Mitt sk liv

När börjar det och när eller om slutar det?
Det är ju inte som en magsjuka där man mår skit ett par dagar, men vet att det går över, min magsjuka har hållit i sig över 20 år, och jag börjar tappa orken. Det verkar inte finnas något mot min sjukdom...
Vad har jag då för hemsk sjukdom?
Jag ska i skrift försöka föra över mina upplevelser och min smärta till er i en kort novell.
Jag är 40 år, jag är sjukpensionär, jag hatar det ordet, det klingar verkligen evig sjukdom. Till alla som frågar säger jag sjukskriven, för det är temporärt, man ser framåt, man har en plan. Jag har bara en plan, och det är att överleva.
Självmord...
Lägg av säger de man vågar yppa det för, då känner man sig körd i botten igen, det är ett stort steg att våga öppna sig med en sån stor sak. Det krävs mod, och så blir man stampad på, så känns det. Det triggar dödslängtan ännu mer. En dag...En dag.... Det är inte om, det är när....
Hur kan en människa sjunka så djupt att man faktiskt är redo att lämna jordelivet, lämna familj vänner, jag har inte ett universalt svar på det, jag tror det finns lika många människor som svar, men gemensamt är nog att vården inte sett varningssignalerna, nu är iochförsig självmordsbenägna människor väldigt duktiga på att inte visa signalerna, dom kan nämna det, men när det är på gång kan de nästan verka gladare än vanligt, för snart är det fria.
Så, min magsjuka..
Så nästan sen jag var femton år har jag lidit av psykisk ohälsa, på många olika sätt, jag var mycket duktig på att dölja det.
På högstadie var jag vad man kalla en "buse", skolkade, hade ingen respekt för lärarna, kallade dom fula saker, rökte, var berusad i skolan, rökte hasch,, fick inga betyg att vara stolt över, bytte skola i nian, det var min räddning.
Ångesten blev mer påtaglig och jag fick gå till psyk, fick träffa en tant som ställde några frågor, sen fick jag zoloft och sobril.
Det kom en dag jag tog en sobril, visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag hamnade i himlen, ångesten var borta.
Jag fick även citodon mot mensvärk. även dom gav ett bra rus. Jag är en beroendepersonlighet, så jag började blanda dessa, och jag var i himlen
Slutförde ingen gymnasieutbildning, istället jobbade jag. Blev gravid vid 18, med en kille som inte vad bra för mig. Vid 21 kom nästa. Förhållande var otroligt stormigt och barnens pappa åkte i fängelse. Jag åt fortfarande zoloft och sobril.
Jag ville skada mig, i tonåren skar jag lite, på ställen där ingen skulle se.
Nu ville jag verkligen skada, men kunde inte skära mig, jag hade ju barn.
Jag började dra ner på maten, blev snabbt besatt, gick ner 20 kg, och då var jag smal innan. Jag blev inlagd, sondmatad, matgrupper, psykologer och läkare varje vecka, samt vägning varje vecka.
Detta var helvetet på jorden.
En läkare fick mig att vakna, han sa ; Anna, säg ett extra hejdå till din familj idag, för jag är inte säker på att du klarar natten.
Detta fick mig att vilja motbevisa honom. Då började min kamp, små steg, men än i rätt riktning.
När jag hade nåt upp till gränsen för att vara utom fara så fortsatte jag må dåligt, men ibland jäkligt bra. Mitt humör ville stabiliseras, med massa ångest samt panikångest.
Mitt självskadebeteende eskalerade, jag skar mycket, jag skar djupt, jag älskade att se blodet rinna längs armen, speciellt om man skurit i en ådra och såg hur blodet pulsera längs armen eller benet. Jag har även bränt mig väldigt mycket, jag var som ett levande askfat, Så rev jag alltid upp blåsorna så det blev infekterat.
Jag och min vän skar oss ofta tillsammans, och vi missbrukade extremt mycket, vi var höga jämt. Jag kunde ligga helt full av droger på nån gata. Vi satt på krogen och drack öl och tog droger, eller hemma hos henne.Det var en mycket destruktiv period och vi peppade varandra.
Tillslut fick jag träffa en läkare, mamma har alltid sagt att jag är bipolär, hon kände igen saker från morfar. Jag blev utredd för adhd, men det hade jag inte. Då gjorde dom ett test på bipolär. massa av papper, tester, blodprover mm.
Mamma hade rätt, jag var bipolär. Tänk om dom hade lyssnat på henne på en gång!
Men nu började ju min kamp. Min kamp mot ett ett så bra liv som möjligt. Jag blev snabbt dubbeldiagnostiserad, borderline personlighetsstörning.
Jag sattes på lithium direkt, och lugnande, men det var absolut bara början.
Vi gick på enskild terapi, gruppterapi. Samt att jag fick min läkare då.
Men jag blev värre och värre...
Jag blev inlagd ett par gånger. Det är läskigt, för det är ett bevis på att man är sjuk i huvudet. Vissa gick omkring och skrek, andra var apatiska, andra grät. Betyder det att jag är som dom?
Jag ljög läkaren rakt upp i ansiktet, sa att jag mådde mycket bättre, och ville till min hemmiljö. Ibland gick det, ibland inte.
Vad innebär det att leva med mina diagnoser?
Varje morgon måste jag göra ett dagsschema, jag kan inte bara ha en dag utan att veta exakt vad som ska hända. Rutiner är så otroligt viktiga för mig, utan dom hade jag inte klarat en dag. Om någon vill ses, och även om jag inte har nåt att göra så måste jag säga nej, för det står inte på min lista. Om barnen vill ha nån mat jag inte hade tänk, då kommer ångesten direkt.
Men även om jag har något planerat får jag ångest, då måste jag planera vilken tid jag måste gå upp för att hinna allt. Jag räknar på allt säkert hundra gånger, och det är ingen överdrift. Så ibland tackar jag nej för att slippa planeringsångesten.
Kläder....Hittar jag inte den tröjan jag tänkt ha på mig så kraschar min dag, jag gråter och blir hysterisk, allt är förstört. Vill självskada.
Jag vågar inte svara i telefon, bara om det är mamma eller pappa eller barnen. Jag hatar telefoner, det är en demon.
Jag kan med en timmas mellanrum gå från att stå vid tågrälsen till att vilja gå en tangokurs!
Mitt liv är antingen svart ett vitt. Jag vill ha grått!!!!
På grund av att jag inte kan arbeta så är min ekonomi körd i botten, ibland tröttnar man på att alltid leta extrapriser eller kunna unna sig nåt, klart andra kan ha det värre, men ibland känns det ansträngt.
Mediciner
Jag skulle kunna göra reklam för FASS, jag har plöjt de mesta psykos, stämningsstabiliserade, antidepp, lugnande, sömn, insomning, ja allt. Men med mediciner kommer biverkningar, och dom har jag givetvis fått. Jag har ibland trott att jag är en försökskanin.Så många år och ingen bra kombination ännu, jag blir så trött..
Jag har ju med en personlighetsstörning. Det är lika läskigt som det låter. Jag är inte medveten om min egen person, jag letar fortfarande kan man säga. Jag har ofta utanförskapskänskor, alltså, det känns som jag ser mig själv utanför min egen kropp.
Jag tror livet är vackert, men något jag inte kan se...

Författare:

Publicerat

Dela: