När Livets Ljusa Kommer Fram

När livets ljusa kommer fram
Av: Anna Guseva


Charlotta Nilsson pulsade fram genom snön. Det hade snöat mycket under dom senaste dagarna, men nu hade det tack och lov slutat. Nu var hon framme vid stallet. Det röda, hemtrevliga, stallet. Dörren knarrade när hon stängde den efter sig.
– Hej småsprang fram till Little Luna Lees box och sa glatt:
Hej Lunisen, är du färdig för en…
Charlotta, som var på väg in i boxen, stannade tvärt. Boxen var tom.
Var var Luna? Inga hästar var ju nu.
– Nej men hej Charlotta! Jag ser att du är sugen på en omgång med Luna?
Charlotta hoppade förskräckt till, och vände sig om. Där stod Fia Dahl, ägaren till stallet.
– Ja, men var är hon? frågade Charlotta.
Fia skruvade oroligt på sig och såg forskande på Charlotta.
– Nja… Du förstår, Luna var väldigt dålig i natt, så veterinären var här och tog henne till djursjukhuset.
– Stackars Luna! Charlotta vände sig åter mot boxen och rörde vid krubban. Blir hon bra snart?
– Ja, jättesnart. Fia såg skuldmedveten ut, men det märkte inte Charlotta.
– Ja juste, Charlotta, om du har tid kan du ju borsta Blue Button. Han är jättesmutsig. Fia pekade på Blue Buttons box och gick vidare.
– Okej. Sa Charlotta tyst.
Hon var nära gråten, men bestämde sig att ta hand om Button för att ha någonting annat att göra. Charlotta gick långsamt mot boxen. Det hördes inte ett knyst. Det kändes som om tiden stod still. Som om Charlotta och hästarna i stallet var dom enda levande varelserna på jorden.
– Nej, nu är det dags att sluta drömma, sa Charlotta och ruskade på sitt lockiga huvud, hästarna måste borstas, boxar och spiltor måste mockas.
– Saknar du också Lunisen? Säkert. Men nu ska du i alla fall bli ren. Nu är det jul igen, och nu är det jul igen, Charlotta nynnade tyst för sig själv medans hon borstade med kraftiga tag.
Hästen i boxen bredvid gnäggade, en annan häst skrapade med hoven. Fia hade gått till kontoret för att göra lite pappersarbete, och allt var fridfullt.


– Charlotta! Är du där?
För andra gången den morgonen hoppade Charlotta till. Hon tittade ut ur boxen och såg en pojke med mörkt hår komma springande.
– Men Joel, vad är det nu då? Sa hon.
– Charlotta, det är fantastiskt! Utropade Joel och stannade utanför Buttons box. Det är dunderbravadastiskt! Joel Jonsson hoppade av glädje.
– Berätta! Vad är så fantastiskt? Charlotta hade återvänt till borstandet, men såg frågande på Joel.
– Jag har fått en hund! En vattenspaniel. Hon heter Flippen och är galaxens sötaste!
– Vad roligt! Charlotta log och slutade borsta. Var är Flippen nu?
– Hon är hemma och sover. Fast nästa gång tar jag nog med henne till stallet.
– Ja, det är klart. Hon kan ju inte vara hemma varje gång du går till stallet, eller hur? Charlotta tog tag i Buttons hov. Upp med hoven nu, Button. Charlotta drog upp hoven och började energiskt kratsa.


Fia var orolig. Väldigt orolig. Varför hade inte veterinären ringt än?
Hon slog numret och väntade. Efter en lång stund hördes en jäktad röst i andra änden.
– Ja, Huddinge Lasarett.. Magnus Lidebrandt, vad kan jag stå till tjänst med?
– Det här är Fia Dahl, jag undrar hur min häst Little Luna Lee mår?
– Jaha, ja… det… jag tror det är… ja juste, Luna. Läget är kritiskt. Hon har cancer. Det är inte säkert än, men jag ringer när jag har fått resultaten på blodproven. Jag måste vidare nu. Hej.
Med ett klick lades luren på.
Cancer. Tänka sig, att en häst så plötsligt kunde bli så sjuk. Charlotta skulle aldrig förlåta Fia. Det var bäst att låta henne vara ovetande.
Fia återvände till pappersarbetet men kunde inte låta bli att fälla en tår för Luna.

Dagen hade gått snabbt för Charlotta. Alla sysslor var uträttade, och Charlotta kunde pusta ut. Men snart skulle det vara dags att åka hem för att äta middag.
När hon kom hem stod mamma vid spisen och lagade mat.
– Hej gumman, middagen är snart färdig. Du kan tvätta dig så länge. Glöm inte bort att tvätta händerna.
– Ja mamma, men jag somnar nog i trappan.
– Jag skulle hälsa från Petra. Hon ville shoppa med dig i morgon.
– Typiskt Petra.
– Så säger man inte. Sa mamma. Petra skulle ringa senare.
Charlotta gick upp till sin rum och tittade ut genom fönstren. Hon kunde se sitt ansikte i det. Sitt lockiga, brun-blonda hår, sina blå-grå ögon. Sitt smala ansikte, sin tankfulla blick. Under henne hördes mammas rop, men Charlotta brydde sig inte om det.
Långt därute hördes en gnäggning. Men inte vilken gnäggning som helst. Det var Lunas gnägg. Ett rop på hjälp, ett rop på Charlotta.
– Charlotta, är du inte färdig än! Mamma hade kommit in i rummet, tyst som en mus.
– En sekund till. Sa Charlotta.
Då ringde telefonen.
– Jag tar det! Sa Charlotta, redan på väg ner. Hallå!
– Hej Charlotta, det är Petra.
– Ja… hej. Sa Charlotta dystert.
– Charlotta, vi går och shoppar i morgon, OK?
– Ja… javisst. Charlotta suckade. Men bara om vi går till stallet först.
– Till svinstian? Petra lät äcklad. Aldrig!
– Då kan jag tyvärr inte shoppa med dig.
– Okej då. Låt gå för det. Men det ska gå snabbt. Nu var det Petras tur att sucka.
– Bra. Jag kommer till dig 9. Charlotta släppte luren och nickade.
Petra i stallet. Vilken syn.

Nästa morgon var allt lugnt och fridfullt. Charlotta klädde på sig själv och småsprang till Petra. När hon var framme ringde hon på dörren.
– Ja, hej … Sa Petra sömnigt. Jag är snart färdig.
Snart visade sig vara 35 minuter. Men äntligen var dom på väg till stallet. Fia var redan i full fart och hann knappt hälsa på dom.
– Ja, hej, vi kan tyvärr inte ordna någon knatterid… ja, hej, är det du Charlotta. Fia, som hittills varit munter, bistrade till. Charlotta, Luna är väldigt sjuk. Hon har … hon har … cancer. Så vitt jag vet är det ganska allvarligt.
– Cancer … Men hur? Varför… Charlottas ögon tårades.
– Jag vet inte gumman. Fia var full av medlidande. Men veterinären tror inte att hon blir bra.
– Åh nej. Charlotta sjönk ner på golvet. Åh, åh, nej. Petra, jag kan tyvärr inte åka med till stan.
– Jaså, varför inte? Petra höjde på ögonbrynen.
– Förstår du inte? Charlotta tittade upp på Petra. Min älskade häst kommer snart dö, jag har inte tid att shoppa!
– Charlotta, lyssna på mig. Fia, som hittills varit tyst, såg på Charlotta. Du kan alltid hälsa på Luna på sjukhuset.
– Men… Charlotta sänkte blicken. Okej, vilket sjukhus är det.
– Huddinge Lasarett.
– Ja, då går jag. Sa Charlotta hest.

Hemma var det för en gångs skull liv och rörelse. Det berodde på att det nya dyra pianot som Charlottas syster Emilia skulle komma. Emilia hade spelat piano sen hon var 4 år. Nu var hon 16, och spelade på många konserter.
Emilia kom in i rummet.
– Mamma, när kommer det där pianot? Frågade hon otåligt. Hennes glänsande ljusa hår var uppsatt och ögonen for runt som missiler.
– Leksakspianot kommer väl om en stund. Charlotta svarade skeptiskt.
– Det är ingen leksak! Det är faktiskt en äkta Bogs & Voigt! Emilia flammade genast upp.
– Ja, ja. Charlotta gick upp till sitt rum, där hon satte sig ner på sängen.

– Men Charlotta, har du somnat med kläderna på! Mammas röst skar igenom luften.
– Va? Charlotta mumlade sömnigt. Ja, det gjorde jag väl.
– Men gumman, har du gråtit?
– Mamma, Luna har cancer! Charlotta höjde rösten.
– Cancer? Hur har hon fått det? Mamma lät förvånad.
– Jag vet inte. Kan jag få åka och hälsa på henne på sjukhuset?
– Nja… mamma var tveksam. Okej, men inte så länge.
– Jag frågar Joel om han vill följa med. Charlottas röst blev starkare. Om jag minns rätt så är han inte upptagen idag.
Då ringde telefonen.
– Charlotta.
– Hej Charlotta, det är Joel.
– Joel!
– Bra att du inte är i stallet. Vill du gå och titta på en film?
– Oh, Joel, Luna har cancer!
– Cancer? Joel lät chockad. Stackars dig . Vad tänker du göra?
– Jag tänkte just ringa dig. Har du lust att följa med till djursjukhuset?
– Självklart! Ska vi ta bussen?
– Ja, det blir bäst. Charlotta log i luren. Då kommer jag till dig nu. Hon lade på luren och skyndade sig nerför trappan.
Joel röda framdörr var verkligen slående och ringklockan hög och gäll. Dörren slängdes upp. Där stod Joel, påklädd och redo. Han hade byltat på sig ordentligt.
– Ska vi gå då? Frågade Joel.
– Ja, kom nu. Charlotta småsprang till busshållsplatsen. Bussen kommer när som helst.
– Vart ska vi av? Frågade Joel. Hur lång tid tar det att åka till Huddinge?
– Vi ska av vid Huddinge lasarett, vi är framme och typ 25 minuter. Å, där kommer bussen. Charlotta skyndade sig att ta fram busskortet.
Bussen stannade vid hållplatsen med tjutande bromsar. Den gick till Huddinge köpcentrum, och kom från Sätra.
När bussen körde förbi Flemingsberg ropade Charlotta till. Dom körde förbi en liten hage full av hästbajs. I hagen stod några utsvultna, magra hästar med hängande huvuden.
– Joel, dom är ju helt utsvultna! Det finns inte en enda grässtrå i hagen! Vi måste göra något!
– Klart vi måste. Men vad? Joel såg frågande på ögonbrynen. Vet du vem som äger dom här hästarna? Varför står dom härute? Det måste vi ta reda på.
– Vi kan titta på Internet. Föreslog Charlotta. Där måste det finnas något. Jag kan fråga pappa. Han kanske vet något.
– Ja, det blir bra. Joel bet på nageln. Jag vet! När vi åker tillbaks kan vi ju titta på stallet, sen tar vi nästa buss vidare.
– Ja, det blir bra. Men nu är vi snart framme, jag längtar verkligen efter Lunisen
.
Inne på hästavdelningen i djursjukhuset var det tyst som i graven. Dom flesta hästarna som var där hade kommit från Solvalla där dom hade skadat sig i loppet. Men det fanns även hästar med hög feber och så. Luna stod längst bort med en häst med skadat ben som närmaste granne.
– Hej Lunisen. Hur mår du? Charlotta talade tyst och sorgset. Hur kunde du bli så sjuk? Det undrar jag verkligen. För en vecka sen var du frisk som en nötkärna, som man brukar säga. Fast jag förstår inte varför just nötkärnor. Dom är väl inte friska, snarare goda.
– Khm, hej, det är jag som är Magnus Lidebrandt, distriktsveterinär. Och vem är ni? En skäggig man med in lång rock hade kommit fram till boxen.
– Jag är Charlotta Nilsson, och jag brukar sköta och ta hand om Lunisen. Och det här är min kompis Joel Jonsson. Vi tänkte hälsa på Luna och se hur hon mår. Jag tyck…
– Ni vet väl att besök hos dom sjuka är förbjudna utan ägarens tillstånd? Men herregud, ger du hästen morötter. Ut! Veterinären såg väldigt surt på dom innan han föste Charlotta ur boxen. Ut härifrån!
– Men snälla veterinären, kan jag inte få stanna en stund. Charlotta fortsatte utan att bry sig om den arga minen. Luna saknar faktiskt sällskap, det ser jag tyd…
– Uuut! Med detsamma, jag vill aldrig se er mer! Veterinären var rasande. Ut!
– Ja, herr Lidebrandt, men vi kommer tillbaka, med tillstånd från ägaren. Joel såg trotsigt på veterinären. Hej då. Kom Charlotta, så hinner vi med bussen.
Tillsammans gick dom ut ur Lidebrandts territorium som han inte ville dela med sig av. Dom han precis med bussen, och gick av vid hagen.
– Busshållsplatsen heter Södra Huddinge, jag slår vad om att ägaren är en rik, snål, och snobbig gubbe som inte orkar göra sig något besvär med hästarna. Joel tittade på det fallfärdiga boningshuset med avsmak. Det bor säkert ingen i huset.
– Vem e det som stampar omkring på mina ägor? Rösten kom plötsligt, helt oväntat, men den hördes sannerligen bra.

Skriven av: anna Guseva