Mörk avgrund

Mörk avgrund
















En novell av Jonas Eriksson






Han är tillbaka.
Alexander Swärdh sitter vid sitt köksbord i sin alltför trånga tvåa, den mäter bara dryga 45 meter i kvadrat, med sin bror, Andreas, i stolen mittemot. Klockan är åtta på en till synes lugn kväll, där snön har fallit för första gången detta år. Det är bara fem minuter sedan brodern knackade på dörren och chockerade Alexander med sitt besök.
De har inte setts på över tio år. Inte sedan den där fruktansvärda dagen då han själv var tio år och hans liv raserades på bara ett fåtal minuter. Minuter av ren skräck.
Efter denna dödens dag hade han blivit inlagd på ett antal olika institutioner runt om i landet för behandling, det hade varit ett rent helvete för honom. Händelsen hade fått honom att avskärma sig för omvärlden, han hade varit helt okontaktbar till en början, instängd i ett hårt skal. Men den åtta år långa terapin hade tillslut lyckats få hål på det hårda skalet som omslöt honom och han kunde långsamt kliva ur det och tillfriskna.
De två åren efter det att han hade blivit färdigbehandlad hade han lyckats bygga upp sitt liv igen, men det var svårt. Han fick betala priset av att leva tillbakadraget, utan kontakt med sitt förra liv, och hans vänner är få. Men han lever nu för första gången på tio år.
Och nu sitter hans, sedan den dagen, spårlöst försvunna bror framför honom. Sin bror som han inte har givit en tanke åt de senaste två åren, och som får alla hans bortträngda minnen från den ödesdigra dagen att sakta krypa fram ur de gömslen han har försatt dem till. Vid första ögonkastet hade han förstått vem det var som hade kommit och utan ord hade de satt sig vid bordet.
Vid bordet sitter de och iakttar varandra utan att tala. Broderns blick viker inte undan en sekund utan med en envis beslutsamhet ser han rätt in i Alexanders ögon. En hård och kall, men även tom blick. Hjärtat slår ett flertal fler slag i minuten än normalt och Alexander känner sig varm. Små svettstänk bildas i pannan där han redan hade hunnit få markanta veck efter sitt traumatiska liv. En bitande rädsla kryper sakta fram.
Ju mer han studerar sin bror ju tydligare och levande blir minnet från den fatala dagen…

…Det var kväll, klockan började närma sig nio. Mamma och pappa satt tillsammans med min syster och mig i köket; vi hade precis avslutat den sena middagen och satt nu och lyssnade till en av pappas många historier. Just den i kväll var en spökhistoria som utspelade sig i ett hemsökt hus med ondskefulla vålnader som terroriserade dess invånare.
Utanför föll den första snön för året och det vita täcket blev allt tjockare för varje minut som gick. Tidigare på dagen hade de varit ute och invigt snön med att bygga årets första snögubbe. Man kunde se den från köksfönstret, dess ögon var gjorda av gamla pingisbollar, dess näsa av en spetsig morot och dess mun tillverkad av två baconskivor som min två år yngre syster, Sofia, hade tjatat till sig, mot sin moders förtvivlan. På huvudet satt det en keps med Toronto Maple Leafs emblem ingraverat.
Under pappas historia kom jag på mig själv att tänka på Andreas, min tre år äldre bror, som hade varit borta hela dagen utan att ha sagt vart han skulle. Han borde komma hem nu, det började bli sent; dessutom borde han vara hungrig.
Jag vaknade ur mina tankar av att Sofia skrek till och sade:
- Usch, vad äcklig du är pappa!
Hon rynkade på pannan och gjorde en tillgjord grimas av att vara äcklad.
- Sluta nu Thomas, du skrämmer ju ihjäl ungarna, sade hans mor med ett viss allvar i
rösten. De kommer ju att få mardrömmar i natt.
Thomas tog ingen notis av henne utan fortsatte sin historia som började närma sig sin dramatiska upplösning, hjälten i historien hade klurat ut ett sätt att sätta stopp för de hemsökande vålnaderna. Jag kopplade bort historien (och fick aldrig veta hur han skulle besegra vålnaderna) för att rikta min uppmärksamhet mot snögubben igen. Den såg nästan levande ut, som en invånare i ett snölandskap. Dess mun av baconskivor gav ett intryck av ett hånleende och den verkade möta mig med en ondskefull blick, nästan som om den visste vad som skulle hända…

…Alexander blir den som bryter den nästan fem minuter långa tystnaden:
- Varför har du kommit tillbaka? frågar han utan att lyckas dölja darrningen på rösten.
Andreas sitter fortfarande tyst efter att frågan har slagit hål på tystnaden och hans ögon visar en kall blick. En kall stirrande blick som penetrerar Alexander. Rädslan börjar hugga tag i hans kropp och han tror inte att han kan säga ett ord till utan att rösten kommer att brista.
Det är alldeles tyst i lägenheten, Alexander äger ingen radio som kan bryta den ihärdiga tystnaden och hans enda TV som han har i sitt sällskapsrum är avstängd. Inte ens en klocka finns det i köket som skulle kunna balansera tystnaden med sitt dova tickande. Det är tyst som döden.
- Var har du varit under alla dessa år? Varför fick de inte tag på dig?
Vid andra frågan är hans röst så låg att den bara låter som ett viskande mummel. Om det inte varit så tyst i lägenheten skulle inte ens den mest uppmärksamma människa uppfattat vad han sade.
Andreas svarar honom fortfarande inte och Alexander lägger märke till att han inte har rört på sig under de tjugo minuter som har förflutit sedan de satt sig vid bordet. Inte heller har han tagit ögonen ifrån honom, de stirrar fortfarande med sin hårda och penetrerande blick. På hans hopbitna läppar tycks ett leende skymtas, men det är ett leende som Alexander helst skulle slippa, det utstrålar ingen glädje utan en oberäknelig ondska, och till en viss del hat.
Alexander kallsvettas, kläderna klibbar mot hans kropp och hans boxershorts skaver i skrevet på honom men han törs inte röra på sig för att rätta iordning dem. Det är som om Andreas med sin ihärdiga blick har paralyserat honom. Minnet från den fasansfulla dagen växer sig allt starkare, det skulle kunna ha varit igår som det hände…

…När jag äntligen lyckades slita mig ifrån snögubbens onda blick (det måste ha varit fantasin som spelade mig ett spratt) hade pappa redan berättat klart historien och efter vad jag kunde läsa på deras miner hade den slutat lyckligt; det var leenden på deras läppar och Lisa, min mor, skickade en tillfredsställd blick till sin man för att visa att hon var nöjd med att han hade avslutat den med glimten i ögat.
En plötslig kyla grep tag i mig, en kyla som påminde om hur det känns att stiga ut från ett varmt hem till en bitande snöstorm, där vinden tvingar ner temperaturen till minus trettio grader. En direkt och kraftfull kyla. Jag funderade på vad det kunde vara för något, varken min syster eller mina föräldrar verkade reagera på denna plötsliga temperaturskillnad. De satt fortfarande med sina leenden på läpparna, som om inget hade hänt, och mamma hade börjat samla ihop disken. Tallrikarna var synnerligt söliga då de hade ätit tacos. Det fanns gott om skålar, halvfulla såsom tomma, där det hade funnits en hel del grönsaker, ost, såser, köttfärs, lök och tacoskal i, som behövdes plockas ihop och genomgå en grundlig diskning.
När jag vände blicken bort från mamma och hennes slitande med disken mot dörröppningen till köket fick jag syn på Andreas. Han höjde handen för att heja och jag besvarade. På något sätt kändes detta möte som borde vara glatt med tanke på den långa tid han hade varit borta, men det var skrämmande och stelt. En rysning letade sig upp för ryggraden och jag var tvungen att skaka bort den.
Tydligen hade resten av familjen inte reagerat på att Andreas hade kommit tillbaka. Han rörde sig från dörröppningen till diskbänken som var belagd bakom bordet där vi satt. Det kändes obehagligt att iaktta honom och av någon oförklarlig anledning var jag vettskrämd. Kylan var kvar. Ändå svettades jag, jag kände att T-shirten klibbade mot ryggen. Samtidigt som jag var livrädd var jag upphetsad. Varför visste jag inte.
Mina ögon mötte Andreas. Dessa ögon såg inte friska ut, de såg ut att tillhöra en galnings, en psykopat. Hans ansikte sken upp i ett förskräckligt leende. Det fanns ingen skymt av glädje i det leendet utan det var ett sjukt och skräckinjagande leende tillhörande någon som var redo att begå en handling av ren ondska.
Jag blundade. Jag visste att något fruktansvärt skulle inträffa. Något hänsynslöst fruktansvärt…

…Den kalla och hårda blicken som Andreas kraftfullt slänger mot Alexander och som från början var tom verkar nu få liv. Som om han på något sätt vaknar upp från något gömsle djupt inombords. Sakta men säkert försvinner den frånvarande (men ändå otäcka) blicken och byts gradvis ut mot en mer medveten, levande (men ännu otäckare) blick. Den är nu så ondskefull att Alexander inte förmår röra på sig, än mindre att fortsätta sin utfrågning. Hans andning är så låg och svag att man skulle kunna tro att han är död vid första ögonkastet då hans bröst och mage knappt utvidgar sig, samtidigt som han är likblek. Men sedan skulle man få se svetten som rinner, nästan forsar, ner från ansiktet och man skulle då istället tro att han är såpass sjuk att döden inte skulle vara en oväntad utgång.
Hans bror ändrar nu ställning och lutar sig fram över köksbordet mot Alexander. Hans leende som förut var sammanbitet fyller nu hela hans ansikte men det har inte på något sätt blivit trevligare, det är snarare hemskare. Det är ett sådant leende som skulle kunna pryda en galen människas ansikte.
När han är cirka tjugo centimeter ifrån Alexanders ansikte stannar han plötsligt upp och i ett fåtal sekunder (som kändes som långa plågande minuter för Alexander) är han alldeles stilla och bara stirrar på honom. Den plågande tystnaden bryts sedan av att Alexander får höra den rysliga stämman som han inte har hört på tio år men som har hemsökt honom i ett flertal år efter det:
- Att du kan ha glömt bort mig, säger han med en ironisk röst blandad med ilska. Vi som
var så bra vänner, har du glömt det?
Alexander kan inte få ut ett ljud, det är som om någon har klippt av hans stämband. Det enda han vill är att stänga ögonen och låtsas som om inget av det här händer, att det bara är en dröm. Men inte ens det kan han. Inte en millimeter tycks han röra på sig.
Utanför verkar det inte blåsa någon vind då han varken kan höra vinddrag eller vindtjut, som annars hörs så tydligt i denna gamla lägenhet. Likaså verkar det dött utanför, inga bilar som far förbi, eller människor. Inga ungdomar som så ofta går nedanför och som tillsammans med TV-n för det mesta utgör rösterna i lägenheten. Ingenting. Det är tyst som döden.
- Jag har nu kommit tillbaka för att avsluta det jag påbörjade.
Hans ansikte är nu så nära Alexanders att han kan känna hans andedräkt. Den är vidrig men stanken från den är på något sätt bekant. Som ett hårt slag i ansiktet kommer dagen för tio år sedan så nära honom, den blir så levande att den kunde ha inträffat för bara några minuter sedan.
Stanken från Andreas andedräkt är den bekanta stanken av död…

…När jag öppnade ögonen stod han bakom våra föräldrar och syster fortfarande med det hemska leendet på läpparna. Han nickade mot mig för att få mig att se ner mot hans hand. Först hade jag svårt att släppa min blick ifrån hans, men när jag såg att hans ögon började lysa av vrede vågade jag inte hålla kvar min blick. Sakta, mycket sakta, släpade jag min blick ner mot hans hand som han höll halvt gömd bakom sin rygg, men när han märkte att jag tittade mot den blottade han det han höll i. Det var den stora kökskniven som vår mamma och pappa använde när de skar upp det kött som de brukade köpa av en lokal bonde. Den var enorm och skenet från kökslampan föll på den och en stark, gnistrande ljusstråle reflekterades.
Skräcken var nu total men samtidigt, på något sjukt sätt, var jag upphetsad, spänd på vad som skulle inträffa. Jag kunde bara använda min fantasi.
När han sakta höjde kniven slog det mig med häpnad att det var så fruktansvärt tyst av någon outgrundlig anledning, jag kunde varken höra mig själv eller resten av familjen, bara Andreas tunga hjärtslag. Det var som om någon hade stängt av volymen på en vidrig och äcklig skräckfilm och det var så tyst att man bara kunde höra sina egna vettskrämda hjärtslag.
Kniven var nu placerad ovanför Andreas huvud och hans grepp om den var så hårt att huden på fingrarna hade vitnat. En svettpärla hade bildats på hans panna och ögonen som hade en blick av vrede var samtidigt tomma, som om han inte var närvarande, som om han var en docka styrd av en hatisk psykotisk mördare.
Det förut så stabila greppet om kniven började nu avta, han började att darra och det var nu inte bara en svettpärla i pannan utan en fors av dem som fick hans hud att glänsa under kökslampans sken.
Jag vet att jag fällde en snabb blick ut mot fönstret innan det första hugget föll och vad jag såg där skulle komma att hemsöka mig framöver när jag sov som djupast om natten, när den var som mörkast.
Vad jag såg där kunde inte förklaras på något logiskt sätt; där stod samma snögubbe som vi tidigare under dagen hade byggt, men den stod inte där vi hade ställt den utan den stod bara ett par decimeter utanför köksfönstret med ett fasanfullt leende som snabbt utbrast i ett vansinnigt hånskratt. Dess ögon glimmade blodröda. Och ur de hysteriska skrattsalvorna urskiljdes en genomskärande röst.
- Gör det! Gör det! Gör det! skrek den.
Jag vände snabbt blicken därifrån och riktade den mot Andreas som också han tittade ut mot fönstret. Lika snabbt vände han blicken mot familjen framför honom. Innan jag försvann bortom medvetandets gränser fick jag se samma blodröda glimmande i hans ögon och jag fick se kniven begravas i min fars högra tinning och jag fick höra ljudet av kniven när den bröt igenom min fars hud och jag fick höra dess karvande mot hans skallben. Jag smålog, för jag tyckte det lät overkligt, som om det var en film, ett overkligt smackande och krasande ljud.
Sedan försvann ljuset…

…Alexander minns detta så tydligt och han kan återigen se sin broders blodröda ögon, de är bara placerade ynkliga tjugo centimeter ifrån hans egna. Det börjar gå upp för honom vad som kommer att hända. Men det finns ett minne kvar som har etsat sig fast i hans huvud. Ett starkt minne som han sent kunde glömma och som återigen träder fram…

…Jag återfick mitt medvetande utav att en fruktansvärd stank förpestade min näsa. Det tog närmare fem minuter innan jag kom underfund med vad jag var och ytterligare fem för att förstå vad som hade hänt.
Jag hade fallit medvetslös ner i kökssoffan och jag kände förtvivlat på mig själv för att se om jag hade fallit offer för min brors våld, om jag var på väg att dö. Jag blev förskräckt när jag kände en våt vätska på min tröja och mina byxor. Den var för tjock för att vara vatten. När jag förskräckt förde mina händer mot mitt ansikte för att identifiera vätskan hade jag bara en tanke i mitt huvud: ”Jag kommer att dö!”
Vätskan på min händer var blod men när jag kände runt på min kropp hade jag inga sår, ingen värk. Var inte ens öm. En lättande glädje spred sig men den varade dock inte länge. Den försvann tvärt när jag reste mig upp och fick syn på vad som blottade sig på golvet. Den förvandlades snabbt till en panik som jag aldrig hade känt förut. Jag kunde inte andas, jag lyckades bara få fram krampartade flämtningar. Där på golvet, i vad som verkade som en sjö full av klarrött blod, låg min mor, min far och min syster.
Ansiktena gick knappast att identifiera, de var neddränkta i blod. Pappa låg med mamma och Sofia i sin famn, som om de bara sov fridfullt. Skulle det inte ha varit för allt detta blod skulle man kunna ha trott att så var fallet. Men deras död var ett faktum.
Jag var alldeles vit i ansiktet, mådde illa och var yr. Det var inte långt kvar tills jag skulle falla bort igen. Jag försökte ta ett steg bort från denna hemska plats med redan innan jag hade hunnit lyfta foten föll jag handlöst ner jämte min familj och mörkret föll ännu en gång…

… Dagen för tio år sedan har nu spelats upp ännu en gång för Alexanders ögon. Denna gång var det den mest levande. Det var nästan som han var där och iakttog när det hände.
När han nu tittar in i sin brors ögon är han inte längre rädd. Rädslan har försvunnit och har blivit ersatt av en annan till en början obegriplig känsla. Den är svår att identifiera, men ju mer han minns dagen för tio år sedan och ju mer han ser in i sin brors ögon, ser igenom dem, förstår han känslan och kan identifiera den. Det är en känsla av lättnad, en känsla av att få släppa taget av tio års ihärdiga, jagande mardrömmar, en känsla av att en stor, tyngande börda lyfts från hans axlar.
- Jag är redo, säger Alexander med en svag, nästan obefintlig röst. Jag är redo att betala för
vad jag gjort.
Andreas leende blir nu större och faktiskt snällare, nästan ett varmt leende. Han säger:
- Du ska bli fri, precis som de andra.
Händerna som han fram tills nu har haft gömda under bordet blottas, och i hans högra hand håller han krampaktigt en revolver, en Smith and Wesson kaliber 22.
Svetten i Alexanders ansikte har torkat och lämnat ett fettlager på hans hud. Rädslan är borta, liksom fruktan. Hans ögon sluts medan han väntar på utgången, befrielsen. Andreas ansikte försvinner bort men tre bekanta ansiktet finns kvar fastän ögonen är slutna. Ett av ansiktena är hans syster, Sofia och de andra två är hans föräldrars, Thomas och Lisa. Fortfarande är de svåra att identifiera, men han vet att de är dem. Han har sett dem i tio års tid nu, varje dag. Han vet att det är dem.
Kallt stål trycks mot hans tinning, det är ingen stabil hand som håller i vapnet, trycket minskas och ökas på vartannat.
En skakande röst hörs säga:
- Du ska bli fri…
En smäll hörs, men bara i en bråkdel av en sekund. Sedan hörs ingenting.




Epilog

Alexanders lägenhet är full av aktivitet. En del poliser söker igenom hans lägenhet, en del poliser undersöker hans kropp. Utanför finns en del människor, varav en är den granne, en gammal man, som slog larm när han hörde skottet gå av, som samlats för att försöka få reda på vad som har hänt. En del poliser försöker få bort dessa människor.
- Att begå självmord är tragiskt. Att en sådan ung man begår självmord är ännu mer
tragiskt, säger poliskommessarien till ingen särskild när han precis fått loss revolvern ur
Alexanders hårda, krampartade grepp.


18 juni – 31 augusti 2001

Skriven av: Jonas Eriksson