Moln

Moln. De är så lätta. De vita små fluffiga kuddarna som drar förbi medan jag bara ligger här. Gräset kittlar inte, vad skulle det vara för påhitt? Det sticks och är vasst mot huden. Trivs så, tycker om känslan. Ligga på rygg och känna efter. Andas in ocu andas ut för att sedan börja om igen. Alltid handlar det om att börja om, från ruta ett.
Blundar och känner det som att det fortfarande snurrar, trots att jag inte ser molnen längre.
Vita lyckomoln gör att de flesta känner något som kan liknas vid lycka, jag känner bara oro.
Nej. Jag gillar att se de mörka tunga molnen rulla förbi. Då känns det nästan som att de ska falla ner och ta mig med. Jag vill flyta där uppe, gunga med i deras färd.
Ser det som en tecknad film. För det måste var tecknat då det inte kan hända i verkligheten.
Verkligheten är allt bra trist, den bara finns. Inte konstigt att folk hittar på all idioti som går att hitta på. Vad kan beskriva en önskan bättre än en fantasi?
Fantsin är förskönad verklighet, där allt är som det är meningen att det ska vara. Precis som när jag vaggas omsluten av mina moln. Omsluten i ett töcken av bomull. Arg, svart och mäktig bomull. Då är det lycka. Frihet. kan känna det långt in i själen, hur jag kunde ha växt och förvandlats till något som inte finns.

Ett sätt att fly. Låter den friska luften utrymma minna lungor och undrar för mig själv varför vi bara använder en sådan liten del av allt det vi anstränger oss med att andas in. Onödigt. Allt är i onödan.
Alla flyr på sitt sätt. Fäster blicken på en mås som flyger förbi. Ibland undrar jag vad de gör här. Så långt från havet. Havet är också frihet.
Allt det stora är frihet, allt vi inte har kontroll över. Hur kan vi förknippa det med frihet. Vi har ju ingen kontroll. är det det som är frihet? Nej. Frihet måste vara något annat.
Men ändå kan man tolka friheten som allt det vi inte kan behärska. Det vilda och farliga som man längtar efter att undersöka. Men kanske bör man låta det vara. Man måste inte undersöka allt, vi vill väl inte förstöra vår frihet?

Är det vad alla människor försöker göra? tämja friheten? Den frågan ställer jag mig när jag ligger där och fantiserar bort de små vita molnen till de stora, tunga och svarta. Men hur kan något man tämjt vara fritt? Det går inte ihop. Hur mycket vi än vill tro på det så kan inget som har blivit tämjt eller kontrollerat påstås vara fritt. Friheten är något vi inte kommer nå. Vägen dit kan kännas befriandeh antar jag. Vissa lurar sig med att tro att de är fria, när de nått sina mål. När de har allt vad de drömt om. Men det är inte sant.
För hur länge är man nöjd med det man nöjt sig med?

När jag återvänder till vad som kallas verkligeheten sticker solen sönder mina tappar, eller är det stavar? Vem bryr sig? Vad som menas är att jag bländas av verkligheten. För att få glömma reser jag mig upp och lämnar mina tankar ifred i gräset. Som inte alls kittlas.

Författare:

Publicerat

Dela: