Mitt Namn är legion

“Mitt namn är Legion för vi är många.”
Mannen var kort, säkert inte längre än 140 cm. Hans huvud var äggformat och saknade ansiktsdrag, förutom ett par buskiga svarta ögonbryn. Han hade en svart smoking och plommonstop, i sin högra hand höll han en portfölj av märket Gucci. Under min drygt elvaåriga tid i Paris var min teologiska kunskap låg, vilket kanske inte var så egendomligt då jag med mina Trotskistiska tankar intalade mig att religion inte var något annat än ett maktredskap, så hans namn sade mig inget.
“Jag är kung i denna blinda värld.” Mannen, och jag använder ordet lättsamt, tog till orda igen. “Om ni inte tror mig så kan jag gärna hjälpa er att förstå.” Jag stod inför ett personligt dilemma, skulle jag låta honom tala, eller, precis som resterande Parisarna på gatan, passera och ignorera honom. En otäck tanke slog mig att enbart jag såg denna egendomliga figur som presenterat sig som “Legion.“ Jag tvekade först, men sa sedan med en bestämd ton: “ja”.
“Se dig omkring.” Hans väsande röst gjorde mig synnerligen illa tillmods. “Se dig omkring, vad ser du? Runt om kring dig, Börsmäklare, jurister, butiksägare, alla lika fastkörda i mitt universala lilla spel, Jag äger dem.” Önskan att gå iväg var nu överväldigande, men min nyfikenhet höll mig kvar.
Med skräckblandad fascination fortsatte jag att lyssna till denna egendomliga varelses malande. “Oavsett ifall du hade tänkte lyssna eller ej så kan vi i alla fall sätta oss ned.”
Jag leddes några meter bort till en uteservering med vita bord i stål.
En bister servitör med långsmalt ansikte kom fram till oss, “Que’est-ce Que vous voudrais?”
Han verkade inte alls bry sig om den egenartade Legion som satt emot mig, ifall han såg honom alls. Vi beställde båda svart kaffe. Legions “Detsamma” efter min beställning är något jag funderat mycket över på senare tid, och jag misstänker att han skulle ha svarat detsamma oavsett om jag hade beställt kaffe eller något annat.
Vi drack under tystnad. Jag brydde mig inte om att fundera på huruvida Legion hällde kaffet innanför skjortan eller om han verkligen drack det, trots sin tillsynes avsaknad av mun.
Då båda kopparna stod tomma tog Legion till orda igen,
“Vad arbetar ni som?” Jag kände en obehaglig rysning längs ryggraden, inför den uppenbarligen rika och sofistikerade Legion var det precis den fråga jag hoppats på att han inte skulle ställa.
Jag svarade kortfattat med
“Jag är författare, jag skriver på en Roman.”
“Jaha, jag förstår, författare…” Hans ton var arrogant och sarkastisk. “Du har förlorat din musa, va?”
Han hade rätt, jag hade inte skrivit på snart två månader men undvek att tala om det. “Själv har jag skrivit ofantliga mängder storvärk, ja, jag kan inte ens komma ihåg hälften av dem.”
Min förvirring var nu total och jag kunde inte hålla mig från att fråga honom om det som eggat mig under hela vårat samtal.
“Nå, ni vet vad jag sysslar med, nu är det er tur nu, er pseudonym är inte precis avslöjande.” Jag såg hur hans ögonbryn och panna rynkade sig, som om han vore förvånad. “Pseudonym?” Han satt tyst en stund, varefter hans mimik ändrades hastigt, “Ack, vad är ett namn blott den mask vi bär i det sociala livet?”
Det teatraliska utspelet verkade inte ha väkt någon uppmärksamhet alls, och jag började på allvar fundera över ifall jag inte blivit galen, den lille fortsatte dock med sin enmansuppsättning, stående, gestikulerande på bordet. “Men ändå, ni, människor, lika oförstående som vanligt! Måste jag öppna ögonen åt er? Namn, namn, namn! Varför alltid alla dessa Namn?!?!” Han tystnade och satte sig sakta ned på stolen. “Nu har du din musa, och förhoppningsvis insikt, fast jag ska väl inte hoppas för mycket.” Han reste sig upp från stolen, plockade upp väskan och började sakta gå därifrån, Jag förstod ingenting. Trots min förvirring var rädslan borta, Jag beslutade mig att följa efter, jag skulle skugga honom. Jag han inte komma långt innan han, utan att se sig om, passerade ett övergångställ och blev påkörd av en enorm lastbil. Med fasa observerade jag, likt i ultrarapid hur den lille växte, transformerades i luften varefter han med en duns hamnade på trottoaren. Likt hyenor flockades människorna på gatan runt kroppen och jag blev tvungen att tränga mig igenom hjorden för att komma fram. Jag såg på kroppen, tydligen inte Legions då den hade en vanlig mans proportioner, ansiktet dock, var mitt eget. Med ett litet flin på läpparna vandrade jag sakta från platsen, de som en gång samlades vid kroppen riktade sina häpna blickar mot mig. Jag passerade aldrig mer det övergångsstället.

Skriven av: John F