När jag var liten

Tomek bodde i lägenheten bredvid min, han var född samma år och samma månad som jag. Vi hade känt varandra så långt vi kunde minnas. Våra mammor visade oss bilder när vi bägge var små knyten och låg hårt lindade i varsin barnvagn. Hans mor hette Beata och det hette min mor också. Hans far bar samma namn som min far. Bägges fäder var konstnärer, ett yrke som i realsocialismens Polen inte nödvändigtvis innebar någon vidare status. Våra familjer var fattiga, även i dåtidens mått mätt, men vi var inte speciellt intresserade av pengar. Vi hade rena och hela kläder vilket inte var en självklarhet i vår omgivning och vi behövde inte gå hungriga, ett tillstånd som vi bägge blev medvetna om genom observation av vissa klasskompisar som vid den obligatoriska frukostrasten i skolan, då man prydligt tog fram sin medhavda matsäck och dukade upp den på skolbänken innan man högg in, bara satt och stirrade upp i taket och låtsades som att de inte såg vad som hände runt omkring dom. Vi visste att deras föräldrar inte skickade med någon mat för att de helt enkelt inte hade någon mat att skicka med. Varken jag eller Tomek behövde sitta och titta på när dom andra åt även om vi rätt ofta bara hade en smörgås med ”smaletz”, ett bredbart pålägg gjort av smält späck blandat med stekt lök och kryddor, och en flaska grädde i vår frukostlåda.

Vi bodde i stadens utkanter och från våra balkonger på åttonde våningen såg man långt in över Warszawa men även de små gårdar som låg på andra sidan motorvägen. Det var kul att stå på balkongen och titta på allt som hände på gården, parkeringsplatsen, fotbollsplanen och så vidare. Det var också kul att höja blicken och titta mot den stora staden som sträckte ut sig framför oss. Om det inte var disigt kunde vi till och med skönja Kulturpalatset lång framme vid horisonten och en gång när Tomek fick låna sin kusins militärkikare kunde vi tydligt se klockan på dess torn.

På gården var det fotboll som gällde, om man ville ”vara med” så att säga. Jag ville ”vara med” men kunde tyvärr inte uppvisa någon bollkänsla och blev tidigt ratad som en potentiell spelare av de äldre killarna. Det störde mig att inte vara en i gänget och jag tillbringade en hel del tid på att öva upp mitt spel. För Tomek var det aldrig en stor grej. Han trivdes aldrig ute på gården utan föredrog att vara hemma och hålla sig ur vägen. Det hände att någon äldre kille retade sig på oss när vi var ute och ibland blev det faktiskt en del stryk för våran del. Det var sådant som kunde hända och ville man slippa så gällde det att antingen ge igen för att sätta sig i respekt eller att hålla sig ur vägen. Ingen av oss två var några slagskämpar på den tiden så vi föredrog det senare alternativet och tillbringade en hel del tid inne på Tomeks rum.

Vi hade olika intressen som vi hängav oss åt. Vi samlade frimärken, pins, modellflygplan, mynt, tändsticksaskar, utländska öl- och läskburkar och mycket annat. Det bästa vi visste var dock att leka med lego klossar. Tomeks faster bodde i England och hade gjort så så länge vi kunde minnas, jag hade i alla fall aldrig sett henne. Tomek hävdade att han hade varit och hälsat på henne en gång men det var troligtvis inte sant. Jag var bara en liten valp, som min bror utryckte det, men jag visste att det var omöjligt. Ingen, absolut ingen åkte till England och kom tillbaka därifrån. Inte från England, inte från Frankrike och inte från Amerika – man åkte helt enkelt inte tillbaka till Polen. Sant eller inte så hade hans faster köpt en massa lego klossar som vi bara älskade att leka med.

Förutom lego tyckte vi mycket om att leka krig. Vi hade våra favorithjältar bland rollfigurerna i de otaliga krigsfilmer som visades på TV. Ibland var vi tyskar men oftast lekte vi polska partisaner som smög sig på fienden och utförde sabotage. Jag var sju när dom började bygga ett stort köpcenter på andra sidan motorvägen och lika gammal när de bestämde sig för att inte bygga klart det. Av någon anledning så gjorde man källarplanet och sen ingenting. Barnen från gården tog sig snabbt över stängslen och gjorde ”bygget” till sitt favorittillhåll. Det var kul att springa i gångarna och ett perfekt ställe att leka krig. Det var mörkt och det var spännande. Jag och Tomek var ofta där, speciellt efter att vi hade fått varsin Kolashnikow i plast i födelsedagspresent. Den vintern lekte vi Stalingrads belägring och utkämpade en mängd imaginära gatustrider mot tyskarna. Det fungerade fram tills att ”sniffarna” började hänga där och tog över. Ryktet spred sig och våra föräldrar sa att vi inte fick springa dit och leka längre.

Vi bråkade ibland med varandra och kunde bli ovänner. Det kunde gälla småsaker som blev plötsligt jätteviktiga och antog enorma proportioner, men vi blev alltid vänner igen och fortsatte att hänga ihop. En gång sa Tomek till mig att han tyckte att jag var som en bror för honom. Jag svarade att jag redan hade en bror och att det sista jag ville ha var en till. Vi var vänner och det betydde mer för mig då.

2 Adam
Adam var en av de stora grabbarna som alltid hängde ute på gården och styrde och ställde. Janek, hans bror, var ibland med mig och Tomek och lekte, men vi var inte så pigga på att ha med honom. Ibland saknades det leksaker efter att han gått. Adam hade en bror till, Piotrek, som var punkare. Han var sällan hemma. Vissa ungar kallade honom för knarkare för att han tydligen injicerade ”kompot” – något som jag idag vet är ett opiumat tillverkat av vallmofrön men som jag då var övertygad om helt enkelt var en sorts fruktdricka som man fick till maten. Killarna bodde tre våningar under mig i samma uppgång. Deras mor och far var alkoholister. En gång, när jag och min far var på väg hem från mormor och det var sent, hittade vi Adams mamma liggande i trappuppgången vid hissarna. Hon hade spytt och pappa hjälpte henne in i hissen och ledde henne till hennes lägenhet. Jag tyckte att det var äckligt med spyor men jag var glad att pappa hjälpte henne. Det betydde att han var en god människa och inte sådan som mamma hade sagt att han var.

Jag och Adam blev kompisar en höstmorgon när vi möttes i hissen ner på väg till skolan. Skolbyggnaden låg tvärsöver gatan cirka femhundra meter från vår port. Jag gick bredvid Adam och småpratade lite nervöst om serietidningar. Jag hade fått två album med Lucky Luke i senaste paketet från mamma och Adam var intresserad. Halvvägs till skolan föreslog han att vi skulle skita i att gå. Jag visste vad skolka innebar men hade aldrig gjort det. Det hände ju naturligtvis att man funderade på att inte dyka upp på lektionen om man hade glömt att läsa på läxan eller inte gjort färdigt en uppgift, men det var bara tankar. Nu var det annorlunda, nu stod en kille som gick i femman, som var en av ”de stora” på gården och ville att jag skulle hänga med honom och skolka. Visst, tänkte jag. Det kan bli både kul och innebära att jag kan vara ute på gården om det blev så att jag och Adam var polare.

Varken min far eller Adams föräldrar stod i fönstret och kollade om man kom fram till skolan ordentligt, så som många andra föräldrar gjorde, så det var inte svårt att vika av från vägen och försvinna in bland husen. Vi gömde våra skolväskor i ett soprum längre ner på gatan och styrde stegen inåt bostadsområdet. Vi stannade till vid ett trevåningshus och gick ner till en skomakarverkstad i källaren. Dörren öppnades med ett gnissel och vi steg in i det något mörka rummet. Det fanns skor överallt och det luktade läder. Det satt en gubbe bakom en disk. Goddag, sa Adam självsäkert och jag mumlade fram något liknade. Har Herrn fått leverans? Skomakaren tittade upp och granskade oss en stund. God dag pojkar, sa han släpigt, är inte den där lite liten för att springa med dig? frågade han Adam med hänvisning till mig. Adam sa ingenting utan tog försiktigt fram en välfylld papperspåse från sin jackficka och la den på bänken. Den gamla gubben öppnade påsen och smakade på innehållet. Det var socker. Han vägde den i handen såg fundersam ut, sen sa han att det var cirka ett kilo, ställde ner det på hyllan bakom disken och tog fram en liten glasburk fylld med mörkgul tjock vätska. Adam tog upp burken, höll den framför sig och studerade innehållet noga. Han vände och vred på burken och lät massan flytta sig från den ena sidan till den andra som för att försäkra sig om att den var trögflytande nog. Sen öppnade han locket och luktade på innehållet och nickade belåtet. Vi tackade för oss och gick.

Jag var exalterad och det var Adam också. Han förklarade att gubbjäveln bränner hemma och behöver socker och att det är svårt att få tag på i affärerna. Däremot så har han gott om kontaktlim för att han ju är trots allt skomakare och då är det ju lämpligt att han kan byta lim mot socker, eller hur? Jag visste vad man använde kontaktlim till och jag tänkte att jag hänger med men jag skall för allt i världen inte sniffa. Vi började gå mot ”bygget”. Jag sa ingenting och det gjorde inte Adam heller men jag kunde se på honom att han var nöjd och förväntansfull. Staketet var ingen match för oss. Adam hoppade vant över och jag gjorde mitt specialtrick som var att klättra upp på staketet, föra fram överkroppen, ta tag i gallret och göra en volt över till andra sidan. Jag landade stadigt på fötterna och flinade upp mig mot Adam. Han såg lite imponerad ut och gav mig ett uppmuntrande leende.

Nere i ”bygget” var det mörkt och fuktigt. Adam lyfte på några plankor som låg under trappan som vi hade tagit ner och tog fram en hop med gamla plastpåsar som han prövade genom att blåsa luft i. Dom flesta var fyllda med gammalt lim och hade hål så han fick hålla på en stund innan han hittade några som var hela. Jag hade inte behövt oroa mig för att behöva sniffa. När jag informerade Adam om att han bara behövde en påse för att jag nog skall ta och hoppa över det här med lim, tittade han bara stint på mig och log lite överspänt. Det var nog inte menat att jag skulle bli bjuden. Vi gick vidare.

Vi satt på en trästock som någon släpat ner. Det var smutsigt och det låg sönderslagna flaskor, gamla plastpåsar och cigarettfimpar överallt. På betongväggen framför oss hade någon ritat upp en jättestor bild på apa. Den var enorm och skräckinjagande med sina uppdragna armar och gapande mun. Det fanns en pratbubbla med texten ”Jag kommer och tar dig din morsaknullare!”. Adam satt tyst och tittade upp på apan. I ena handen hade han plastpåsen med lim som han då och då satte mot munnen och i andra höll han en utbränd cigarett. Glöden hade bränt in i hans fingrar men han gjorde ingenting åt det. Den slocknade sen. Ingen sa någonting.

Kom hit, hörde jag i mörkret. Jag gled över närmare Adam och satte mig bredvid honom. Den där jävla apan är inte så tuff längre, eller hur? sa han sakta. Jag svarade inte. Han gick på mig och det borde han inte ha gjort, fortsatte han något mer upplivat. Jag tog hand om den jäveln, eller hur? Han ställde sig upp och höjde påsen till munnen. Han tog fem-sex djupa andetag från den. Du är en morsaknullare och inte jag, fattarru? skrek han för full hals. Till mig eller till apan? Jag drog mig bakåt. Adam tittade åt mitt håll och sa åt mig att sitta still. Han lutade sig mot mig och hade sitt ansikte nära mitt, andades snabbt och jag kände hans andedräkt som stank lim. Kolla här, sa han. Jag kommer att få stryk av farsan när jag kommer hem för det där med sockret. Sen får jag stryk för att jag skolkade. Sen får jag stryk för att han tycker om att slå mig. Sen får jag, ja vad fan, jag vet inte. Men vet du vad? Jag bryr mig INTE! Jag slog den där jävla apan och det är bra! Fattarru?

Vi gick mot soprummet för att hämta våra väskor. Det var eftermiddag och skolan slutade snart. Vi hade båda somnat nere i ”bygget”. Adam för att sova ruset av sig och jag av utmattning. Jag kom ihåg min frukostlåda som låg i väskan och vi delade på smörgåsen och grädden. Tack för att du följde med, sa Adam när vi ätit färdigt och börjat gå mot vårt höghus. Jag tycker inte om att göra det ensam. Jag flippar då. Kolla här. Han drog upp sin tröja och visade mig sin underarm som var full av tjocka ärr. Det känns skönt när det gör ont, i alla fall när man är påtänd. Sen är det inte så kul, förklarade han. Men det händer bara när jag är ensam, så det var bra att du hängde med. Vi var framme på vår gård. Han morsade på några kompisar borta vid gungorna. Jag skulle upp. Vi ses i morgon, sa han. Ja, vi ses, sa jag och gick in i porten. Adam hade vunnit mot apan och jag kunde känna mig tryggare ute på gården. Det hade varit en bra dag.

3 Ryssen
När jag var tretton åkte jag tillbaka till Warszawa för att tillbringa sommaren med min far. Han och jag gjorde inte så mycket tillsammans mer än att sitta hemma och någon gång hälsa på släktingarna som också bodde i stan – fast i andra områden. Pappa hade gift om sig och de hade fått en dotter så jag var mest i vägen för honom. Det innebar att jag kunde hänga ute på gården hur mycket jag ville och inte bry mig om tider. Tomek tillbringade somrarna hos släktingar och på kollo så honom såg jag inte mycket av. Lika bra var det. Sen jag åkte var det inte samma sak mellan oss två. Vi var fortfarande kompisar men jag kände att det blev tråkigt i längden. Varje gång jag besökte Warszawa hade jag med mig lego åt honom men mest för gamla tiders skull. Vi lekte inte med dom så ofta. Det fanns annat som lockade mer.

Vi var fyra som hängde ihop den sommaren. Det var jag, Darek och Artur, två gamla klasskompisar som jag umgicks mest med sedan Tomek bytte skola till ett katolskt läroverk inne i stan, samt Piotrek, en nyinflyttad kille. Han och hans familj hade bott i Lublin tidigare. Hans pappa var någon sorts militär eller polis och hade varit stationerad i Kiev i två år. Piotrek kunde ryska och ukrainska och kom snabbt att kallas för ”Ryssen” ute på gården – ett namn som han inte var speciellt förtjust i men som han accepterade med tiden. Jag kallades ”Ketling” efter en svensk som stred på polackernas sida mot den svenska hären i krigen på 1600-talet. Darek kallades för ”Direktörn” för att hans far jobbade som tjänsteman vid ett stålverk och därmed stod något högre i rang än det vanliga proletariatet. Artur kallades för ”Miljonär” för att han jämt skröt om hur mycket pengar hans föräldrar hade. Vi retade honom rätt ofta för det. Om det nu hade så mycket pengar varför bodde dom kvar här? Det här var inget område som folk med pengar sökte sig till.

Jag brukade få ett par hundra kronor av min mor och 150 – 200 dollar av min styvfar innan jag klev på planet för att åka till Warszawa. Det var ett billigt pris för att bli av med mig i över två månader tyckte jag men pengarna kom väldigt väl till pass när man var på plats. Dåtidens växelkurs gjorde att jag var lika förmögen som en prins och kunde hitta på allt möjligt kul med mina kompisar. För det mesta så åkte vi in till någon marknad för att köpa utländska cigaretter och cola. Vi kunde inte handla vodka i mataffären för att tanterna vägrade sälja till minderåriga så vi fick betala ett något högre pris hos Fru Zosia som bedrev sprittillverkning och detaljhandel från sin lägenhet i huset mittemot vårt. Fördelen med henne var att hon var tillgänglig tjugofyra timmar om dygnet även om det gällde att visa hänsyn och behandla henne med respekt om man kom för att handla efter elva på kvällen. Nackdelen var att om man köpte hennes egentillverkade produkter kunde man bli blind. Som tur var hade hon alltid ett lager av bra vetevodka för dom kräsna kunderna.

Vi satt ofta ute på gården, spelade kort och drack svaga drinkar ur mineralvattenflaskor. Det var Ryssen som kom på det där med att ha med sig färdigblandad dricka. Mineralvattnet från affären var äckligt så det var ingen annan än oss som ville ha när vi lät flaskan passera. Det var ett trick som förblev hemlig hela sommaren och medan andra killar fick nöja sig med tjugozlotys bulgariska vin kunde vi avnjuta riktigt bra vodka med äkta coca-cola i lugn och ro. Vi hade en liknande grej med våra Camel och Chesterfield cigaretter som vi packade om till polska förpackningar men det sprack rätt fort. Det var alltid någon unge som ville ta det sista blosset och det första han tittade på var filtret som snabbt avslöjade vilket märke det egentligen var. Sen ville alla ha cigaretter av oss.

Jag hade gett upp det där med lim efter att jag lämnade Warszawa men den sommaren gav jag efter och var med killarna några gånger. En gång köpte vi nästan en liter lim och gick över till ”bygget”, som fortfarande inte hade avancerat, för att bjuda alla vi träffade på en välfylld plastpåse. Vi gjorde en stor grej av det men det höll på att gå riktigt illa. Grabbarna där gillade inte att man spelade Allan och stämningen blev jobbig. Det var bara den gången vi gick dit.

Janek satt inne på ungdomsvården men Adam kom förbi lite då och då och satt med oss en stund. Han jobbade på ett bygge och var inte ute på gården så mycket. Jag brukade prata med honom lite och han fick alltid cigaretter och vodka från oss. En kväll dök han upp tre andra killar som jag inte kände. De satte sig ner med oss och började tigga pengar till vin. Grabbarna var minst fem år äldre än oss och kraftigt höga på lim. Jag smög över en hundrazlotysedel till Adam och sa att det borde räcka till vin åt alla. Han stoppade ner pengarna i fickan. Vad fan är det här? frågade en av killarna och pekade på Adams byxor. Harru stålar? Kom igen killar, vi drar till monopolet, de stänger snart, svarade Adam och ställde sig upp. Plötsligt ramlade Adam över mig och Artur med en av sina polare som överöste honom med slag. Det blev tumult och dom andra två försökte komma emellan. Din jävla morsaknullare, skrek killen som hade hoppat på Adam. Om du har stålar så vill jag ha tillbaka det som du är skyldig mig, fattaru? Jag lyckades ta mig loss och Ryssen drog loss Artur ur högen av kroppar och omkullvälta bänkar. Dom slutade att slåss rätt fort och vi hjälptes åt att ställa i ordning allt igen. Adam tog fram hundringen som han fick av mig och gav den till sin kompis. Det var Ketling som gav mig den här för att vi skulle ha till vin, sa han. Nu skiter jag i det här. Du får gå själv din jävla stjärtgosse. Det utbyttes blickar mellan killarna och det blev återigen spänt i några sekunder innan alla brast ut i skratt. Vi skrattade också, fast lite nervöst. Stjärtgosse va? mumlade killen tillbaka. Jag skall ge dig stjärtgosse du din jävla plitsugare, fortsatte han när han började gå mot affären. Vi andra satt kvar. Efter ett tag kom han tillbaka med fyra flaskor billigt fruktvin och två paket filterlösa cigaretter. Ryssen började gnälla på vinet och sa att den där jävla skiten vill han bara inte dricka. Han var rätt så kaxig och jag försökte säga åt honom att ta det lite lugnt. Det här var killar som slängde sig med fängelseslang och en av dom bar faktiskt tatuering så kaxig var nog det sista man skulle vara i närheten av dom. Precis när vi skulle gå frågade killen som slagits med Adam mig om en cigg. Jag nickade åt Ryssen som hade paketet att ge honom av våra Camel. Han sträckte fram cigaretterna men precis när killen skulle ta en drog han tillbaka armen. Nä, det här är inte för stjärtgossar, sa han och flinade upp sig. Jag slängde mig bakåt och duckade. Nu kom slagen från alla håll.

Ryssen blev av med fyra tänder den dagen, bröt två revben och fick ena lungan punkterad men han lärde sig också att hålla tyst när det gällde att, ja, hålla tyst helt enkelt. Sommaren var nästan över när han kom ut igen och för min del innebar det att det var dags att åka tillbaka hem till mor. Sista kvällen var jag över hos Tomek som hade kommit tillbaka från kollot och berättade om tiden där. Kanoter, tält, gasolkök, skogsvandringar och allt det andra som man gör på kollo. Jag blev upprymd av hans berättelser. Senare på kvällen gick jag över till Direktören och vi åkte tillsammans upp till tionde våningen och uppför den sista trappan upp till taket där dom andra redan satt. Artur hade varit hos Fru Zosia och vi hade två halvlitrar att dela på. Jag hade med mig coca-cola och sprite. Det var sensommar, det var varmt, vi hade bra utsikt, tillräckligt med cigaretter och dricka och vi mådde gott.

4 Oliver
Mitt första barn föddes när jag var tjugofem. Det blev en stor pojke på över fyra och ett halvt kilo och femtiotre centimeter. Vi döpte honom till Oliver Dominic Vincent. Jag var med på förlossningen och klippte navelsträngen enligt konstens alla regler. Min fru, Annicka var lycklig och det var jag också.

När Oliver var fem flyttade hela familjen, som nu hade utökats med ytterligare en pojke, till Warszawa och bosatte oss i ett bevakat bostadsområde i dom västra delarna av stan. Min far bodde kvar där han bodde och vi besökte honom ibland.

Tomek bodde kvar i lägenheten bredvid. Hans föräldrar hade gått bort och han hade övertagit lägenheten. Han hade studerat till präst men hoppade av innan han avlade löftena. Nu var han gift och väntade sitt första barn. Far visste inte vad han jobbade med. Adam var död. Han förolyckades på ett bygge för över tio år sen. Det hade ändå gått utför med honom och han betraktades som en stökig alkoholist av grannarna. Hans båda bröder Janek och Piotrek var också döda. Hembränd sprit och heroin tog deras respektive liv. Artur hade flyttat och det hade hans föräldrar gjort också så efter honom fanns inga spår. Direktören var färdig med sin utbildning till ingenjör och jobbade på ett stort utländskt företag. Pappa brukade småprata med honom när dom träffades i hissen och han hälsade till mig ofta. Ryssen hade åkt omkring med en ny BMW och klätt sig i en ”maffiakostym” det vill säga träningsoverallsbyxor och läderjacka. Nu hade han varit borta ett bra tag.

En dag tog jag och Oliver en lång promenad i området. Han ville se min gamla skola och ställde en del frågor om vad jag tyckte om och inte tyckte om när jag var liten. Jag tyckte att det var kul att ta honom runt och berätta om hur vi lekte när vi var små. Jag visade honom fotbollsplanen, gungorna, bänkarna där vi brukade sitta. Vi gick ner till källaren där jag brukade jaga vilda katter och upp på taket för att titta på utsikten. Det var sent på eftermiddagen och solen gick ner över Warszawa. Var du lycklig när du var liten, pappa? Frågade han plötsligt. Jag tittade på honom en stund, hukade mig och gav honom en lång kram. När jag var liten gubben, viskade jag i hans öra. Då var jag lycklig. Det var jag verkligen.

Skriven av: Thomas Ochman