Morfar

Morfar

Min morfar var rund som en köttbulle. Runt omkring honom så spreds en doft av gammal ost, svett på gamla luktar så beskt och torrt, tunnhårig med ett runt vänligt ansikte, han hade en mjuk försiktig framtoning. Jag hörde honom aldrig höja rösten för att vara dum eller elak, en sådan favorit morfar skulle jag villa bli. Hans kraft bestod av vänlighet, ärlighet och förståelse.
Allt det här gick till botten under sensommaren 1968. Morfar som var en del av den här lilla tryggheten som fanns runtomkring mig. Karln bara försvann ner i det mörka djupet utan återvändo. Floder bildas utav tårar vet ni det. Jag minns fragment från den här tiden, dofter, färger, röster allt det här skapar minnen som till slut blir stoftet till mina berättelse som utspelar sig från senare delen av sextiotalet, och framåt.
Hädelsernas minnen av tiden som varit formas av gestalter och händelser, dessa mörka otäcka minnen bränner och svider, likt livets födelsemärke av en inre djävulseld av obehag har jag formats, till den jag är och har blivit.
Jag var på väg för att agera brandman på Garpedansberget som låg i Gamleby norr om Västervik.
På Grapedansberget fanns det hemligheter, mormors blåbär skulle plockas vare sig man ville eller inte, berget var brant och grått, en platå säkert hundra meter högt med fantastiska vyer över Gamleby och vackra landskap, det här var Grapedans. Viken som gick in här började ute vid östersjön nära där Västervik ligger, viken var lång och smal nästan två mil. Vid foten av Garpedansberget ligger Tjustvallen, en arena för fotboll, där ett annat stup slutade började Gamlebys Folketspark. Mormor berättade ofta om spännande artister som uppträtt här, minnen och berättelserna om artisterna och alla storheterna som huserat här får bli en annan historia.
Anders och jag satt och gungade på uteplatsen bland doftande rosenbuskar och surrande humlor, det luktade nyutsprungen ros, doften kittlade i näsan medan vi gungar trotsigt högt och farligt. Rosornas doft skulle snart bli klipulver och klåda. Det surrar och brummar, solen får vara själv på himmelen i dag för alla moln har får utegångsförbud. Släkten, mamma och mormor var inomhus och tillagade säkert någon stark trolldryck av koffein, vi satt till freds och nötte på gungorna, tillvaron var så där bra som när allt bara är.
Plötsligt hörs rop och stoj, människor kommer springande från lägenheterna runt omkring, vi hade missat alla eldslågorna som slog upp likt påskbrasor i luften bakom våra ryggar, det bildades snabbt en stor skock av nyfikna förskräckta människor, snart stod vi alla tillsammans och beundrade lågorna, som syntes på håll, vi var säkert flera kilometer från lågorna och elden.
Elden vinkade trotsigt till allt åskådarna, medan lågorna våldsamt och hungrigt slickade berget. Syrener hördes från fjärran, förstärkningar behövdes till den här eldstormen som försökte våldta och fördärva det som en gång levt där uppe i trygghet på berget.
Skogen som brann låg högst upp på bergsplatån, brandmännen fick lite extra att göra för att komma åt den besvärliga eldhärden. Jag kände väl till berget efter alla besök som vi gjort tillsammans mormor och jag. Påhejad av pyromankraften ropade nyfikenheten inombords” kom kom till berget”, jag rusar till min cykel, lite i trans cyklar jag nu mot berget och branden. Jag vill se kraften på nära håll.
Mormors systers man Stig, jobbade som brandman jag hoppades på att få träffa honom nu på berget, där han stred mot hettan
Stig, denna piprökande man som var brandman! Det jag minns som barn var att hela huset där Ingrid och Stig bodde alltid stank som ett ostädat rökrum. Doften tog alltid focus från att kunna vara närvarande i det huset. Huset dom bodde i var besatt av en demon som heter rök.
Som en indianspejare stod Stig nära sista trappsteget innan berget, nära röken och lågorna.
Lågorna lyser i hans ansikte.
Stig upptäcker mig när jag står och beundrar lågorna i trappan som ledder upp till berget där Stig står. Jag studerar brandslangarna som brandmännen har dragit, ormar slingrar sig längs bergets sluttningar, slangarna skakar av dödsryckningar medan vattnet pumpades upp till räddarna på toppen.
”Roger” ropade han ”Vill du vara med och släcka?” Jag blir inbjuden och erbjuden en brandslang, en vattenorm så stor och stark var denna slang, det här går inte, tänker jag när ormen börjar väsa ut sitt vatten över den svedda rykande mossen, jag håller hårt i mässingmunstycket Tänk att jag få vara med och släcka.

Stig instruerade mig, elden var under kontroll det handlade mer om eftersläckning, än deltagande i själva branden.
Vattentrycket i en brandlag är så kraftigt att jag var tvungen att ta stöd med ryggen mot ett träd, för att kunna kontrollera trycket och kraften i den bångstyriga slangen. Elden kved och skrek ut sin ångest över att behöva släppa makten över berget, vi var nu på väg att besegra monstret.
Jag kände en oerhörd glädje att kunna bistå, att få vara till riktig nytta, branden var död, kvävd och brandmännen bjöd på dricka med smörgås, jag sitter nöjd och tittar ut över Gamlebyviken.
På avstånd ser jag morfar och mormors huslänga.
Då från ingenstans presenterar sig tröttheten, den smyger sig sakta på, kroppen värker. Jag börjar förstå att det är nog dags, hemma väntar säkert problem! Jag tar och leder ner min cykel till cykelvänliga stigar benen gör motstånd och värker, jag luktar brand. Med mina sista krafter börjar jag sakta cykla hemåt tillbaka mot Åbyhöjden.
Några minuter senare.
Svart av sot, stolt som en riddare efter en strid mot trollet. Begav sig sotaren nu hemåt! Där möttes jag av ursinniga demoner vid namn mormor och mamma! Jag fick inte ens en chans att förklara.
Orden frågorna bara haglade, ”vad har du gjort? Vem har du varit med?”
Någonstans i bakhuvudet så trodde jag att dom säkert hade överreagerat.
Snart skulle dom inse min bragd och komma springande med en tapperhetsmedalj av GULD för stordåden jag gjort.
Det är nu som jag upptäcker att mormor och mamma gråter, det finns inget stop.
Deras tårar sprutar, från vatten och eld, till tårar! men gode gud, bara för jag hade hjälp till att släcka en brand, så behöver ni väl inte bli så förbannade och hysteriska!
”Gå nu och bada” skriker mamma med en sådan kraft som får en liten nästan att ramla omkull.
Som nioåring, älskade man att bara ligga och slösa på tvål och schampo. När jag lekte med bubblor och skum, i en värld som bara finns i ett badkar, drömde jag mig bort för en stund. Mitt knä blev en öde ö, och i vattnet runt ön simmade hajarna.
Gaphalsarna i köket slutade inte att skrika, helt sjukt. Inte förrän en släkting kom, tror att det var mormors syster, först då fick jag en tanke en känsla av att någonting måste vara fel.
Min bror kommer in i badrummet, en vålnad studerar mig nedstämd i chock ”morfar är död, morfar är död” mumlar han.
"Va? Va sa du?”
Med ögonen fulla av schampo skrek jag nu i högansky, av både smärtan den hastiga sorgen och av det varma badvattnet. Jag hade satt på varmvattnet och höll på att bränna sönder den privata dela av mellersta kroppen.
Samtidigt som den förlamade djupa choken trängde igenom alla försvarsmurar som fanns. Jag glömde att använda badlakanet och gick som en badskumsvålnad ut i köket till alla vuxna. Där sitter pappa med en annan man.
Jag rusar fram till pappa för att få tröst han fångar mig snabbt och eleganta med ett kraftigt tag om min arm, blev det en fantastisk flygtur tillbaka in i badrummet. Krockskummet dämpade smällen något, pappa kommer. Han sliter tag i håret för att få upp en skärrad från badrumsgolvet. Kommer jag vara flint redan som 9 åring? Han torkade hårdhänt av tvålrester och skum.
Då brast det!
Jag har aldrig skrikigt så högt i hela mitt liv! Vem bor här i mig som gapar så? Det ända jag hör är hans ord "Håll käften, håll käften nu för fan!"
Det som var så konstigt är att ingen av mina närmsta tröstade. Vilket jag nu på senare år inte tycker är så konstigt, för i deras chocktillstånd, fanns det inget utrymme för att ge oss någon tröst. Mormors syster blev den tröstade för en stund som blev till timmar, den första natten fick jag en ny vän! Han heter panik och ångest i efternamn, en flyktig tråkig kompis som man skall akta sig för. Detta var andra gången jag fick träffa panik, första gången var när jag fick krupp några år innan. Panik tyckte jag inte om, det var en kompis man inte kunde lita på!
Nu blev kommande dagar rent kaotiska. Ja för jävliga, ingen kunde trösta, varken mormor eller mamma, läkaren kom och gav alla sörjande något uppåttjack, eller vad det nu var, själv fick min sorg självläka ingen frågade hur jag mådde eller om jag var hungrig, ja på tröst.
Jag minns att pappa sa "Håll inte på o lipa, för då får du något att lipa för!"
Så var det, bara att gilla läget, jag försökte leka med mina kompisar men de funkade inte. Jag var inte på den här planeten av närvaro.
På begravningsdagen försökte jag trösta mormor och mamma, jag ville visa tala om hur mycket min morfar hade betytt för mig. Men nu var det begravningsakten som hade fått fokus och besöken till husen var många, prästen, vänner till familjen och avlägsna släktingar.
Det bara rulla på, jag liksom fick gråstenar i magen, stenarna for omkring likt osaliga demoner, bet och slet, vassa tänder ville tuggade sönder allt levande inombords.
Dagen var nu spikad, bestämd och klar. Pappa, mamma och mormor for omkring som skållade råttor.
Ångesten inför avslutet piskade mina förälder till frånvaro.
Intresset för oss barn, min bror och jag var mycket vagt, på snudd ointressant "Vi måste skynda oss" sa mamma och pappa. Så kom taxin, i samma ögonblick så kommer grannfrun in. Vad nu? Vad ända in i helvete, ja tänkte nog inte så, men vad nu då! Och så åker mina föräldrar till morfars begravning, utan mig eller min bror.
Där står vi nu brorsan och jag, vi har blivit blåsta på konfekten av att få dela sorgen med likasinnade. Grannfrun var nu här för att passa oss.
Hennes brist på närvaron gör att jag spelar ut mitt sista trumfkort, jag är kolugn och säger lugnt till grannfrun ”jag går ut och cyklar lite”
”Stanna här i närheten”
”Jadå” svarar jag
En 100 % lögn.
Snabbt cyklade jag mot kyrkogården, fiskmåsar skriker till väktaren att fången har rymt.
Det är inte många meter till Gamlebys kyrkogård, tusenmeter senare.
Framme, Men vart skulle jag nu stå?
Intill muren som omgav kyrkogården var det en stor jordhög. Högen av jord var klädd av vita prästkragar, blåklint och andra blommor som jag inte kände till vid namn. Som en fyrvaktare av döden smög jag nu lite försiktigt upp till högsta punkten för att kunna se. Bara några meter från högen ser jag en grav som är färdig att användas, kyrkvaktmästaren håller på med några band eller rep. Jag duckar så att han inte upptäcker mig, hjärtat slår nu stora volter inombords, hoppas ingen upptäcker mig här på kullen. Kyrkklockorna dundrar ut sin klagan, metalljudet sprider sorg inombords, nu var det bara att vänta. Som spionen eller spejaren satt jag där nu bland myror och blad, nervositeten kom och tog bort den sorgen för en stund, detta var första parkett bland alla döda.
Kyrkan släppte nu taget, sällskapet av alla djupt sörjande kommer till slut ut med kistan som gisslan.
Majestätiskt böljande, svajade bärs kistan fram, så många släktingar jag har, I väntan på vad som nu skulle ske så var agent 007 lite avvaktande. Detta var min begravningspremiär. Det som gjorde att jag avslöjade min position från kullen var att flera av alla dessa sörjande var säkert yngre än 10 år. Jag glömmer av mig och reser mig upp, plötsligt fullt synlig. Varför får dom och inte jag?
Nu stod jag där högst upp i högen, som en fyrahundraårig svajande ek, i sorgens protest, stod jag där och deltog, utan lov och med mina sista tårar till avsked. Jordkullen njöt av fukten hela högen blev lera som inte behövdes vattnas mer den sommaren, jag höll jag på att gråta ihjäl mig i min djupa förtvivlan till allt det jag upplevde.
Jag förstår inte! Varför får inte jag vara med? Det här är ju min morfar!
Någon i följet hade plötsligt lagt märke till mitt deltagande, min mamma upptäcker mig och lite tafatt försökte hon patetiskt att vinka bort det där besvärande som avtecknar sig på kullen. Ingen i världen kunde då flytta på eländet, i trans, förlamad, sviken och otröstlig.
Nu gick alla djup sörjande för att bekanta sig med begravningstårtan! Det hade blivit ett stort pådrag av min uppståndelse och min smarta överraskningskupp. Pappa kommer fram livs levade och vansinnig och säger" Vad ända in i helvete gör du här...?" ”Begravning” svarar jag.
”Du cyklar hem!” Det var en order och en riktad uppmaning. Pappa sa bara till en gång, sen small det, så var mitt liv då. Jag cyklade naturligtvis hem, för att invänta straffet. Jag var tydligen svårt febersjuk och kunde inte delta i begravningen. Vilken fruktansvärd lögn, skämdes man så! Lite senare i livet förstod jag att tanken var att skydda. Skydda från vad?
Jag glömmer aldrig detta.
Min cykel. Vilken cykel? Det blev straffet, pappa gav bort min cykel för dåligt uppförande.
Som bonus kramade han sönder mina händer så jag knappt kunde torka mig. Senare under hösten fick jag stora problem med min högerhand, fingrarna ville inte hålla i pennor längre och skolsyster frågade om jag kört omkull med min cykel. Jag svarade ja, och ljög. Det var något med brosken i händerna, sa syster. Om hon då bara hade förstått mina händers språk. Jag vågade inte avslöja den sadistiska tortyren som jag var utsatt för. Det tog flera månader av smärta innan handen blev någorlunda bra, jag vågade inte klaga. Inte till någon berättade jag om min smärta.
Pianolektioner blev till ett minne blått!
Nu för tiden som vuxen så är jag klagans profet! Var, Försöker ta igen lite av de jag inte fick. Det kallas visst för tröst.
Så planka inte in på begravningar där du inte är bjuden.

Författare:

Publicerat

Dela: