När Livet Trasslar Till Sig


Sent skulle Karita glömma den där tidiga vårmorgonen, när hennes bästis, Annie, sprang ifatt henne på skolans nattfrusna grusgång. Rödgråten och med andan i halsen framförde hon sin anklagelse: ”Din morsa har ställt till det, så nu ska min farsa och morsa skiljas!”
Anklagelsen kändes som ett piskrapp, tyckte Karita, som var helt oförberedd. Hon visste inget om det där, som Annie snabbt berättade. Skulle hennes mamma vara inblandad i något sorts triangeldrama, med Annies föräldrar? Det kändes helt omöjligt att tro på.
Visst hade Karita hört sina föräldrar gräla, även om de försökt undvika, att hon skulle höra. Kanske hade de grälat mer den sista tiden, men … Något konstigt var det inte med det – för grälat hade de alltid gjort, mer eller mindre. Att det skulle vara Karitas mor, Sally, som var orsaken till att Annies föräldrar skulle skiljas … Nej, Karita lämnade tanken. Det var helt ofattbart, att det skulle kunna förhålla sig så. Att det förekommit otrohet i Sallys och Pers äktenskap, hade Karita anat länge, men skurken enligt hennes mors uppgift, skulle i så fall vara Per. Det var han som flirtade och bar sig illa åt. Den versionen hade Karita fått höra. – Inget annat.
När Karita kom hem från skolan den här dagen, var hennes far i full färd med att plocka ihop sina viktigaste saker. Han skulle flytta. Han bekräftade det Annie berättat i skolan, när Karita frågade.
När hon lite senare förebrådde modern för det inträffade, försvarade hon sig bara med, att det var en hämnd gentemot maken Per. Att hon blivit förälskad i Antony, var inget hon planerat. Nu var det som det var och inget att göra åt, menade Sally. Hon levde bara en gång och både hon och Antony kände, att de ville leva tillsammans, sa hon i bestämda ordalag. – Att även de övriga inblandade, också bara levde en gång, var inget som Sally tog hänsyn till.
Nu blev det kris! Det verkade som om Annie ansåg, att även Karita bar skuld till det som hänt i hennes familj. Det blev ju en knepig familjekonstellation, när Annies pappa flyttade hem till Sally och Karita, nästan omedelbart efter att Per tagit med sig det viktigaste och gett sig i väg, hals över huvud. Om Annie ville träffa sin far i fortsättningen, skulle hon bli tvungen, att åka hem till sin bästa vän och klasskamrat och se sin far tillsammans med dennes mor. Det kändes inte rätt för någon av flickorna.
Karita ville flytta till sin pappa, men fick veta att faderns flytt hade varit så oplanerad, så han hade inte fått tag i någon lägenhet – utan bodde på ett sjaskigt ungkarlshotell och dit fick inte Karita flytta. Där förekom både fylla och slagsmål.
Som femtonåring kunde inte Karita få någon egen lägenhet och hon ville absolut bort från alltsammans. Karita hotade då med att hon skulle rymma … För det var så hon kände det. Hon måste bort från allt, hon orkade inte stå ut med allt prat och all skam, som helt plötsligt stod som en hindrande vägg, mitt i hennes unga liv.
Det ordnades då så, att Karita tillsvidare skulle inkvarteras hos en barnlös faster. Ingen höjdare precis, men bättre än att bo kvar under samma tak som modern och Annies pappa, tyckte hon och flyttade över till fastern omgående, även om hon visste att fastern var både gaggig och lite snål.
Var det verkligen vuxna människor som burit sig åt på det här viset? Hennes egen mor…
Som tur var höll vänskapen mellan Karita och Annie. Kanske mycket tack vare, att Karita inte bodde kvar hemma tillsammans med sin mor och Annies far.

***

Åren gick och både Karita och Annie tog studenten. De fortsatte att umgås även i fortsättningen. Sallys förhållande med Annies far höll ett par år, sedan gav hon Antony på båten för en yngre förmåga, som hon hittade på en dansrestaurang. Inte ens det förhållandet höll särkilt länge.
Karita hade svårt att finna kärleken. Hon kunde inte fästa sig djupt vid någon. De enda två lite längre förhållandena som hon haft som riktigt ung, kritiserades hårt av mor Sally. Hon hade ansett att Karitas förste kille var en förläst torrboll och den andre var en riktigt barnslig fjant. Enligt moderns utsago var ingen av de två männen vidare värst manlig. – Modern hade höga krav på hur en man skulle vara, började Karita förstå. Finns det någon man, som uppfyller mammas kriterier? undrade Karita inom sig.
När Karita till sist träffade den mörke, brunögde fransmannen, André, blev hennes mor nöjd. Det dröjde dock mer än ett halvår innan Karita var beredd att visa upp André för sin mor. Hon ville vara helt säker på, att det var med honom hon ville leva. Sedan kvittade det om modern klassade ut honom. Det var inte modern, som skulle leva med honom.
Per var den som först fick äran att träffa Karitas tillkommande. Fadern och André kom mycket bra överens. Per, som hade fått besvär med hälsan efter den där äktenskapliga katastrofen, hade skaffat ett litet torp och bodde där året runt, långt bort från all gemenskap med arbetskamrater och vänner. Där trivdes även André. Han brukade sticka ut till Per på sina lediga dagar och hjälpa honom att fixa den stora trädgården.
Karita kände sig nästan stolt, när hon visade upp André för sin mor. André dög åt hennes mor. Jo, han tålde att beskådas. Välutbildad var han också. Bättre kunde det inte bli. Han var en riktig svärmorsdröm.
En lördagskväll när Karita och André var hemma hos Sally, fick de för sig att åka på logdans alla tre. Kvällen blev lyckad. André dansade med dem båda.

***

Efter den där danskvällen, blev André så konstigt inbunden. Vilka hade han dansat med? – Att han flera gånger setts svänga om med Lena, den blonda skönheten, hade Karita noterat, men de hade inte dansat några tryckare. – Men man kan ju aldrig veta, tänkte Karita misstänksamt. Kanske hade han ändå träffat någon annan, eftersom han fjärmade sig alltmer från henne.
Han ville inte längre följa med till hennes pappa, där han tidigare trivts så bra. Inte till Sally heller för den delen. Dessutom började han, allt oftare, prata om att han ville åka på ensamsemester till sin släkt i Paris. Det hade varit stressigt på jobbet. Mycket övertid, påstod han. – Jo, det kunde Karita skriva under på, för han var knappt aldrig hemma när hon ringde, och var han någon gång hemma, när hon ringde och föreslog att de skulle göra något tillsammans, var svaret alltid det samma: Han orkade inte. Hade jobbat till sent flera kvällar, just den veckan. Eller, så var han tvungen att göra annat, som blivit efter när han hade jobbat till sent så många kvällar …
Några veckor senare ringde André från Arlanda och sa, att han ville göra slut. Han skulle åka till Paris på ett par veckor.
Karita kände hur rummet började snurra när hon hörde vad han sa. André och hon som hade planerat att gifta sig om bara några månader. Hon blev så förtvivlad, att hon slog numret till sin mor, för att förhoppningsvis få någon att prata med. Givetvis fick hon inget svar, men hon ringde då till Sallys mobiltelefon och fick fatt i henne. Sally lät olustigt formell och ville inte gärna kommentera det skedda, men sa i alla fall:
– Snälla du – världen är full av män. Mister du en … tusen står dig ååå…
Där avbröt Karita sin mor bryskt och gjorde samtalet ytterst kort och lade sedan på luren. Hon vandrade som en zombie in till sin säng och slängde sig ner på den och grät hejdlöst. Tur att det var en ledig dag, för hon skulle inte ha orkat jobba.
Karita kände sig uruselt behandlad. Hon hade inte fått veta varför André ville, att de skulle gå skilda vägar, som han så fint hade uttryckt sig. Han hade inte tid att låta henne få veta vad som tillstött i deras förhållande, om det var den blonda som han dansat med eller något annat. – Kanske någon på Internet…
”Du måste respektera att jag har en tid att passa”, hade André snäst, när hon förebrådde honom, för att han inte hade tid att göra slut på ett snyggare sätt. Om inte annat hade han kunnat ringa henne tidigare, innan han hamnade i tidsnöd, hade hon förebrått honom. Men André försökte sig på den där välbekanta lögnen: ”Du får tro vad du vill, men jag har inte haft en enda stund ledig.” Han gömde sig bakom det där med tiden… som om det aldrig funnits ett bättre tillfälle att ringa till henne, än just det där ögonblicket, när han stod ute på Arlanda. Det kändes så hopplöst. Lögnen var ju både barnslig och genomskinlig, och den begärde han, att hon skulle tro på.
Hon kände hur maktlösheten svepte in henne i ett töcken. En så genomskinlig lögn! Helt ofattbart. Vem som helst kunde väl begripa, att han både åt, sov och såg på teve, pratade i telefon som vanligt folk (annars skulle det inte ha varit upptaget i timmar, när hon försökte komma fram). Allt detta visste hon att han gjorde, utan att befinna sig i en så omtalad tidsbrist som han påstod. Men ändå upprepade han detta eviga om tiden: ”Hör du inte vad jag säger? – Jag har inte haft tid att ringa till dig, säger jag ju!”
Där hade Karita helt maktlös lagt på telefonluren. På det här viset kändes det som om hon inte var värd något alls. Så långt ner på Andrés lista över bekanta hade hon helt plötsligt hamnat, utan att ha en aning om varför.
Karita blev tvungen att gå till en doktor, för att bli sjuskriven. Hon kunde inte gå och snyfta bland arbetskamrater och andra människor.
När det gått en vecka, ville hon inte längre sitta inne i sin varma lägenhet när det var sommar. Hon skulle cykla ut till sin mor, Sally hade stor trädgård. Kanske skulle hon kunna resonera lite med henne i alla fall. Nu hade kanske modern hunnit tänka igenom det Karita berättat. Alla andra jobbade, men Sally hade semester. Fast hemma var hon likväl inte, kunde Karita konstatera, när hon kom fram till sin mors villa.
Hon slog sig ner på trappan. Solen sken från molnfri himmel och småfåglarna underhöll henne med sina späda melodier. En koltrast la sig med i konserten, gång på gång. Hur kan det kännas att vara fågel, tänkte Karita och såg på en liten mes, som hoppade fram och tillbaka i rosenbusken.
Ingen Sally kom. När Karita tröttnat på att sola, gick hon tillbaka till sin cykel och trampade hemåt i eftermiddagens svalare luft som kändes klar och befriande mot hennes ansikte.

***

Det skramlade till i brevinkastet när posten kom.
– Räkningar förstås, annat har jag inte att vänta, sa Karita och reste sig upp och gick ut i hallen för att plocka upp posten.
– Ett vykort, men … Oh! Det är ett med Eifeltornet på!
Överraskad och ivrig tog hon upp det. Hon hade inte glasögonen på sig, så hon kunde inte läsa vad det stod, men det måste vara från André. Han hade varit borta i fjorton dagar nu och under den tiden hade han tydligen hunnit tänka igenom deras liv. – Kanske ville han, att de skulle börja om.
Lätt om hjärtat rafsade hon till sig glasögonen, som låg på köksbordet och började läsa. Men neej …!
– Det är inte från André, men vem annan är på semester i Paris? viskade hon och sökte efter underskriften.
Hon nästan ryggade till och flämtade:
– Mammaaa …! Är mamma … Nej, hon reser aldrig åt något håll ensam, hur …? – Va sjutton?
Högst märkligt, tänkte Karita, men okey …! Lite misslynt slängde hon ner kortet på bordet och sjönk ner på stolen och lät tankarna virvla som de ville.

***

Dagarna gick och Karitas mors födelsedag närmade sig. Karita hade köpt en fin present och tänkte åka till modern på söndag, för att gratulera på hennes stora dag. Men så ringde Annie och ville att hon skulle följa med på en resa till Dalarna. Det var en stor dansbandstävling där, och den festivalen ville Annie inte missa, förklarade hon för Karita.
Karita var tyst i luren en stund och funderade, men så sa hon:
– Okey! Om jag grattar mor lite tidigare, kan jag hänga med dig.
Det blev bestämt att de skulle åka till Dalarna på den där omtalade festivalen. Karita skulle lämna presenten till sin mamma på fredag kväll, strax innan de anträdde resan.
De kom överens om att ta Annies bil som var nyare. De skulle ju köra en bra bit.
På fredagskvällen parkerade de på Urbrinksvägen och småsprang uppför garageinfarten till Sallys villa. Karita ringde på dörrklockan både två och tre gånger, innan hon hörde, att någon var på väg för att öppna. – Så stod Sally plötsligt i dörröppningen, iförd en vinröd morgonrock. Förmodligen siden med svart brodyr på den stora sjalkragen. Parismode, hann Karita tänka.
– Grattis! sa Karita och Annie unisont!
Sally såg besvärad ut och verkade inte som om hon ville släppa in flickorna.
– Sätt på en kopp kaffe, dristade sig Karita att säga, du fyller ju år, vet ja!
Sally ömsade sina steg där hon stod och sa:
– Det passar dåligt! – Jag har telee… Jag skulle prata … Jag måste ringa …, stammade hon fram.
– Ja, men du har ju födelsedag. Klart du ska …
Längre hann inte Karita på sin mening, när hon fick se André dyka upp i bara kalsongerna bakom modern. Karita mötte som hans blick, innan han hastigt drog sig undan.
Karita blev så ställd, att hon bara slängde in presenten genom dörrspringan. Hon vände sig så hastig om på trappan, att hon törnade emot Annie som fick hoppa ner ett trappsteg. Karita sprang i blindo, med tårarna rinnande, ner till Annies bil.
Hur kunde de … HUR …? Frågorna hamrade inne i Karitas hjärna. – HUR?
Annie hann ifatt väninnan. Hon förstod att Karita måste ha fått en chock, för hon darrade som ett asplöv. Var blek och hackade tänder.
– Sätt dig i bilen, vännen! Vi åker hem till min mamma. Hon kanske vet hur vi ska bära oss åt. Kanske behöver du komma till en doktor och få något lugnande. Stackare, sa hon ömkande och klappade väninnan lätt på axeln, medan hon ledde henne till andra sidan av bilen.
Karita bara stönade ”nää, näää!”, men satte sig lydigt på passagerarsätet.

***

I korta ordalag förklarade Annie för sin mor vad som hänt och Carola, Annies mor, gjorde förslaget, att de skulle kontakta Karitas far.
– Jag ringer och ber Per komma hit till sin flicka. Det här har han nog bättre hand med än jag.
När Per kom och hade tagit del av den krångliga händelsen, suckade han och sa:
– Sally ger sig tydligen inte. Jag trodde att det räckte med att hon skadade mig, men nej då …
De satt tysta en bra stund medan Karita snöt sig och torkade tårar.
Någon resa till Dalarna – som Karita och Annie planerat – kunde det inte bli den dagen. Däremot kom Per och Carola med ett förslag, att de allihop skulle åka till Dalarna och bevista den där ”Dansfestivalen”.
Per föreslog att de skulle åka i hans bil. En stuga för övernattningar hade ju flickorna redan tingat, så det var bara att ta med de extra grejer som krävdes och häva sig iväg tidigt nästa morgon. Kanske skulle allt kännas lättare om de fick lämna den här platsen, där allt det hemska hade tilldragit sig.
Dans var skoj och det var evigheter sedan Per och Carola ägnat sig åt sådana nöjen. Det skulle bli roligt, att få göra sällskap med barnen dit upp, tyckte de. Och turligt nog verkade både Karita och Annie se detta förslag som ett plus. Karita såg strax lite mer levande ut och la handen över sin fars garvade näve och såg genom sin tårdimma på de övriga när hon sa:
– Tack för att ni finns och kan stötta mig.
Kanske den här resan skulle kunna ge dem alla fyra en ny öppning mot framtiden.

© Ingbritt Wik

Författare:

Publicerat

Dela: