Morgon, lögner, kväll

Pappan är först uppe, som vanligt. Med en känsla av likgiltighet går han in i sin sons rum, ruskar om honom och fortsätter in till sin dotter. Uppgivet och noncahlant tar han emot svordomarna hans båda barn kastar efter honom. Är de verkligen mina, dessa svärande ungdomsbrottslingar som för bara några år sedan gladeligen kastade sig i min famn, undrar han i sitt sinne när han häller upp en kopp kaffe ur termosen och värmer det i mikron.
Fåglarna sjunger, solen skiner coh himlen är full av vita små molntussar. Inget av detta lägger pappa märke till när han sakta går ut till brevlådan och hämtar tidningen, precis som en riktig familjefar ska.
När han kommer in sitter hans dotter vid bordet. Hon tuggar uttråkat på en limpmacka med mjukost, samtidigt som hon outtröttligt rör runt i sitt glas med chokladmjölk.
- God morgon, gumman.
- Morron. Jag blir sen idag.
- Vart ska du gå?
- Ut.
Hon dricker upp det sista ur glaset och sväljer. Samtalet avslutat för dagen, inser hennes far och hon försvinner ut i badrummet. Hon möts på vägen av sin bror som inte kan låta bli att svära åt henne när hon råkar gå in i honom. Hon går mot duschen, men det är låst. Även om hon vet att det är meningslöst bankar hon på dörren ett tag, förbannar sin mamma och sätter sig utanför och väntar otåligt.
När hennes mamma kommer ut är det hastigt och jäktande i vit frottémorgonrock som vid det här laget borde vara pensionerad och begraven. Hon ger sin dotter en hastig smekning över håret, väl medveten om att hon hatar det men också om att hon inte kommer att få göra något mer.
Samtidigt som dottern går in i duschen, går mamma ut i köket. Hon tar en kopp och ska till att fylla den med kaffe, men upptäcker att termosen är tom.
- Har du tagit sista kaffet, frågar hon sin son.
Han nickar och sörplar i sig det sista i muggen.
- Då får du koka nytt också.
- Glömt hur man gör.
Mamman ger upp, börjar plocka fram så att hon kan göra te, men hittar inga tepåsar. Arg bestämmer hon sig för att, som hon själv säger, skita i den förbannade frukosten om den ändå bara ska jävlas.
Hon går tillbaka in i sovrummet och klär sig i de blå spetsunderkläderna. Hennes make kommer in och ger henne en hastig kyss på munnen och en smekning över magen. Hon besvarar kyssen, men uppmuntrar inte till mer. Nedslagen går han ut i badrummet och trängs med sin dotter som redan har duschat klart.
När mamman kommer ut i badrummet igen är det iklädd en grå kjol och en vit tröja, tillhörande grå kavaj. Hon sminkar sig med hastigheten hos någon som vet hur det ska göras och som har gjort det många gånger, med exakt samma färger och ordning som för sexton år sen. Hon drar fingrarna genom håret, bestämmer sig för att den ack så tråkiga och omoderna men ändå så praktiska frisyren får duga även idag. I tystnad skriver hon in en tid hos frissan i almanackan, men i verkligheten har hon glömt det efter två minuter då hon inte längre kan hitta bilnycklarna.
Dottern tar som vanligt tid på sig. Det ska vara mascara och kajal och de3t ena med det fyrtiofjärde, inser hennes pappa när han borstar tänderna.
- Du skjutsar väl mig?
- Jag antar det. Ska du också ha skjuts, frågar han sin son som förgäves försöker nå sin deodorant.
- Mhm, svarar han och muttrar något ytterligare som pappan inte hör när han räcker honom deodoranten.
Han går ut i bilen och väntar. Det dröjer en kvart innan hans fru kommer ut och sätter sig i bilen. Han får ännu en hastig kyss av henne.
Efter ännu en kvart kommer hans dotter ut. Varje hårstrå ligger rätt, varje klädesplagg är noga utvalt, varje linje runt ögonen är ditmålad med exakthet.
Lika vacker och perfekt som vanligt, tänker fadern men inser att det inte är någon mening med att säga det. Det är som barn med ideer, man tycker bäst om sina egna, svara hon jämt.
Två minuter därefter kommer hans son utrusande med en limpmacka i munnen, hårvaxet i handen och ryggsäcken över axeln. Sedan rusar han in igen, hämtar påsen med idrottskläder och hoppar in.
Mamman försöker som vanligt att föra ett samtal.
- Jaha, vad ska ni göra idag då?
- Träna. Kanske gå hem till Jonas.
- Du då, frågar hon sin dotter.
- Kommer hem sent, ska iväg.
- Vart då?
- Måste du veta det?
- jag är bara intresserad, älskling.
- Kan du inte sluta med det där? Du får aldrig veta, för jag vill inte att du ska veta allt! Jag kan väl få leva ett eget liv för helvete?
Repliken sätter effektivt stopp på alla fortsatta försök till samtal. Det piper i dotterns mobil samtidigt som det ringer i pappans.
- Ja hallå, svarar han samtidigt som hans dotter ivrigt pillar upp sin ur de tighta jeansen och trycker fram sms:et.
- Det är från din pojkvän va?
- Käften, ungjävel.
- Nej jag kan inte komma idag.
- Jag är äldre än du.
- har du en pojkvän, gumman?
- Men bry dig.
- Nej, frugan och barnen väntar.
- Det gör vi väl inte alls det, frugan, dottern coh ungjäveln som din dotter just förklarade så tydligt.
- älskling, svär inte så mycket.
- nej just det.
- retas inte.
- Visst Marianne, jag kommer ändå då.
- Vem är Marianne?
Fadern släpper av dottern vid hennes skola. Hon går in, väl förberedd på världen innaför med vänner, lärare och kärleken. Sonen går till sin, med den tunga bagen som en påminnelse om träningen halv fem.
Mamman går av vid sitt eget jobb, invaggad i en lögn om att Marianne är en kollega. Hon själv är redan på väg till sin chefs arbetsrum, drömmande om de saker ahn kan tänkas hitta på idag.
Fadern tar kurvorna med hög hastighet. Han stannar vid en lägenhet på Söder. I sängen på andra våningen väntar Marianne och hennes syster.

Senare på kvällen kommer fadern hem, trött men upphetsad, precis som sin fru som han hämtar på jobbet. De har sex två gånger. Sonen försvinner till en av sin mamma kallad sammankomst, av sina vänner kallad fest, i skogen. Han lyckas få till det med tre tjejer, ingen av dem minns han namnet på. Dottern är hemma hos sin hemliga pojkvän. De ligger och kramars i hans soffa, kysser varandra för första gången, andra. Sedan ligger de kvar.
- Du är lycklig va?
- Klart jag är. Är du?
- Ja, jättelycklig.
- Bra, då kan vi fortsätta så.
De fortsätter att kramas.

Skriven av: Katja