Mötet 1

De var söta men alldagliga, och tyckte uppenbarligen om uppmärksamhet. Samtidigt kändes det lite taskigt, eftersom de inte var mer än sexton-sjutton år. Jag var själv trettioett, så att…
Jag blev förvånad när de klev på samma tåg, Roslagsbanan. Sedan blev jag ännu mer förvånad när de satte sig hos mig. En blond, Malin, och en brunett, Linda. Malin satte sig mitt emot och Linda bredvid. Till min förvåning ville de ha mitt mobilnummer och gav mig sina. Jag var mest artig, vi hade ju knappt hälsat.

En vecka senare ringde min mobil. Jag får nästan aldrig några samtal, framförallt inte när jag är ledig, så jag blev verkligt förvånad. Rösten i andra änden var ung och kvinnlig, vilket är ännu ovanligare.
–Hej, Linda. Vad gör du?
–Vilken Linda?
–Från Roslagsbanan, brunett. Vi träffades förra fredagen.
Mitt opålitliga minne spratt till liv.
–Ingenting särskilt, slösurfar.
–Jag har inte heller någonting att göra. Kan jag komma över?
–Ja visst. Men jag kan inte bjuda på någonting särskilt.
–Det gör inget. Hej så länge!
–Hej.

Hon kom en halvtimme senare. Vi hälsade med en hastig kram, jag har vant mig även om det tog tid.
–Vill du ha någonting att dricka?
–Vad då?
–Fanta ifall att du tänkte på någonting starkare.
–Tackar.
Jag tog med mig flaskan, två glas och Linda ut på balkongen. Naturligtvis började vi med att fråga varandra vad vi ”gjorde”, egentligen så tråkigt att klockorna borde stanna. Hon var tjugotvå och halvfärdig civilekonom. Jag är innesäljare och berättade om det. Hon ställde frågor som jag inte visste själv att jag visste svaren på.
Efter en stund flyttade hon sig närmare mig vid balkongräcket. Jag kände lite brydd att hon lade armen löst om mina axlar.
–Du är trevlig, sade hon med en annan röst än nyss. Har du någon flickvän?
–Nej.
–Varför då?
–Hur ska jag veta det? Det är väl ingen som har fastnat för mig, antar jag.
–Har du ingen alls?
–Nja, där var en tjej härom året som jag tyckte om. Jag vet faktiskt inte vad hon tyckte om mig. Det rann ut i sanden när jag bytte jobb.
–Varför bytte du då??
–Det var en arbetsuppgift som gjorde mig besviken. Då gick jag ut på marknaden med en idé som visade sig vara så bra att jag har haft den som jobb sedan dess.
–I så fall är du omgiven av pantade tjejer, jag har sällan haft så trevligt som då på Roslagsbanan.
Hon log.
–Och du då?
–Va´?
–Hur trivdes du i vårt, i mitt, sällskap?
–Alldeles utmärkt, tack. Fast det berodde delvis på att jag felbedömde åldern, jag trodde ni var sexton eller så.
–Åh, tack, det var en komplimang!
–Du ser, enda gången jag ger komplimanger är av misstag.
Hon gav mig en tvetydig blick och en lång kram – en riktig, inte artighetskramen i dörren. Det kändes lite märkligt att ha henne så tätt inpå mig.
–Du är konstig! Ses vi någon mer gång?
–Kanske det.
Hon log igen, tog sin lilla väska och gick. I dörren stannade hon och vinkade med fingrarna så där som folk gör ibland. Jag morsade tillbaka. Ett ögonblick senare var hon borta, förutom stegen i trappan.

Skriven av: Mattias Folkesson