Myggan


Pojken vaknade ur en behaglig natts sömn och satte sig på sängkanten. Sträckte på sig och satte ner fötterna på det kalla golvet. Pojken ryckte genast tillbaka dem och letade vid fotändan av sängen efter sina sockor. Han måste ha sparkat av sig dem under natten för nu låg de på golvet nedanför sängen. Han trädde dem över sina små fötter och hoppade ner från sängen. Det knakade i golvet när han med långsamma steg lämnade sovrummet. Han gillade morgonen samtidigt som han inte gjorde det. Det var kallt i huset innan han lycktas tända i vedpannan, men när han väl fått fart på elden så värmdes huset upp ganska snabbt. Sen var det tyst. Han både älskade och hatade tystnaden. Han tyckte det var skönt att vara själv men ändå. Pojken tänkte att han kanske skulle skaffa sig en katt eller möjligtvis en hund att ha som sällskap. Någon som var lojal och snäll mot honom. Någon som skulle kunna hålla honom sällskap om dagarna när det var som allra tråkigast.
Pojken öppnade upp vedpannan, stoppade in några gamla tidningar och lade några tunnare stickor på toppen. Sen tände han en tändsticka och såg på när tidningarna tog eld och hur sedan även stickorna började brinna. Då stängde han luckan, lät elden ta sig lite till innan han lade på några större klabbar. Det sprakade och lät. Något han tyckte var oerhört rogivande. Pojken reste sig upp och gick bort till kylskåpet. Tog fram lite smör och slog sig ner vid köksbordet för att bre sig en bit knäckebröd. Havregrynsgröten fick han vänta med tills det att pannan blivit varmare.
Pojken satt där vid bordet i sin randiga pyjamas och såg ut genom fönstret. En man cyklade förbi ute på vägen och Pojken skrattade till när mannens hatt plötsligt flög av och han var tvungen att jaga efter den i vinden. Det blev till och med ännu roligare när mannen fått tag på sin hatt och åter skulle cykla iväg. Då tappade han nämligen sin portfölj i backen så den flög upp och en massa papper flög i väg. Pojken skrattade så mycket att han nästan satte en brödbit i halsen varpå han gick för att ta sig ett glas vatten. När han åter tittade ut genom fönstret så var mannen borta.
Han gick fram och öppnade pannan igen, det brann fint och en skön värmde strömmade emot honom. Han tryckte in den sista klabben och fick med nöd och näppe igen luckan igen. Korgen som var ämnad för veden var nu tom och pojken tog den med sig ut i hallen där han trädda på sig sina skor och sin fars jacka.
Det var kallt och blåsigt ute och han förstod att han skulle bli tvungen att elda lite extra idag om inte vinden skulle mojna. Under tiden han stod och fyllde på korgen med ved från traven gick det förbi flera män och kvinnor och pojken hälsade artigt god morgon till folket innan han åter gick in. Men han hann knappt stänga dörren innan det knackade på den. Pojken bar först in veden till köket, tog av sig jackan och skorna innan han öppnade dörren.
På farstubron stod konstapel Karl Larson. En man lika lång som bred och med en andedräkt som kunde väcka döda.
”God morgon Pojk”, sa konstapel Larsson och lyfte vant på hatten.
”God morgon konstapel Larson”, sa pojken och bugade sig artigt.
”Jo”, sa konstapel Larsson och blickade in i huset över Pojkens huvud. ”Det gäller din far, är han anträffbar?”
Pojken bara skakade på huvudet och sa. ”Nej han har väl gått till arbetet tror jag, är bara jag hemma.”
”Din mamma?”
Pojken skakade åter på huvudet. ”Nej hon är inte heller hemma, tror hon är ute och springer några ärenden.”
”Så här tidigt på morgonen?” sa konstapel Larsson och såg djupt in i pojkens ögon som bara höjde på axlarna som svar. ”Och varför är inte du i skolan om jag får fråga?” fortsatte han.
”Jag känner mig lite krasslig idag”, sa pojken och framkallade en hostning som konstapeln omöjligtvis kunde tro något annat om.
”På det viset”, sa konstapel Larsson. ”Men när din far kommer hem, kan inte du be honom kontakta mig nere på stationen då, skulle vilja byta några ord med honom.”
”Absolut.”
”Låter bra det pojk”, Larsson blickade åter in i huset. ”Får jag fråga, när såg du din far senast.”
Pojken funderade en sekund innan han svarade. ”Var väl igår kväll innan läggdags.”
”På så vis”, sa konstapel Larsson och lyfte på hatten igen. ”Då ska jag tacka för mig och jag får hoppas att du kryar på dig snart, är inte bra att missa skolan vet du.”
”Jag vet konstapeln”, sa pojken och bugade.
Konstapel Larsson vände sig om och började gå av farstubron, men vände sig snabbt om. ”Och kom ihåg att..”
”Att ni vill tala med min far”, sa pojken. ”Absolut jag ska framföra det så snart jag ser honom.”
”Bra, tack pojk. På återseende”.
Konstapel Larsson lämnade gården och pojken stod kvar i dörren tills det att konstapeln inte längre var inom synhåll. Sen stängde han dörren och gick för att stoppa in ytterligare en träklabbe i pannan.
Pojken satte sig i faderns fåtölj och såg ut genom fönstret. Solen såg ut att börja titta fram genom molnen och han funderade på att han kanske skulle gå ut och se sig omkring lite. Kanske leta efter den där katten eller hunden som kunde hålla honom sällskap. Han ångrade sig lite att han inte begett sig till skolan på morgonen. Då skulle han i alla fall haft något att göra även om skolan inte gav honom särskilt mycket i hans mening. Det var när han såg en äldre dam i tråkiga kläder vandra förbi ute på gatan med en liten hund i släptåg som han tillslut beslöt sig för att gå ut en sväng.
Han gick ut i hallen, satte på sig sina skor och hängde på sig sin fina bruna jacka och kastade en blick mot källardörren. Han kanske skulle gå ner dit och leka lite istället. Brukar ju kunna bli roligt. Men efter att ha stått där en stund så bestämde han sig istället för att lite frisk luft skulle göra honom gott.

2

Pojken kom hem senare på eftermiddagen och slängde av sig de skitiga skorna på hallgolvet tillsammans med jackan. Det var kallt i huset och han gick genast fram till pannan för att tända upp den igen. Han kom då även ihåg att han helt glömt bort att äta under dagen och plockade således fram lite havregryn ur skafferiet och fyllde en kastrull med vatten. Sen satte han sig på en stol och väntade på att pannan skulle komma upp i temperatur för att få vattnet att koka.
Det hade inte varit kul ute alls. Inga andra barn någonstans bortsätt från den lilla fattigpojken Per-Arne som han sett sprungit runt och sparkat på en plåtburk. Han hade aldrig tyckt om Per-Arne och när denne såg honom och började springa mot honom med burken i händerna så tänkte pojken att han bara skulle vända om och gå hem igen. Men innan han hann strida till verket så hade fattigpojken Per-Arne redan kommit fram till honom och kastade ner burken framför hans fötter.
Per-Arne hade frågat om pojken ville vara med. Fattigpojken pratade på ett litet roligt sätt så alla hans R blev istället ett J. Pojken hade börjat fnissa lite och Per-Arnes leende ändrades till ett smalt streck och frågade igen lite mer allvarligt om pojken ville vara med eller inte. Pojken hade hukat sig ner, plockat upp burken och vägt den i händerna. Den hade varit mycket tyngre och hårdare än vad den såg ut att vara. Per-Arne hade bara stått och väntat framför honom. Han såg ut som en gris, en blek, skitig gris och pojken hade tagit sats och kastat burken så hårt han kunde rätt i fattigpojkens huvud så han flög till marken.
Vattnet började koka och pojken hällde en kopp med havregryn. Mjölken var slut så det var torrt och tråkigt men det mättade hans tomma mage.
Han såg framför sig hur den fattiga pojken ålade runt på marken och skrek. Händerna som han höll för huvudet färgades röda av blod och tillslut började även marken under honom täckas med blod. Pojken blev förvånad över hur mycket blod det faktiskt kom. Nog för att burken hade varit hård men ändå. Den måste ha träffat riktigt ordentligt med kanten mot pojkens ena ögonbryn, för hela ansiktet täcktes snabbt med blod. Han såg sen hur Per-Arnes mamma som han inte mindes namnet på kom springandes upp för en slänt med sin smutsiga kjol i händerna. Han hade då vänt om och smitit iväg bakom en husknut.
Resten av dagen hade han bara vandrat runt i byn och letat efter en katt. På en bondgård lite längre bort fanns katter det visste han men när han väl kom dit så kunde han inte se en enda en och besviket hade han fått vända tomhänt hem.
Pojken gick runt i huset, såg sig omkring och funderade på vad han skulle göra. Han tände en liten fotogenlampa, inte för att det var mörkt utan mest bara för att det var lite mysigt. Pojken gick in på sitt rum och hämtade sin favoritleksak. En röd jojo. Han lekte med den en stund men tröttnade faktiskt ovanligt fort. Han slängde den i soffan och suckade. Han funderade en stund på om han skulle gå ut igen, leta reda på Per-Arne och kasta en till burk i huvudet på honom. Kanske skulle han med lite tur även träffa det andra ögonbrynet med samma kraft. Men även om fattigpojken var ute så hade han en känsla av att mamman inte skulle vara långt borta och det skrämde honom en aning. Han hade sett hur den kvinnan kunde slunga ett kvastskaft och det var inget han ville se på nära håll. Nej det fick vara till en annan dag.
Pojken gick istället ut i köket stoppade in lite ved i pannan, tog sig en liten knäckebrödsbit och gick ner i källaren.




3

Morgonen därpå vaknade han av att det knackade på dörren. Han trädde snabbt på sig sockorna som han återigen sparkat av sig under natten och gick snabbt fram till köksfönstret för att se vem det var. Det var konstapel Karl Larsson igen. Pojken suckade lite och gick för att öppna för mannen.
Konstapel Larsson lyfte artigt på hatten och pojken bugade sig lika så.
”God morgon Pojk, har du din far närvarande?”
”Nej det tror jag inte, vaknade precis och jag har inte sett någon än i alla fall, han har väl förmodligen begett sig till arbetet.”
”Det är just det”, sa konstapel Larsson. ”Ingen på fabriken har vare sig sett eller hört av honom på över en vecka och samma sak gäller både din mor och din syster.”
Pojken såg undrande på den stora mannen.
”När såg du dom senast?”
”Igår kväll innan jag gick och la mig”, svara pojken.
”På så vis”, sa konstapel Larsson och såg in i huset över pojkens huvud. ”Får man komma in och ta sig en titt?”
”Absolut”, sa pojken och klev åt sidan för att ge plats för den enorma mannen som klev in utan att ta av sig skorna.
”Och hur var det med din familj när du såg dom?”
”Det var bra, vi lekte en lek igår kväll och alla verkade ha roligt.”
”Det låter ju bra”, sa konstapel Larsson och klev in i köket. ”Men som sagt var, din far har inte varit på fabriken på över en vecka och om han inte infinner sig snart så kommer han bli av med jobbet.”
”Det var ju inte bra”, sa pojken.
”Nej inte bra alls och beträffande din mor och din syster så verkar det inte vara någon som sett dom heller. Din syster har inte varit i skolan och din mors väninnor har inte sett röken av henne på mycket länge.”
”låter ju mycket märkligt”, sa pojken och hostade till.
”Fortfarande krasslig hör jag.”
Pojken nickade.
”Så”, sa konstapel Larsson. ”Var tror du pojk att dom håller hus?”
”Vet inte, är ingen som berättar något speciellt för mig. Tror dom tycker jag är för liten.”
Konstapel Larsson, öppnade på måfå några av de gulnade luckorna i köket. Konstaterade att det fanns mat både i kylskåp och skafferi innan han gick in i familjerummet. Han plockade upp pojkens röda jojo, synade den något innan han åter lade ner den i soffan.
Under det att konstapeln gick runt i huset och såg sig omkring så började pojken tända i pannan och snart sprakade det och lät i köket.
”Tände inte din far någon eld innan han begav sig av.”
”Han hann säkert inte det”, svarade pojken.
”Och varför tror du han hade så bråttom?” han gick fram till bokhyllan och plockade åt sig en dammig bok som han snabbt bläddrade igenom.
”Jag vet inte konstapeln, som sagt var så säger min familj inte så mycket till mig.”
”Hur gammal är du pojk?”
”Elva.”
”På så vis”, konstapel Larsson ställde tillbaks boken på fel plats i hyllan och vände sig mot pojken. ”Tror du att din familj kan hålla på med något, ja vad ska man säga, olagligt. Att det är därför dom håller sig borta?”
Pojken såg undrande på konstapeln och skakade på huvudet. ”nej varför skulle dom det?”
”Ja du vet hur det är i dessa tider, folk har många konstigheter för sig.”
Konstapel Larsson lämnade familjerummet och började gå ut mot hallen, stannade framför källardörren och vände sig mot pojken igen.
”Vad finns där nere?”
Pojken gick fram och öppnade dörren åt konstapeln, inte mycket. Far har lite verktyg där nere och lite annan bråte. Finns inget ljus där nere men jag kan tända en lampa om konstapeln vill se efter.”
Konstapel Larsson nickade och pojken gick för att tända en fotogenlampa och ledde sedan vägen ner för trappan.
De kom in i ett stort kallt rum. Det hände verktyg på väggarna och några var utspridda på golvet. Där låg även gamla kläder, en trasig cykel och lite annan bråte som konstapel Larsson inte riktigt kunde tyda vad det var för något. Han muttrade något och gick sedan upp för trappan igen med pojken efter sig. Väl uppe i hallen igen så satte konstapeln på sig hatten igen och vände sig mot pojken.
”Jag vill verkligen prata med din eller för all del din mor.”
”Jag förstår.”
”Jag kommer tillbaka ikväll och då hoppas jag att någon av dom är anträffbar.”
”Jag ska hälsa det till far”, sa pojken och bugade.
”Ja adjö då”, sa konstapel Larsson som sedan öppnade dörren och försvann.
Pojken gick till fönstret och såg på när mannen försvann från gården och sedan utom synhåll. Han stoppade in några pinnar i pannan, tog sig en bit knäckebröd och drack ett glas vatten. Sen gick han ut i familjerummet, ställde tillbaka boken på sin rätta plats och begav sig ut i hallen och sedan ner i källaren. Väl där nere tände han lampan i taket som lös upp hela rummet. Pojken gick fram till väggen med verktyg, plockade på sig en hovtång, en såg och en sax. Sen gick han fram till hyllan med trädgårdsredskap plockade åt sig nyckeln ur en av krukorna och sköt hyllan åt sidan. Han stoppade in nycken i nyckelhålet och öppnade långsamt den dolda dörren.


4

Pojken sträckte sig efter strömbrytaren och rummet sken upp i ett gult blinkande ljus. Hans far Henry som verkade sovit vaknade till av det plötsliga ljuset och han började andas snabbt. Även hans mor Lisa och syster Majken vaknade tillslut och såg skrämt mot pojken. Han såg på sin familj där de satt fint uppradade på varsin stol, fastspända med rep och läderband. Bandaget runt hans huvud var blodigt och pojken antog att det hade tagit lång tid innan det slutade blöda där han kvällen innan klippt av örat. Han som tyckte han gjort ett så bra jobb med att sy igen såret efteråt. Han gick fram och började försiktigt ta bort bandaget för att syna skadan. Koagulerat blod täckte platsen där örat en gång satt och det var svårt att se. Pojken började då skrapa bort det intorkade blodet med naglarna och hans far började skrika av smärta. Sårskorpan försvann och pojken såg att hålet mycket väl var helt igensytt.
Han tog ett steg tillbaka och frågade sin far. ”Kan du höra något på det örat?”
Hans far svarade inte, vilket irriterade pojken. Han klev då fram till sin far igen, tog fram saxen och började klippa av det andra örat.
Efter att fadern svimmat av smärta, kunde pojken jobba mer ostört. Hans mor och syster visste bättre än att yttra sig utan satt bara där tysta med slutna ögon. Det tog längre tid att sy igen det här hålet då han inte fått tillräckligt bra tag med saxen och skinnet var mer fladdrigt och ojämnt än på det andra örat. Men han blev nöjd och efter att han var klart lindade han ett nytt rent bandage runt faderns huvud.
Hans mor såg upp mot honom när han sedan backade bak och synade sin far.
”Min pojke, snälla pojke du måste släppa oss, snälla.”
Pojken såg irriterat på sin mor.
”Lilla gubben. Min lilla mygga, snälla du kan inte göra så här.”
Pojken såg på henne med förakt där hon satt naken och med blodiga händer. Han tänkte att han kanske skulle fortsätta även med henne där han slutade kvällen innan. Han tog ett steg fram mot henne och såg på hennes händer. Alla naglar utom tre var utdragna. De resterande tre hade nämligen varit för korta för att kunna dra ut. Han hade inte lyckats fått grepp om dem med tången. Han plockade fram tången och försökte igen. Men hur mycket han än tryckte och bände så fick han inte grepp om dem. Det var irriterande att han inte kunde fullfölja sin uppgift och bestämde sig istället för att helt enkelt ta bort hela fingret. Pojken tog fram sågen och ställde sig bredvid sin mor som genast började skrika. Han satte sågen mot fingrarna och började såga. Det började spruta blod och han fick svårt att behålla greppet om den nersölade sågen. Men tillslut åkte sågen igenom och slog i armstödet av trä och fingrarna föll ner på golvet. Hans mor skrek och stönade av smärta och han ville få tyst på henne. Han plockade då upp en hammare från golvet och slog den lite lätt i hennes huvud. Hon blev äntligen tyst. Men hon andades väsande och irriterande. Hennes huvud hängde framåt och när pojken tog tag i hennes hår och höll det uppåt så lät andningen mer normal. Men så kunde han inte stå tänkte han och släppte ner det igen. Han fick väl leva med ljudet helt enkelt.
Pojken hukade sig ner och plockade upp fingrarna, lade dem i samma hink där hans systers tunga och tår låg. De hade börjat tappa färg och såg mycket märkliga ut. Blodet från hans mors hand fortsatte att pulsera ut och då han inte hade något bandage kvar, eller ens viste hur han skulle kunna binda de små stumparna så gick han upp till köket. Där öppnade han pannan tog ut en av pinnarna som fortfarande gick att ta tag i och gick tillbaka ner i källaren. Där satte han den glödande delen mot sin mors hand, det började pysa på ett underligt sätt och hon vaknade genast och började skrika igen. Men ett nytt slag i huvudet med hammaren gjorde susen. Det slutade blöda från fingrarna och han vände då sin fokus mot systern som bara satt där med klotrunda ögon. Han kastade ifrån sig den glödande pinnen för att istället plocka åt sig hovtången igen. Pojken ställde sig framför sin syster och såg in i hennes stora ögon.
”Jag tänkte ta dina tänder nu syrran, så du måste öppna munnen. Kan du göra det är du snäll?”
Hennes ögon blev om möjligt ännu större och hon skakade kraftigt på huvudet.
”Jo”, sa pojken. ”Så är det i alla fall.”
Pojken tog tag om sin systers haka och försökte öppna hennes mun, men det var helt omöjligt. Han försökte då få in fingrarna i munnen men när systern försökte bita honom ryggade han tillbaka.
”Att det ska vara så himla svårt att bara göra som du blir tillsagd”, sa pojken och övervägde sina alternativ.
Han ville inte bli biten och att dra ur tänderna utan att hon öppnade munnen skulle inte gå. Men nu hade han bestämt sig för tänderna och då var det bara så, tänderna skulle ut. Han gick då ut i det andra rummet och såg sig omkring. Hittade inget som han kunde använda för att bända upp hennes käkar med. Irritationen inom honom steg och han blev mer och mer förbannad. Skulle han vara tvungen att ge upp eller göra något annat nu när han väl bestämt sig. Det kokade inom honom och han klev tillslut tillbaka in i rummet och fram till sin syster.
”Nu gapar du är det förstått.”
Hans syster Majken skakade återigen på huvudet och knep igen käkarna.
Pojken kokade över av raseri. Han plockade upp hammaren han använt på sin mor. Ställde sig bredvid sin syster och måttade ett slag. Det första slaget tog fel och han träffade istället näsan. En tjock stråle med blod sprutade rakt ut. Han måttade ett nytt slag som tog rakt över munnen på systern. Den här gången träffade han, det knakade till och systern blev helt tyst. Han kunde då öppna upp hennes mun och se att åtminstone fem tänder låg inne i hennes mun. Han plockade ur dem och lade dem i hinken med de andra kroppsdelarna. Han skulle precis måtta ett nytt slag när han hörde något uppe på övervåningen. Han frös till och lyssnade. Fotsteg, han hörde definitivt fotsteg. Han lade hammaren i sin systers knä, lämnade rummet och stängde dörren så tyst han bara kunde. Sen sköt han hyllan på plats och var på väg att gå upp för trappan när han upptäckte hur han såg ut. Händerna, armarna och tröjan var täckt med blod. Han slet av sig tröjan och torkade bort så mycket han kunde från händer och armar. Nu hörde han en röst, någon som ropade. Han letade reda på en av hans far gamla kläder som han trädde över huvudet. Armarna var för långa och täckte hans händer vilket fick duga för stunden.
Han klev upp för trappan, öppnade källardörren och klev ut i hallen.



5


Ur köket klev konstapel Larsson. Det knakade i golvet av hans enorma tyngd när han klev närmare pojken.
”Jag ser att du fixat ljuset i källaren”, sa Konstapeln och såg in mellan dörrspringan.
Pojken vände sig om och förbannade sig själv över att ha glömt att släcka. ”Mmm”, svarade han och riktade åter uppmärksamheten mot mannen.
”Hört något från din far ännu.”
Pojken skakade på huvudet.
Konstapel Larsson nickade långsamt och såg sig omkring. ”Jaja, folk börjar bli lite fundersamma, eller ja till och med oroliga.”
”Jo det är klart”, sa pojken.
”Du är inte orolig då pojk?”
”Nej, vad har jag att vara orolig för?”
Konstapel Larsson log snett mot pojken. ”Nej det är klart”, sa han och började gå mot ytterdörren. ”Jaja det löser sig nog. Jag kommer som sagt var tillbaka senare mot kvällen och ser efter.”
”Gör det konstapeln”, sa pojken och bugade mot mannen.
Konstapeln nickade lätt åt pojken och lämnade huset.
Pojken som nu var oerhört irriterad över Konstapelns nyfikenhet gick direkt ner i källaren. Slet bort hyllan och öppnade dörren. Hans mor och syster var fortfaraden medvetslösa och hans far satt på stolen och såg förvirrad ut.
Pojken gick fram till honom och såg honom i ögonen. ”Hör du något”, skrek han emot honom. ”Va, hör du något nu gubbjävel.”
Henry började gråta vilket gjorde att hatet inom pojken steg och han slet åt sig sågen som låg vid fötterna. Han kastade sig över sin far och började såga honom först över nacken, sen över det nakna bröstet innan han slutligen stred till verket att såga av honom ena benet. Hatet inom pojken bara steg och steg tills det att det nästan svartnade för hans ögon. Han tänkte på fattig pojken Per-Arne och vad han skulle göra med honom nästa gång han såg honom. Han såg framför sig hur den grisliknande pojken låg i gräset och bad för sitt liv medans pojken sparkade honom i huvudet.
Han slets från sina tankar när hans far skrek högre och högre ju djupare in i benet pojken kom med sågen.
”Håll käften”, skrek pojken och började såga fortare. Så fort att greppet om sågen släppte och den flög i golvet med ett lätt klingade ljud. Pojken skrek till och gav sin far en smäll rakt över tinningen med knytnäven. Fadern blev tyst.
”Du får mig att tappa koncentrationen gubbe”, skrek pojken och när han böjde sig ner för att plocka upp sågen så såg han ett par fötter i dörröppningen.
Han reste sig långsamt upp såg konstapel Larsson stå med breda ben och med båda händerna greppande om en pistol som var riktad mot honom.
”Släpp sågen pojk”, skrek mannen åt honom. Konstapeln såg chockad och lite skrämd ut.
Pojken sa ingenting utan fortsatte att räta på sig med sågen i handen.
”Släpp sågen sa jag.”
Den taniga lilla elvaåriga pojken spände greppet över sågens handtag och log mot konstapel Larsson. Ja mannen var verkligen rädd för honom, tänkte pojken. Vad skulle han göra, skjuta ett litet barn, knappast. Han spände alla sina muskler och beredde sig på att göra ett angrepp mot den feta mannen. Ta sågen och slå bort hans pistol för att sedan såga av hans feta skalle.
I samma ögonblick som pojken gjorde sitt utfall mot mannen, så vaknade hans far till och när denne såg konstapel Larsson så skrek han till. Vilket i sin tur gjorde att konstapel Karl Larsson i kombination med pojkens utfall, blev så chockad att han av misstag tryckte till på avtryckaren och rummet fylldes av en öronbedövande knall.

Författare:

Publicerat

Dela: