När Dolores uppenbarade sig på Börjes Stekhus



Det sägs i staden där jag bor att jag är galen. Jag har hört det själv, med egna öron. Våldsam var det till och med någon som sa. Visst har jag alltid druckit lite för mycket och ibland kan jag ha ett häftigt temperament, men galen? Nej, det är att ta i. Men jag vet mycket väl hur det började.

Det var en ruggig novemberdag, precis innan vi skulle stänga restaurangen för kvällen. Jag och Bengan satt vid fönsterbordet och tog en öl, eller kanske två, jag mins inte ihåg så noga. Bengan berättade om den kurs som arbetsförmedlingen senast skickat honom på. ”Det här vill jag med mitt liv” eller något i den stilen hette den.
”Ja, inte i helvete skulle jag vilja ha en restaurang i alla fall”, skrattade Bengan.
Han slickade bort lite av skummet från ölen som fastnat i den yviga mustaschen.
”Hur så då?”, undrade jag. ”Det är väl ett bra jobb.” För vad annat kunde jag säga? Jag hade drivit den här restaurangen i nästan trettio år och jag visste inget annat.
”Jobba, jobba. Var enda kväll. Hur kul är det? Stå i det där flottiga mat oset och sedan bara få skäll av gästerna. Biffen var inte genomstekt, salladen brun eller gaffeln är smutsig. Nej, tvi vale! Ett slött arbete skulle passa mig. Men med bra betalt.”
Innan jag hann svara att det lät som ett bra jobb, hörde jag min hustru gasta från köket.
”Kom och hjälp till din slöfock! Jag har disk från golv till tak! Golvet behöver städas. Det är halt som en skridskobana här inne. ”
Så där hade hon låtit i snart trettio år. Det fanns inte mycket som vittnade om att trettio år hade passerat på Börjes Stekhus. Dukarna på borden, skärbrädorna och den väl tummade receptsamlingen var det samma som när vi startade. Det var bara den nya diskmaskinen och min hustrus hängbröst som skvallrade om att tiden inte stått helt stilla.
”Jag kommer älskling. Ska bara dricka upp ölen”, svarade jag. Det svarade jag alltid när hon gnällde på det där viset. Hon kunde aldrig förstå att jag behövde ta igen mig ibland. Så det var ingen idé att argumentera emot, bara att försöka förhala det hela.
”Kan du inte bara säga åt kärringen att hålla tyst”, undrade Bengan. Bengan var snart femtiofem år och en obotlig ungkarl, men det hindrade honom inte från att komma med äktenskapliga råd då och då.
”Man vänjer sig”, svarade jag överslätande. Men faktum var att det inte alls var sant. Jag var så less på alltihopa, men vad annat kan man göra när man är över femtio och bara har serverat Schnitzel och rört ihop såser hela sitt liv?
Bengan började berätta att en bög gick i hans kurs. Med stor inlevelse härmade han bögens feminina rörelsemönster och vi båda brast ut i gapskratt blandat med äckel.
Det var då som HON uppenbarade sig. Det var en hägring, en ängel av kött och blod som klev in genom dörren. Hon hade långa, slanka ben och den fylligaste och mest välformade barm jag någonsin sett. Hon var vacker som en gudinna, rakt nedstigen från Fib Aktuellts mittuppslag (fast med kläder på). Jag hade, trots min ateistiska livssyn, blivit bönhörd. Halleluja.
Medan hon såg sig omkring bland de tomma borden, som fortfarande var kladdiga av matrester, satt jag och Bengan och funderade på om det var dags att gå med i svenska kyrkan igen.
Så fick hon syn på oss. Hon började gå mot vårt bord, medan hon gång på gång slängde med sitt mörka, glänsande hår. Stillett klackarna klapprade mot golvet.
”Jag söker föreståndaren”, sa hon med putande läppar. Rösten var djup och sexig.
”Det är jag”, flämtade jag.
”Jag är ny i stan och söker jobb. Ni råkar inte ha behov av en servitris?”

Den kvällen förlorade Börjes Stekhus hälften av sin dessert tallrikar och ett dussin vinglas samt några av våra bästa kastruller fick stora bucklor. Jag visste att min hustru hade ett häftigt temperament, men så arg hade inte ens jag sett henne tidigare. Hon tyckte inte att vi hade råd med en servitris, men jag tror att hon bara var svartsjuk.
Redan första veckan Dolores, som gudinnan hette, jobbade fick vi ett uppsving av gäster. (Mest män i övre medelåldern). Gubbsjuka, fnös min hustru, men hur ska man kunna begära att hon ska förstå att det inte alls handlar om det?
Dolores tyckte att vi skulle köpa nya dukar till borden, så det gjorde jag redan samma dag. Sedan införde vi sallader på menyn, för att ha ett smalare alternativ. (Också Dolores förslag).

Några veckor senare hade vi hela restaurangen full med damer från Lions. Jag stod i disken och plockade med de såsiga tallrikarna, medan min hustru förberedde för att servera desserten. Då kände jag mig tvungen att springa på toaletten. Ofta kom det så plötsligt att jag var tvungen rusa med det samma för att det inte skulle komma i byxorna. De sista åren hade det här problemet bara blivit värre och värre. Redan på vägen ut ur köket började jag att lätta på livremmen och knäppa upp byxorna.
”Oj oj oj”, mumlade jag medan jag rusade fram till personaltoaletten med korta, korta och stampande steg.
Men det var när jag slet upp dörren som jag fick den största chocken i mitt liv. Där stod hon, Dolores, och kissade. Hon STOD och kissade, som en man. På tvättstället låg en behå med tillhörande lösbröst.
Jag kissade i byxorna.
Efter ett par sekunder, när jag hämtat mig från den värsta chocken, sprang jag tillbaka ut i köket och hämtade den största kniven jag kunde hitta. Den hade jag skurit kött med tidigare, så den var redan täckt med blod från någon stackars död gris. Med den blodiga kniven i högsta hugg jagade jag den halvnakna Dolores, ut i köket, genom disken och några varv runt i restaurangen bland borden för att sedan fortsätta ut på gatan. Inne i restaurangen skrek Lionsdameran som om elden vore lös.

Sedan visste snart hela staden om jag är galen, som om det stått på Aftonbladets löpsedel. Dolores såg vi aldrig mera röken av, men hennes lösbröst blev kvar. De bär numera min fru när hon serverar till min och Bengans och de andra herrans stora förtjusning.

Författare:

Publicerat

Dela: