Mörkröd


"GABRIEL!?" Stjärnorna omringar mig. Deras ljus bländar mig. Allt är så ljust, jag kan inte längre se. Deras värme bränner mig. Jag brinner, men kan ingenting göra. Jag börjar att falla. Smärta sprider sig i kroppen, men den försvinner lika snabbt som den kom. Jag har slutat att falla men känner ingen mark under mina fötter. Elden släcks och kylan tar över. Jag försöker krama om mig själv för att värma upp mig men så fort jag rör på mig kommer elden tillbaka. Jag brinner återigen, men lågorna blir mindre och mindre tills bara minnet av dem är kvar. Mina lungor trycks ihop, jag kan inte andas. Smärtan i bröstet är outhärdlig, den får mig att sakna elden. Mitt hjärta bultar så hårt. Det känns som om det försöker rymma ut ur mitt bröst. Allt blir kallare och kallare och jag känner hur min kropp stänger ner. Nej jag får inte ge upp! Hon behöver mig! Jag börjar sprattla med mina armar och ben för att hålla mig vaken. Den brinnande smärtan i musklerna gör mig nästan illamående men jag ignorerar den. Min syn är fortfarande suddig, allt jag ser är en blandning av blått, grönt, svart och vitt. Blodet som kommer ut ur mig blandar sig med de andra färgerna och blir till en mörkröd, nästan svart färg. Jag känner hur mitt hjärta saktar ner och hur min kropp sviker mig. Nej, nej, nej! Jag faller återigen, fast mycket långsammare än förra gången. Mina öron svider av trycket, det känns som om någon sliter i mina lungor och den brinnande känslan försvinner inte fastän jag har slutat att kämpa. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och svag. Det enda jag kan göra är att se på när livet långsamt dras ut ur mig. Smärtan blir värre och värre men varje gång jag sluter ögonen så öppnas de igen, innan drömmarnas sköna armar hinner sluta sig om mig. Varje gång jag blundar ser jag hennes ansikte. Hennes stolta men vackra ansikte. För en månad sedan hade jag varit glad över att äntligen få lämna denna hemska värld som bara har lekt med mina känslor om och om igen tills jag blev denna kalla och hjärtlösa människa jag är idag........eller den människa jag brukade vara. Hon förändrade mig, fick mig att se de bra sakerna i livet och de bra sakerna i mig själv. Jag fick henne att skratta, hennes skratt är som musik i mina öron, men jag fick henne också att gråta. Jag önskar att jag kunde få henne att skratta en sista gång.


Det är svårt att tro hur mycket man kan höra och se när man sitter på ett ställe tillräckligt länge, på en toalett i pojkarnas omklädningsrum i mitt fall. Vattendropparna som rinner ner från den trasiga kranen, det surrande ljudet från den enda fungerande lampan i rummet och många andra ljud som man inte kan höra om man inte är helt tyst. För några minuter sedan hörde jag en massa ljud från stallet bredvid. Om det var två nykära stackare eller någon som inte tålde chilin vet jag inte. Hörde inte när dom gick eftersom jag var djupt inne i mina tankar. Fast i och för sig kan det ju vara en av mina "syner"; har haft många av dem på sistone. När jag var liten kom de bara ibland men ju äldre jag blir desto oftare kommer de. De blir bara konstigare också. Vissa skulle kalla det en förbannelse, men inte jag. Denna "förbannelse" är ingenting emot vad jag har gått igenom, det är som att dricka smutsigt vatten efter nästan ha dött av törst. Min mamma förstod det, jag fick det här av henne, förmodligen. Kanske det som hände tidigare idag också var en "syn?". Jag har suttit här ända sedan dess, försökt att fatta vad som har hänt. Att pussla ihop bitarna och bilda något som jag inte vill tro på innan jag tar isär dem igen för att på nytt försöka få ett trovärdigt resultat. Jag kan ta mobbning från tonåringar, de är bara förvuxna barn som är osäkra på sig själva. Men räknas det här verkligen som mobbning? Nej det här var helt klart över gränsen. Mobbning är i och för sig alltid över gränsen men det här ligger så långt bort att gränsen blir ännu ett förträngt minne. Jag plockar upp min mobil ur bakfickan och torkar bort blodet med tröjärmen. Skolan slutar snart så jag kan lika gärna gå hem. Jag tar ner fötterna från sitsen och ställer mig upp. Jag tar ett djupt andetag innan jag öppnar dörren.

Jag trodde att jag var ensam så jag hoppar till av förvåning när jag ser en annan kille stå vid ett av handfaten. Han verkar inte ha hört mig. Han bara står där och stirrar in i spegeln med röd näsa och våta kinder. Jag kan inte se hans ögon eftersom de gömmer sig under hans svarta lugg. "Ehm......hallå?" Han rycker till och snurrar runt för att titta på sin "inkräktare". Jag hinner bara se hans ögon i två sekunder innan han ser ner igen. "Vad vill du?" Hans röst är väldigt ljus, nästan som en tjejs. "Inget......". "Vad har hänt med din arm?!" Jag drar upp ärmen och nästan trycker upp den i hans ansikte. "Ta det lugnt, jag är inte sån". "Bra, men var kommer blodet ifrån?" "Ska du ta och skita i". "Var det samma person som gav dig det här blåmärket?" Han pekar på blåmärket på min handled. Jag slår bort hans hand och drar ner ärmen igen. "Som jag sa förut; ska du ta och skita i!" "Vad heter du?" Jag ser på honom, förvirrad. "Varför vill du veta det?" "Svara bara på frågan". "Gabriel, om du nu måste veta". Killen verkar inte fatta att jag inte är på humör just nu för att prata. Han börjar le. "Hej Gabriel! Jag heter Sanna". "Sanna? Är inte det ett tje-du ÄR en tjej eller hur?" Han, jag menar hon, bara ler bredare. Det är just nu som jag lägger märke till hennes mjuka ansiktsdrag och små bröst som nästan inte syns tack vare hennes alldeles för stora tjocktröja. "Aye eyes up here", hon klappar till mig löst på huvudet. Jag tittar upp och känner hur mina kinder blir röda. Hon lägger sina händer på höfterna och ser på mig med en arg min. "Behövde du dubbelkolla eller?" "Kanske..........men om du nu är tjej, vad i hela världen gör du inne på killarnas?" Men nu är det hennes tur att rodna. "Jo, äähhh......" "Ta god tid på dig, fast jag vill gärna hem idag". Jag lägger mina armar i kors. "De andra tjejerna gjorde det ganska tydligt att jag inte är välkommen i deras omklädningsrum, på deras toalett eller i deras grupp". Tårarna börjar rinna nerför Sannas kinder igen. "Varför?" "Tror att det är för att de är rädda att jag ska kolla in dem när de byter om eller flörta med dem. Varför skulle jag det? Deras vackra utseenden försvann så fort som jag lärde känna dem". "Håller helt med dig". Än en gång kommer hennes leende tillbaka. "Så du har inget emot att jag-?" "Jag har nog minst rätt av alla att döma dig". "Ingen har rätten att döma någon". Rodnaden försvinner och jag börjar också le. Men leendet försvinner lika fort som det kom. Blodet, hon kan se det. Det betyder...FUCK! Mina fingertoppar börjar klia, gåshuden börjar ta form, det blir svårare att andas, mina kinder domnar bort, mitt hjärta dunkar sönder mina revben och tårarna börjar rinna som vattenfall nerför mina kinder. "Gabriel!?" Mina ben sviker mig och jag faller, men hon tar emot mig innan jag nuddar marken. Sakta sänker hon oss båda ner på knä. Vi håller om varandra medan jag kväver mina snyftningar mot hennes axel. "H-han...." "Jag vet, men det kommer att bli bättre". Jag torkar bort mina tårar för andra gången idag. "Det tvivlar jag på". "Det kommer att bli bättre, jag lovar".


Att bara tänka på henne får smärtan att domna, men sedan blir det värre när jag tänker på allt ont jag har gjort henne och att hon aldrig kan besvara mina känslor. Det mörkröda molnet blir större och större. Jag börjar må illa. Molnet åker in genom min öppna mun och smaken av järn får mig nästan att spy. Min hals börjar svida och smärtan i mina lungor förvärras. Snälla gör slut på mitt lidande ...


"Ingen förtjänar smärta, men döden är inte den enda utvägen". Det här är den mest allvarliga konversationen vi har haft sedan vi möttes på killarnas toalett för två veckor sen. Jag kommer inte ihåg hur vi kom in på det här ämnet, men jag är säker på att jag kommer att minnas slutet. "Nej jag vet.......fast för vissa så är det ju den enda utvägen". "Nej, det är bara något som de tror. Det finns alltid mer än en utväg. Döden är bara den enkla vägen". "Men folk väljer den för att den andra vägen är för svår. Människor som är trötta, rädda och deprimerade skulle hellre hoppa ner i det djupa hålet än att klättra uppför det höga berget som står i deras väg". "Men du valde att klättra, det är därför du ligger bredvid mig här i gräset och inte under marken i en trälåda". Jag sluter ögonen och tar ett djupt andetag. "Ja men jag är inte ens i närheten av toppen. Jag snubblar till och faller några meter varje dag. Någon gång så kommer jag att släppa". "Och då kommer jag att grabba tag i dig innan du nuddar marken". "Samma här". Jag tar tag i hennes hand.


Nu är det försent. Vi kan inte ta tag i varandra för att vi båda faller åt olika håll. Men skillnaden är att hon fortfarande har en chans att räddas. Hon är där uppe och jag är här nere, drunknar i mörkröd. Hur hamnade jag här? Jag var en idiot, som alla andra människor. Jag stötte bort henne när jag ville vara närmare henne. Hon var det enda som höll mig kvar, det är hon fortfarande. Fast den riktiga anledningen till att jag är här nere är en lärare som inte ville hamna i fängelse.

"Låt oss bara gå! Vi kommer inte att säga något!" "Jag kan inte ta den risken". Han avfyrade skottet och Sanna skrek. Jag kände ingenting; faktum är att jag inte hade vetat att kulan träffade mig om det inte vore så att revolvern bara var några millimeter från mitt bröst. Smärtan kom inte förrän jag såg ner på blodet som rann nerför min tunna tröja. Som en mörkröd flod som rinner längs en klarvit strand. "GABRIEL!?"

Hennes röst ekar i mitt huvud och jag känner hur krafterna kommer tillbaka. Jag börjar paddla åt det håll som jag tror är uppåt. Min kropp står återigen i lågor, mina muskler skriker åt mig att sluta, men jag fortsätter att tänja på gränserna. Jag simmar bort ifrån de mörkröda molnen. Jag kommer tillbaka till det blåa men det röda förföljer mig fortfarande. Smärtan i öronen domnar långsamt bort och jag ser ett svagt ljus. Ingen tid att förlora. Ljuset kommer närmare och närmare, men jag känner hur jag blir svagare och svagare. Jag tycker mig se en massa svarta prickar. Nej, nej, nej! Till slut känner jag den kalla novemberluften på mina fingertoppar. Med mina sista krafter grabbar jag tag i gräset och drar mig upp. Gravitationen återvänder och min kropp känns så tung, så tung. Det känns som en explosion i mitt bröst och det är nästan omöjligt att andas. För varje andetag får jag en hostattack. Jag kommer att dö. Jag hör någon säga mitt namn, jag känner någons händer trycka på mitt bröst, jag känner någons läppar mot mina och luft som försöker nå mina lungor. Jag kräks ut vätska, smaken av blod i munnen får mig nästan att kräkas igen. Jag hör henne ropa på mig, jag vet att hon är över mig. Men allt jag ser är mörkröd.

Författare:

Publicerat

Dela: