När mörkret faller

När mörkret faller

Mörkret hade fallit, tystnaden var djup och natten vilade tungt. Plötsligt bryts tystnaden av ett märkligt ljud. Jag drar efter andan, han hade tydligen stannat. Tanken på den kalla luften och det skarpa ljuset gjorde så att jag bara ville glömma att den förrädiska varelsen gömde sig i natten. Vill inte inse att jag inte har något annat val än att ta upp jakten, om jag ska orka ge mig iväg i gryningen. För en kort stund blir det tyst. Är han borta? Jag vet att det hade varit för bra för att vara sant och mycket riktigt så hör jag honom strax igen. Okej… Bäst att bara få det gjort. Jag drar mig aktsamt upp, allt för att ingen ska höra. När mina bara, varma fötter når det iskalla golvet, går en obehaglig ilning längs med ryggmärgen. Jag stannar upp och lyssnar när jag kommit på fötterna. Han är alldeles i närheten nu, men det är meningslöst att försöka hitta honom i det totala mörkret. Jag drar en djup suck och rör mig mot strömbrytaren. Med ett klick försvinner mörkret, mina ögon bländas och sedan ser jag att han sitter precis framför mig. Jag smyger försiktig fram… Pang! Jag fick honom! Sen hör jag att någon kommer upp bakom mig och där står Fredrik och ser yrvaken ut. Han pustar och säger, “ Åh, vad bra att du fick tag på flugan! Den har stört mig hela natten!”.


/Anonym 17-åring

Författare:

Publicerat

Dela: