När livet stannar...

Jag orkade inte mer. Jag ville inte bo kvar där. Jag förtjänade ett bättre och mer rättvist liv. Jag var ju bara ett barn som hade rätt till att njuta av ett fridfullt liv. Jag ville så långt bort därifrån som möjligt.

Ljuden från bomberna ockuperade min hjärna, mina tankar, min fantasi, allt. Tankarna om att närsomhelst kunde en av bomberna träffa mitt hus gick runt i mitt huvud om och om igen. Jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Frågan ”kommer jag överleva?” stack som brinnande stickor igenom mig. Vad skulle hända? Hur ser min framtid ut? Är det nu jag tar mina sista andetag? Eller jag kanske har en chans för ett lyckligt liv?!

På gatorna fanns familjer som inte hade ett tak över huvudet eller varma kläder på kroppen. Varenda dag hörde jag gråtande svältande barn och barn som hade förlorat sina föräldrar. Men det värsta av allt var när jag och alla andra barn varje dag på väg till skolan fick se och passera förbi kroppar, livlösa döda kroppar. Det var människor som blev skjutna till döds varje dag och mängden döda människor på marken ökade mer och mer. I början ville jag spy av lukten från det nya färska blodet som uppdaterades varje dag men med tiden vande jag mig.

Min skola stängdes eftersom det inte fanns tillräckligt med elever som hade råd att betala avgiften. Jag hade ingenting att göra, inga av mina kompisar fick gå ut och leka och inte jag heller. Våra föräldrar var rädda om oss helt enkelt och det hade de rätt i. Man kunde aldrig ana vad som kunde ske där ute. Jag var rädd för att bli en av de kropparna som ligger ute på marken. Ett barn som lilla jag ska inte behöva vara så rädd.

Jag var så trött på livet, trött på att inte kunna gå ut utan att stöta på döda kroppar, trött på att vara rädd för att kliva ut ur ytterdörren, trött på att höra bomber och skrik, trött på att leva i en ond farozon, trött på allt. Våld, blodiga krig, slagsmål och svält. Detta höll på och på och aldrig tog slut. Jag ville gå vidare, fortsätta plugga och bli en framgångsrik tekniker men jag var hindrad. Mitt liv hade stannat. Det var inte lätt, det var inte alls lätt att leva där.

Till Gud bad jag om att mitt hemland skulle bli som förut, fridfullt och kärleksfullt och om att jag skulle kunna återförenas med mina kompisar och släkt lika mycket som förut.

Mina kinder var regelbundet fuktiga av de oändliga tårarna. Jag gav upp hoppet om att någon gång kommer det råda fred i mitt land. Nu började jag hoppas på att flytta till en helt annan kontinent, till andra sidan jorden där alla är vänliga mot alla och att det rådde kärlek där.

Denna dagen kom. Dagen då min pappa med ett brett leende på hans mun kom in och sa till mig och min mamma:
packa en liten väska med lite mat och kläder snabbt, vi ska äntligen dra till Sverige.

Just vid denna sekunden som han sa detta visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Dessa ord gick rakt igenom mitt hjärta. Jag var såklart glad, super lycklig till och med, men jag visste samtidigt att nu är det hejdå alla vänner, hejdå hela släkten, hejdå mitt hem, hejdå Jemen, hejdå allt. Men pappas varma röst gav mig ett hopp igen.

Det jag började tänka på nu var Sverige. Jag hade hört talas om det landet förut. Det enda jag trodde om Sverige var att där sken solen en gång om månaden och att det var så sjukt kallt där. Vem bryr sig? utbrast jag till mig själv. Det viktigaste är att jag skulle leva i frid. Samtidigt var jag ändå taggad på att se snö för första gången i mitt liv.

Mamma tog fram en mellanstor grön rullväska och i den la hon lite kläder till oss och lite matlådor från gårdagens middag. Jag tog på mig en tunn jacka och knäppte den hela vägen upp. Mamma gjorde samma sak medan pappa tog ut rullväskan. Vi gick ut och pappa höll min hand medan mamma låste dörren och därefter höll i min andra hand.

Känslan av deras händer var en lycka för mig. Jag hade inte känt denna lyckan på båda sidorna av mig på jättelänge. Det kändes som att nu var jag på starten av min väg till friheten.

När vi kom fram till hållplatsen stod en stor buss med drygt 80 mörkblåa säten. Den var nästan full, men vi hade tur. Det var tre platser kvar som var lediga och de fick vi. Alla passagerare var på flykt till Sverige. Vi åkte förbi höga berg och stora hav, gula åker och gröna skogar, livfulla städer och lugna byar, allt möjligt helt enkelt. Nu återstod det en lång väntan. Men en väntan som var mycket värd målet.

Precis då, ringde min väckarklocka och väckte mig. Jag kröp med huvudet under täcket, gäspade och ville somna om men mindre än en sekund senare spärrade jag upp mina ögon och insåg att allting var en dröm. Vilken lättnad det blev och vad glad jag blev av att jag bor i frid just nu.

Slutord
Just du som läser detta måste vara tacksam för att få bo i detta harmoniska landet för att det är inte alla som har denna chansen.


Novell av Karmen Alatwan 8C.

Författare:

Publicerat

Dela: