..när man dör av saknad

Den enda gatlyktan kastar ljus ungefär som en strålkastare over den snöbetäckta bakgatan. Hon kan se ett lyckligt par stå en bit bort precis utanför gatlyktsskenet och utforska varandra med tungorna. Kaféet är röktjockt och den amerikanska hårdrocken spelar lågt med sin bas i bakgrunden. Hon och ett gäng uteliggare är de enda kvar på kaféet så här sent på kvällen. Gubbarna samtalar lågt över en delbar svart kaffe.

Hon stöttar huvudet i ena handen och stirrar in i ett svart fönster på stenhuset mittemot. Allt är svart, förutom den ungefär en vecka gamla snön och den där enda strålkastarlyktan. Och hur många gånger hade de inte suttit vid just det här bordet? Drunknat i varandras ögon, delat på en Marlboro light och skickat värme genom fingertopparna? Hon följer initialerna inuti ett hjärta med lillfingret, det som de ristade in på det gamla nötta ekbordet för över ett år sedan. Gräver med nageln i hans namn. Minns med slutna ögon hur han lutade sig över hennes smala axel där hon satt, på exakt samma plats, han ristade in RH inuti ett lite snett hjärta. Lämnade plats för hans TF som hon ristade in med den röda schweiziska armékniven. Minns hans andetag i nacken, minns hans hand som ritade cirklar i hennes handflata. Och hur hon log. Log och log mot världens vackraste pojke med världens lenaste hud, och hon var lycklig.


Klockan är halv elva. Raketerna sprids redan över himlen som om någon stänkt glitter med en stor pensel. Nyårsafton - och ensam. Hon fäster den blågröna blicken på en röd raket som sprids som kärleksglöd över det mörka himmelstyget, och försvinner nästan lika fort som den kommit. Går fram till disken för att betala några kronor för ännu en kopp vanlijte. Den korta bartendern ser på hennes under den ljusgröna kepsen med de små bebisblå ögonen, nickar leende och tar pengarna i sin pepparkaksbruna, håriga hand.


Koppen värmer hennes fingrar och det röda nagellacket flagnar. Hon brukade alltid ha det lacket när det gick ut. Blodrött. Och hon skulle ge vad som helst för att få ha honom, här och nu; hela femman i kappfickan, minst, och de är enda pengarna hon har kvar – men ungefär hur mycket kärlek får man för en femma? Hon skulle ge vad som helst för att han skulle sitta där mittemot henne, dra sina lena fingrar över hennes kinder med de vassa kindbenen, viska att hon är vackrast ikväll (trots att hon inte är det, med skuggor under ögonen, okammat svart hår, brundammig kappa och förstora vinterkängor). Hon skulle ge vad som helst för att få stå med honom under stjärnorna, höra smällarna och se kaskad efter kaskad av glitter vältra sig över himlen. Vad som helst – ja, hela sitt liv.


Hon slumrar till om flyktiga drömmar i handflatan, rycks upp ur det av att den lille bartendern som aldrig pratar knackar hennes på axeln med ett skrynkligt pekfinger. Pekar på klockan med de romerska siffrorna och sedan ut genom caféfönstret. Hon är fem minuter i tolv, och flickan reser sig långsamt från stolen. Dörrklockan plingar när hon går ut och ställer sig mitt emellan de mörka husen i gränden. Kyrkklockorna slår tolv dova slag och himlen exploderar i sprakande ljud och färger. Hon fryser i den bruna yllekappan, trampar i snökristallerna, ser apatiskt upp mot himlen.


Himlen vill inte tystna, men saltvattnet i hennes ögon gör att hon inte kan se. Den svarta valvet ovanför henne blir bara ett grumligt hav av explosioner och glitter. Men under hennes ögonlock spelas den svartvita filmen upp. Och hon vet att det kommande året kommer att bli precis som det föregående. Med ångestmålade väggar (hur många gånger har hon inte ansträngt sig och försökt måla om?), evighetslånga skoltimmar, obegripliga mattetal som gör att hon aldrig kan bli den där psykologen hon vill (varför måste psykologer kunna räkna?), sömnlösa nätter med vridningar och gråt under kalla lakan, en trasig rullgardin och the smiths i stereon. Och pianot som är så ostämt att hon inte kan spela mer. Och hur länge ska hon orka somna utan, orka vakna utan honom?


Hon går sakta med blicken på kängorna nerför gatan. Går och går och försöker att inte alls tänka. Lämnar spår av droppar efter sig i snön. Går mellan mörka trappuppgångar och stängda caféer. Till slut kommer hon ut på en trottoar med brandgult gatlyktesken. En buss kommer runt udden, där Mälaren sträcker ut sig. Bussen är röd och ser nästan varm ut, vinterkylan biter hennes kinder rosa. Hon traskar bort mot busshållplatsen ett tiotal meter bort, snörvlar, andas dimmoln ur alldeles för små lungor.


Hon frågar busschauffören med brun mustasch hur långt hon får åka för en femma. Det enda hon har i kappfickan. Han grymtar till svar att hon får väl åka så långt hon behöver, så liten och kall som hon ser ut. Flickan sätter sig utmattad någonstans i mitten av bussen. Den lukta damm, smält snö och fuktiga vinterkappor, men hon är ensam passagerare.
Och plötsligt så kliver Han med stort H på. Ler med mjukrosa läppar när han får syn på henne, sätter sig på sätet bredvid. Han, som varit försvunnen i hela hennes korta, trasiga liv, sitter han där nu? Han ser hennes förvirring, stryker hennes över kinden och lutar sig fram.


Det är så det är när man dör av saknad.

Skriven av: Rebecca Holmqvist