När det är ensamt

När det är ensamt.

Tio åriga Elisabeth sitter under köks bordet och håller för öronen medan hon blundar och gråter tyst för sig själv, så att hennes föräldrar inte ska höra henne medan de bråkade. Elisabeth avskydde när de skrek åt varandra, speciellt när hennes store bror Adam inte var hemma, för då kunde inte Elisabeth gömma sig med honom i hans rum, Adam sa också att allt skulle ordna sig när Elisabeth var ledsen eller rädd, det fick henne att känna sig säker. Nu satt Elisabeth bara och önskade att Adam kom hem så att hon kunde få bli tröstad, men yttedörren var fortfarande stängd när hon försiktigt tittade ut mot hallen. Nu hördes en smäll som gjorde så att Elisabeth slutade gråta, hon tom höll andan för att höra vad som var på väg att hända. In i köket kommer mamma med mascaran rinnandes över de rosen röda kinderna, hon satte sig vid spisen, satte på fläkten och tog darrande fram en cigarett ur ett nytt blend paket.

Hon var inte så kry och vacker som de andra mammor Elisabeth kände till omkring sig inte nu längre i alla fall, mamma hennes var i medel längd och spinkig nästan undernärd och håret hennes var långt och blont och gröna mandelformade ögon hade hon. Pappa var en storvuxen karl med svart kort lockigt hår och svarta stora ögon, han var inte så stor på längden men ganska stor på bredden. Många sade att Elisabeth hade ärvt utseendet av mamma och Adam av pappa, att Adam var lik pappa det kunde hon hålla med om, fast Adam var snart längre än pappa och så var han smalare, men inte att hon själv var lik mamma det höll hon inte med om lika mycket. Visst mammas fina blonda hår hade hon men hennes ögon var stora som pappas och färgen lika så dessutom så var Elisabeth inte lika undernärd som mamma var nu, inte lika blek heller.

Elisabeth satt kvar, studerade hennes mamma när hon satt där och blåste ut cigarett rök ur munnen och med tårar i ansiktet. Då hörde hon plötsligt en mörk irriterad arg röst som kom från sov rummet på över våningen, det var pappa som just nu gick fram och tillbaka, han svor och pratade han för sig själv högt och tydligt så att folk omkring honom hörde exakt vad han tänkte.

- Fan att man ska behöva bo i det här helvetet jämt! Aldrig får en man slappna av i hans egna hus efter jobbet, utan ska behöva jobba ihjäl sig för att hans fru inte kan ta hand om hushållet! Sade han medan han gick fram och tillbaka.

Elisabeth satt under bordet fortfarande i väntan på att store bror skulle komma hem någon gång men det verkade som om han aldrig skulle komma. Hon började nästan tvivla på att han skulle komma tillbaka alls, det fick henne att må illa för vem skulle hon då be om hjälp när hon körde fast i sina läxor eller när hon behövde en lek kamrat, ingen annan än hennes bror kunde göra det, ingen annan. Mamma jobbade jämt med något var det inte städning i åtta timmar på tidningsfabriken så var det åtta timmar hemma med städning, diskning, tvättning, matlagning och barn passning. Pappa är kock på en krog och så jobbar han kvällstid men under dagarna så var han hemma men lyfter inte ett finger med vad han kallar kvinnogöra, just det ordet ” kvinnogöra ” hade Elisabeth hört så långt tillbaka som hon kan minnas. Adam hade förklarat för henne om vad pappa menade att kvinnogöra var för något. Elisabeth försökte minnas de ord som Adam använde när han beskriver vad pappa sa. ” Kvinnor ska stå bakom spisen och inte lämna huset innan det är städat och fint tills mannen kommer hem från det arbetet ” brukade han säga med ett allvarligt uttryck och med ett finger hyttandes i luften.

Helt plötsligt så slutade pappa att beklaga sig där uppe och mamma tog cigaretten och fimpade den i ask koppen. Hon reste sig upp och torkade sig om kinderna och gick in på toaletten för att fräscha upp sig. Elisabeth vågade först nu komma fram sakta men säkert gick hon på vägen till hennes rum, då hon stötte på en trasig turkos vas på mattan, de tre tulpaner som mamma fått av Adam på mors dag låg nu på mattan ovanpå en blöt mörk fläck med vatten, hon sprang resten av vägen in till sitt rum och stängde dörren tyst efter sig så att lugnet skulle hålla i sig. Elisabeth lade sig på sin säng och kramade en nalle som låg bredvid huvud kudden.

Så här var vareviga dag i Elisabeths liv skulle hennes föräldrar aldrig sluta bråka, skulle de inte sluta förrän de tagit livet av varandra allt Elisabeth visste säkert var att hon hade minst 8 år kvar innan hon skulle få slippa den psykiska tortyren.

Författare:

Publicerat

Dela: