sin egen hälsa, för tänk om man andades in lite rök och låg sen död dagen efter.
Men till slut orkade han inte längre, utan gick en dag ut i skogen och tog sitt liv.
Likaså min bror sköt sig ett år efter men av helt annan orsak, det var så att hans flickvän dumpat honom för en annan och det tålde han inte.

Du tror alltså fortfarande inte på mig? Men varför skulle jag ljuga om en sådan sak ?!? Det var faktiskt sant!!Jag lovar…
Okej du har rätt, varför ljuga ihop nått sånt?
För att kanske du skulle kunna känna lite medlidande och även tycka synd om mig. Men det hjälpte inte, men om jag känner dig rätt så hade du inte hjälpt mig vad jag än hade berättat. Eftersom du redan sen jag klev in i det här rummet stämplat mig i pannan för lögnare.

Men även om jag ljugit för dig om min familj så betyder det inte att jag ljög om min kollegas död.
Eller jo, kanske lite… Han blev skjuten och alla de andra också för den delen. Och blodet på gården var inte på riktigt utan det var färg.

Ja, målarfärg som någon dum idiot kastat ut.. Ja det var jag som var idioten.
Men jag tyckte det var fint och det liknade faktiskt ett blodbad, typ Stockholms.Hahaha.
Förlåt men jag tyckte det var lite fyndigt sagt, men det tyckte inte du..nä men se så olika vi då är.

Men snälla du, jag ber dig att lyssna. Jag ljög ju bara lite och det ska inte upprepas. Hur mycket ska vi sätta?
Okej då, så här var det…kan jag få tillbaka min hundring?
Det var i alla fall de där männen med blå basker/ gul rem och vita gymnastik skor som sköt och inte jag.
De andra på gården var fem stycken, eller tre.
(det var bara min kollega på gården, och männen hittade jag bara på)

Viskade, nä jag har inte viskat!…Aj, slå mig inte…
Jag sa att det var bara min kollega och männen hade jag hittat på! Är du nöjd?

Det var han som sköt först, han hade kallat dit mig för att göra upp om ett gammalt gräl och så slutade det med att han drog fram en pistol.
Jag blev såklart rädd, vad mer kan man begära när man blir hotad av en före detta marinsoldat?
Han ville inte ha mina pengar utan mitt liv, men istället sköt han mig i axeln, sen min bil och till sist sig själv.
Rakt genom munnen och med ett splatt flög kulan ut på andra sidan.

Pistolen tillhörde mig, för den hade mitt namn ingraverat och det hade varit en gåva från honom till mig.
Så det var därför jag stack, för polisen hade aldrig trott att han först skjutit mig i axeln, min bil och sedan sprängt bort halva hjärnan med min pistol. Och du tror inte heller på mig, eller?

Jag kunde nästan ana det…Hahaha
Det är inget som är roligt!
Jag kom bara på vad min far sa förra veckan, ”Du skulle kunna få en plats i guinnes, för allt du ljugit om”.
Han har nog rätt.
Eller vad säger du?

Jag ska en gång för alla tala om sanningen, jag lovar!!
Det var så här:

Du vet det där jag sa i början, det där ljuset bakom kullen.
Det bara var något som jag sett på teve.
Jag har genom hela mitt liv ljugit ihop saker bara för att få lite uppmärksamhet.
Det var min mor som lärde mig det innan hon dog, hon sa att man ibland fick använda en vit lögn för att säga hela sanningen inte var nyttigt för själen.

Så jag ljög och ljög, och till en början kändes det lite jobbigt men ju mer jag växte försvann mitt samvete.
Kalla mig knäpp men det fungerade för mig. Jag slapp få stryk för att en vas eller ett fönster gått sönder, för jag la in en liten lögn som allt eftersom tiden gick blev svartare och svartare, men jag fortsatte ändå.


Min kollega har aldrig varit marinsoldat vad jag vet, och han är inte död. Han har bara aldrig blivit född.
Det var min fantasi som gjorde honom verklig.
De två mörklädda medelåldersmännen med vita gymnastik skor, blå basker och gulrem såg jag en gång i en tidning.

Min far mår alldeles utmärkt, han bor i en lägenhet mitt inne i stan tillsammans med min mor. Men jag har aldrig haft någon storebror.
Och vi har inte bott i något gammalt trähus på landet, vad jag vet.

Tror du mig nu eller står det fortfarande LÖGNARE skrivet i min panna?
Jag sa ju sanningen, varför tror du inte mig? Doktorn svara!!

Jag vet att det ringer, låt mig svara då…Hallå, nämen hej…Men vad säger du, vänta lite…
Det är min bror, han säger att polisen har hittat min kollega skjuten på en grusgård…

Slut!!!

28. december 2003

Författare:

Publicerat

Dela: