Mötet på stigen

Mötet på stigen

En skogsstig en tidig september morgon. Luften är klar och kylig. Det doftar höst, den där speciella doften som är en blandning av förmultning och rening. En blandning av jord och vatten. Allt levande tvättas av inför den långa vintervilan.
Hon kommer från väster han kommer från öster, de vandrar mot varandra på stigen. Ännu kan de inte se varandra, men snart kommer deras ögon att mötas när de båda når fram till den lilla gläntan. Mitt där i den lilla gläntan står en gammal parkbänk. Den blev dit buren av ett gäng ungdomar för många år sedan, nu har den smält in där i gläntan, den ser ut som om den stått där sedan urminnes tider. Morgon dimman ligger som ett skirt dis över gräset, allt är tyst. Men vad nu ? Han och Hon börjar närma sig man hör hur det knakar i buskarna och så flåsandet av två varma andedräkter i den kalla luften.

Deras blickar möts, de båda unga ser in i varandras själar, de iakttar och noterar. Så frågar de samtidigt.
”Kan du förklara för mig vad som skiljer oss åt?”
De ler mot varandra, båda två hade i tysthet alltid undrat samma sak. Och här stod de nu båda mitt emot den enda personen i världen som kunde förklara det för dem. Frågan var densamma, men kommer svaret att vara det?

Vad är det som skiljer honom och henne åt. De känner ju båda att det är något, som en osynlig stenmur mellan dem mitt där på det våta gräset. Men de har i just detta ögonblick har de fått förmånen att blicka in i varandras själar och förstå att de båda bär på samma fråga. Vetskapen om detta gav dem mod att ställa frågan. Allt som behövs nu är svaret. Vad är det som skiljer dem åt? Han är på väg att bli man och Hon är på väg att bli kvinna. Vad är det som skiljer dem åt?
Så klart det uppenbara, han är ljus och hon är mörk, han är lång och hon är kort, hans ögon är gråa hennes är gröna. Men det är något mer något på djupet. Något som egentligen borde få dem att passa i hop ligger snett, något har gått fel. Vad är det som har gått fel mellan henne och honom, och framför allt, när gick det fel. När Eva gav Adam äpplet? När Romeo inte fick sin Julia? Eller kanske när de började stänga varandra ute?
Under så många år har samhället skilt dem åt, Han är Han och Hon är Hon.

De sätter sig på bänken, fortfarande tittar de in i varandras själar, iakttar och noterar. Båda sträcker fram sina fingrar tills de nuddar vid varandra. Genom bägge de unga kropparna går en svag darrning, de flämtar till och brister ut i ett bubblande skratt! De skrattar länge,länge. Solen vandrar upp över himmelen, diset försvinner, Skrattet fortsätter. Skrattet som förenar dem . Skrattet som river ner den osynliga muren. Svaret finns inte, för frågan är försvunnen . Solen vandrar,den går ner, det blir höstkväll, stjärnorna börjar synas, skrattet fortsätter. Hela natten klingar skrattet i skogen, det är en stjärnklar natt. Men för de två skrattande, för han och hon som nu är en människa, finns bara de själva. Tillslut kommer morgonen och skrattet tystnar . Han-Hon försvinner in i skogen mot norr, hand i hand.

Skriven av: Tindra