Mörka moln

Ett dystert och kantigt landskap omringar Tyler. Marken är gråsvart och kall och bergstopparna skakar hand med molnen ovanför. Tyler har egentligen ingenting emot det eftersom han själv är lika mörk och dyster. Det är i alla fall så han känner sig. Mörk och dyster.
Nu ligger han på gräset utanför sitt hus. De små stråna känns som mjuka nålar mot hans rygg och det har en lugnande effekt. Men lugnet förstörs av små, små tankar som snurrar runt i Tylers huvud och skriker åt honom. De påminner honom om allt som finns utanför lugnet. Om huset. Om hans alkoholiserade mor som inte bryr sig om något annat än vilka program som går på tv:n. Om hans odjur till far som tar ut sin ilska på allt som finns i närheten. Om hur kvavt det är där inne, i huset.
Tyler skakar bort dem onda tankarna det bästa han kan, men han vet att det alltid kommer finnas spår av dem kvar. Han känner hur en regndroppe faller ner på hans kind, men upptäcker snabbt att det inte är något annat än en sorgsen tår som har smitit ut ur hans svarta ögon. De är svarta av sorg och oro, och av vad som kommer hända här näst.
Tyler gillar inte att tänka på framtiden. Mestadels för att han har svårt att se sig själv i den, men ibland gör han det ändå. För på något sätt ger det honom en provsmakning på hur det känns att ha hopp. Men hoppet förvandlades snabbt till ängslighet, för Tyler vet att ingen är unik. Han vet om att nånstans i ett parallellt universum finns det en annan Tyler som tycker och tänker exakt likadant som han själv. Kanske inte just nu, men det kommer att göra det. Så vad är meningen med att försöka känna sig speciell. Vad är syftet med att leva ett liv som man vet att det inte finns någon mening med.
Tankarna får Tyler att sjunka ännu djupare ner i gräset. Han vill gå in i huset och känna sig välkommen, men han vet vad som väntar bakom dem stängda dörrarna. Så han bestämmer sig för att stanna kvar och vänta på att molnen ska skingra sig. För kanske om solen kommer fram blir allting bra. Kanske blir hans mor nykter och hans far lättsam. Kanske får Tyler mod att gå in i huset utan att krypa ihop som ett utsatt djur. Tyler ler av tanken. Ett litet, men efterlängtat leende och en stråle av grön värme gror inom honom. Han låter sina händer glida igenom det stickiga gräset. Han blundar och det känns som att han flyter runt på ytan av ett indigofärgat hav. Där flyter han runt medan han luftar sina rykande sår från allting ont. De skrikande tankarna som gnager Tyler i benmärgen låter han sjunka ner i havets oändliga djup.
När Tyler öppnar ögonen igen, är de inte längre svarta. De lyser i en klarblå färg och tindrar, så som stjärnor gör på en klar natt. Molnen har skingrat sig och solen har kommit fram. Den värmer upp den tidigare kalla världen och gör den alldeles grön. Tyler känner hur mod fyller hela hans kropp. Han ler.

Skriven av: engla jansson