Mobbare eller Mobbad?

Jag ställer mig rakt framför flickan och betraktar henne ingående med huvudet på sned. Hon heter Anna. Anna Felica Abrahamsson. Jag har aldrig hört ett så fult namn.
Inte bara namnet är fult, hela hon ser missbildad ut. Håret är fett och stripigt och har en bajsbrun ton. Ögonen ser ut som grumligt vatten, och de hjälplösa tårarna inför vad hon vet kommer att komma gör dem inte blanka eller vackra, bara rödkantade och blodsprängda. En ensam tår rinner nerför näsan. Båda är de fula, näsan och tåren. Det är svårt att gråta fula tårar, men hon lyckas. Den hänger ett tag på nästippen, hänger sig kvar för allt vad den är värd. Men den faller, och landar på ett par fula, feta läppar. Inte sådana där plutiga, sexiga feta läppar, såna som alla vill ha. Nej, de här läpparna är bara feta och blodlösa och fula. Men de döljer i alla fall tandställningen, monstret av metall, som blivit fastskruvad på hennes tänder, gula och missbildade. Ansiktet sen, är runt och tjockt och är antagligen hudfärgat, men det syns inte för alla de röda finnarna med varet som väller ut i ofantliga mängder.
- Fan, Anna, vad du är ful!
Hon bara nickar. Jag ser att hon blir sårad, men hon har hört mig säga det förut, och hon vet att det är sant, så hon borde inte bli det.
- Ta av dig kläderna, din jävla missbildade...
Jag kommer inte på någonting som kan liknas vid henne. Vad kan se värre ut än Anna?
- Gör det då!
Jag ser att hon inte vill. Men hon tar av sig dem ändå. Den fula tröjan med 'Marwin'- texten i stora bokstäver. Den är svart. Jag känner hur min avsky växer för henne, även om jag inte trodde det var möjligt. Hon passar inte i svart, inte för att hon passar i något, men ändå. Hon köpte den bara för att en av tjejerna i klassen, en av de populära, hade sagt att hon tyckte att den var snygg. Men Anna, dumma, dumma Anna, hon bara förstörde. Dagen efter att hon köpt den sa populära tjejen att 'den är så jävla ute så det finns inte'. Och jag håller med, allt som Anna har på sig blir fult och omodernt.
Byxorna åker av, de landar bredvid den fula 'Marvin'-tröjan. Kan de verkligen kallas byxor? Ett par fula trasor. Åsynen av dem gör mig så arg att jag tar en sax och frenetiskt börjar klippa i dem. Till slut är det inte ett par fula trasor. De är många, många fula trasor.
Jag höjer blicken och ser på Anna. Hon ser tillbaka, och tårarna rinner nu konstant nerför hennes finniga kinder. Jag ser på henne, där hon står i bara BH och trosor.
- Vad fet du är, säger jag högt.
- Jag vet, svarar hon och ser ner på sig själv.
Om det inte vore så tragiskt skulle jag nog ha börjat skratta. Att man kan vara så jävla fet. Allting väller över, rumpan, magen, låren.
Jag tar ett steg framåt och griper tag i fettet runt magen. Jag borrar in naglarna i det och Anna skriker av smärta. Jag släpper.
- Jävla fetto.
Hon rister nu, i hela kroppen. Det enda som inte rister är brösten. De är för små. Två knappt synliga klumpar, i en alldeles för stor BH. Jag tar tag i den och räknar iläggen. Tre. Med ett hånleende tar jag ett steg bakåt.
- Tror du det där lurar någon?
Hon skakar på huvudet, blek under finnarna.
Och plötsligt blir jag rasande. Så rasande förbannad på henne för att hon är som hon är. Ful, feg, fet, så jävla mobbad, missbildad och mesig.
- Fan vad jag hatar dig!
Jag springer fram och slår henne. Rakt i magen, med hela min kraft. Näven blir blodig, men det gör ingenting. För hon splittras, faller till golvet i tusentals skärvor. Hon är borta.
Med tårstrimmiga kinder faller jag pa knä. Skärvorna skär in i mina bara ben, men det gör inget, det är närmast skönt. Det får mig att glömma bort den där andra smärtan. Jag tar upp en skärva. I över två år nu har jag gjort såhär mot henne, Anna. Slagit henne med både ord och nävar. Hon hade dåligt självförtroende redan innan jag började, de andra, de populära, bröt långsamt ner henne. Men det var inte förrän jag började som hon verkligen tog skada.
Om någon annan gjort det här mot henne hade hon kunnat gå till polisen, hon hade kunnat ta fast dem för misshandel och alla möjliga kränkande brott. Men mig kunde hon inte anmäla.
Jag tar upp en spegelskärva för att skära mig i armen. Bara lite. Men innan jag hinner göra det hinner jag få en skymt av det tårstrimmiga ansiktet, fullt av finnar, och de förtvivlade, grumliga ögonen, mina ögon, som blickar tillbaka på mig. Med ett litet skri drar jag kvickt skärvan över armen. Blod sprutar ut. Det blev ett större sår än jag tänkt mig. Det börjar snurra i huvudet på mig och jag faller omkull. Miljontals skärvor skär in i min sida, och jag rullar över på rygg. Ny smärta.
Jag ligger där i mitt eget blod bland skärvorna av min egen spegel och jag ler över ironin i det hela. Vem som helst annan som gjort detta skulle man kunna anmäla.
Men man kan inte anmäla sig själv.

Skriven av: Emma F Axberg