När gnistorna tar eld

Har du någonsin känt sorgen och förtvivlan inom dig bli så stort att du till slut inte längre kan se din egen spegelbild genom alla tårarna? När hoppet inte längre syns vid horisonten när solen går ner för dagen. Kommer den att återvända för mig? Är frågan jag ställt mig den gången och så många andra gånger, skulle jag överleva denna natt också? Min självkännedom är nog inte djup men ändå baserad på mina egenskaper för att bilda en helhetsbild av mig själv ensam och med andra individer. Jag har aldrig förstått vad mina fel är och inte är det någon som berättar för mig. Jo en gjorde det och det tackar jag henne för, om hon sa hela sanningen vet jag inte. Men jag tror, jag litar på henne.

Vem är jag då? En själ i mängden av andra, som strövar på jorden i en högre mening än att tjäna pengar och komma framåt här i världen. Min ser inte helt ut som så, jag skulle nog tycka om kändisskapet men jag skulle bli för högmodig, även fast många ser mig som jordnära. Jag vet var jag skulle lägga pengarna, än på mitt eget säkerhetssystem. Nej, jag vill bli berömd för det jag skapat och gjort, något som liknar de gamla vetenskapsmännen, moder Teresas verk eller bara att bestiga ett högt berg. Men dagen kräver mer av människan, och jag vet att jag kan klara av det om jag själv ställer villkoren och lite därtill. Allting går i mina ögon, det finns inga hinder längre. Inga bestämmelser man kan överträffa och förbättra. Jag vill förbättra och förbättras. Därför gråter jag dessa bittra tårar, för det finns ingen som kan och vill hjälpa andra. De vandrar sin själlösa vandring på en stig fylld med människoblod från andra själar. Ej bryende hur de ser ut tillslut, når de sitt mål så har de ändå målat kläderna vita. Det må låta som propaganda och då får det så vara, jag bryr mig seriöst inte om det. Jag gråter av andra skäl.

Jag gråter för att kärleken inte kan älska en sådan som mig, en figur med yttre skråmor och inre bultande sår. Ingen som försöker se igenom den lilla gestalten som gömmer sig bakom den svartvita masken jag täcker över den. Säkerligen skulle jag kunna skriva dessa meningar i evighet och låta dem ta över hela mitt liv, men jag är inte så besatt. Jag stänger av och utesluter, kopplar bort det jag inte vill veta och höra. Men ändå hör jag allt, de vackra såsom de fula orden, de viskar när jag inte tros höra på. Jag gråter för att de inte vill säga det till mig, dela det med mig, i skämt eller allvar. Jag gråter för att ingen längre försöker lära känna en ensam själ eller en mask som spelar någon den inte är. Kanske ska jag ingå i rollen som iskall prinsessa och sedan låta isen frysa sig fast vid mitt hjärta, tills det en dag smälter av en väns hand som sviker mig så hårt att livet ej är mig blott kärt. Många må se på mitt liv och säga att där gott finns, men ser de då inte det mörka jag har i mitt arv och varit med om själv? Varför förbiser det allt ont bara för att endast visa att de har haft det värre själva? Är jag egoistisk? Jo men inte mer än andra, därvid kan jag fasthålla att jag inte är egoistisk eftersom ordet utgår från mängden människor i samhället. Då ses jag som altruist, vilket jag i många vinklar äro. Men det finns saker inom mig som ogillar, avskyr rent av hatar de vi har blivit till idag. Det är något så djupt att det rotar in i mitt hjärta och hugger i den sten som satts sig runt det och dunkar på den med sin granityxa. En dag kommer gnistorna att ta eld och vad gör jag då?

Skriven av: Eílan Yang