Myrflickan!

Lillstora myran!
Den lilla myran kände sig så stor där hon bodde i myrstacken tillsammans med alla andra, hon tillhör
-de de som var lite större än många. Hon blev mer och mer undrande över varför alla slet som just myror gör, som drog och släpade på alla tunga grässtrån för hon tyckte att stacken verkade färdig
-byggd. Men hon var för liten för att se att en myr
-stack egentligen aldrig blir klar att man kan bygga vidare och vidare, eftersom det tillkommer fler och fler myror i all evighet.

Den lilla myran var ganska nyfiken av sig och pinnade på rätt bra på sina små myrben och kilade in och ut i alla dessa otaliga gångar som var som oändliga tunnlar. Ibland tyckte hon att vissa gångar aldrig tycktes ha något slut men så hux flux stod hon där vid en öppning som syntes väldigt ljus och inbjudande.

Så gick några myrår och den lilla myran hade det rätt så bra men inuti henne fanns en känsla av något hon inte kunde förstå? Hon började i myr-skolan ihop med andra myror i olika storlekar och upptäckte att, hon inte var så stor som hon hade fått höra att hon var hemifrån sin myrtrakt.

Hon älskade att gå i skolan men inte just för att lära sig en massa utan att få träffa alla andra myrkamrater. Men hon fann ingen riktig bästis som de andra myrflickorna verkade ha, så hon trodde ingen tyckte om just henne så hon blev ensam. I varje klass hon gick fanns alltid en myrflicka som var mer populär än andra och som hade många bästisar att välja mellan att vara med. Just den myrflickan behövde knappt knäppa med sina myrfingrar för att få andra att göra som hon ville.

Den lilla myran förstod relativt snabbt att hon inte skulle kunna nå en sådan myrflickas gunst, så hon ingick i egen pakt och bestämde sig att gå sin eg-
en väg. Hon upptäckte att det var enklare med myrpojkar för där handlade det om raka puckar med hårda snabba nävar. Nu hade den lilla myran det bra förspänt eftersom hon hade bra bollsinne och myrpojkarna valde alltid henne först, där stod hon inte utanför men det gjorde de andra myr-
flickorna som var så kaxiga.

Den lilla myrflickan lärde sig att hävda sig bland myrpojkarna så hon fick deras gunst å gillande. Lärde sig att spotta långt att hävda sig med att tävla vem som kunde spotta längst. Men det kosta
-de henne en hel del blåmärken med sveda och värk som hon bar som en slags osynlig heroisk mantel med stolthet.

När den lilla myrflickan kom upp i några klasser så hittade hon någon tjejkompis, men som visade sig svika henne för någon annan och lilla myrflickan stod där frågande? Hon berättade inte för sin mor om detta utan tog sin tillflykt till sin välkända lek-kamrat skogen, där hon alltid bemöttes på flera respektfulla sätt. Skogen där det hände så mycket vartefter årstiderna växlade skogen som alltid var så oändligt stor och så härligt varm så trygg och ombonad. Som alltid gillade henne oavsett vilket humör hon än var på

När hon var liten kunde de små benen springa snabbt i ex. brännboll men när hon blev lite större i växten fick hon ej vara med i handboll, för hon sprang fram som en ångvält, sa läraren till hennes förtvivlan. Så hon fick titta på till hennes stora bedrövelse eller göra något annat därmed kände hon sig som en utböling. Hon hade ju hela tiden den där konstiga annorlunda känslan inom sig om att hon var från en annan myrstack. Det fick hon ju senare bekräftelse på men inte vetat vilka konsekvenser det kunde innebära, att hennes myrmor inte var hennes biologiska myrmamma.

När den lilla myrflickan kom upp i några klasser så fick hon en tjejbästis men som visade sig svika henne för en annan bästis, så stod hon där åter igen frågande om varför det alltid blev så. Hon talade aldrig om detta för sin mamma utan tog sin tillflykt till sin allra bästa bästis: skogen, där hon alltid mottogs utan konstigheter. I skogen hände så mycket vartefter årstiderna växlade och den blev så där oändligt stor, men ändå så härligt varm och omslutande, som alltid gillade henne oavsett vilket humör hon var på.

En dag när hon var vuxen och strosade omkring i sin skog och njöt av dess atmosfär och insöp alla olika dofter, så kände hon marken börja skälva som en föraning om jordbävning men det var inom henne det skalv. Hon stod inför valet att leva eller dö och hade tanken gjort i ordning själva självmor-
det, när hon så skulle ta steget kunde hon inte. Känslan av att leva var för stor för att ge upp när hon nu hade kommit så långt som hon ändå hade gjort på olika sätt. Men hon visste inte riktigt själva meningen med livet som hon sökt efter i alla år, för vem skulle hon leva för var en ständig fråga.

Efter beslutet att ej ta sitt liv så knatade hon iväg till psykakuten med en uppgivenhet blandat med stor ilska, sen satt hon där i väntrummet med stor nervositet och den där speciella stora knuten i magen som gjorde att hon hela tiden var kräk-
färdig. Trots all tumult inombords så visste hon att hon behövde hjälp av något slag men hur??
Efter en lång stunds väntande fick hon träffa en kvinnlig läkare som tog sig tid att verkligen lyssna.
Läkaren undrade om hon ville bli inlagd på psyk-
avdelningen men det ville hon absolut inte vilket läkaren inte heller tyckte, så hon fick en remiss till öppenvården plus ett par lugnande tabletter i det nuvarande kristillståndet.

När hon väl kom hem efter som det kändes oänd-
liga timmar så hade vreden vuxit sig så stor att den kändes som om den skulle spränga henne i miljoners bitar. När hon var hemma satte hon sig i hallen med telefonkatalogen med de gula sidorna, slog upp sidan med terapeuter och började ringa.
Elva påringningar och bara telefonsvarare men så plötsligt vid den tolfte hördes en personlig röst. Till sin stora förvåning hörde hon sig själv bara ösa ur sig om varför hon mådde som hon mådde, den mänskliga rösten gav henne en tid efter helgen.

Men hjälp vad skulle hon göra ty det var ju bara fredag och det återstod två oändliga dagar tills det blev måndag. Ångesten överföll henne och paniken steg och hotade kväva henne och denna gång skulle hon sprängas i miljaders bitar. Hon ringde sin närmaste väninna som direkt förstod vad det handlade om och erbjöd henne, att åka ut till landet och fiska och bara få vara. Helgen överlev-des men inga fiskar nappade men hon förstod att hon äntligen hade en allra bästis!

Så kom måndagen och hon tog sig fram till mot-
tagingen trots förvirrat inre kaos, fick så möta ”den mänskliga rösten” som visade sig vara en kvinna.
Kvinnan hörde sig för om hur långt tidsperspektiv myrflickan tänkt sig behöva, så hon sa som hon trodde om några år framöver. De påbörjade en stadig kontakt och det kostade mycket känslo-mässigt sett, många händelser kom upp till ytan hon lyckats förtränga både som barn och som vuxen. Men hon ville komma ur sin egen gjorda bur och bli fri likt fågeln i sin till synes frihet, få sväva uppåt och känna den inre glädjen och hennes mening med livet.

För första gången fick hon möta en människa som lyssnade på henne som bekräftade henne som såg henne som fick henne att inse att hon faktiskt inte var så himla annorlunda än andra. Att hon hade en egen inre kraft till att ändra på vissa delar inom och utom sig så hon kunde finna meningen. Att våga möta människor som några blev hennes vänner, att våga vilja leva över huvud taget. Att våga ha tilltro till vissa personer och släppa rädslan för att igen bli övergiven, för det är en av livets meningar: ”att mötas och skiljas”. Men det gäller att kunna se och ta tillvara det givna och tagna för att få behållning av det på resten av livets vägar.
Alla har inte den egna förmågan att kunna se utan behöver hjälp på stigen och det gäller att våga be om det, och få möta någon som vågar se utan att ge sig iväg för det den får se. Den största rädslan många av oss har är nog det egna ”monstret” som egentligen består av sig själv som ett litet barn, som trår och törstar efter kärlek och värme men som förvägrats detta som väldigt liten.

Helena. 2001

Skriven av: Helena