När olyckan är framme

När olyckan är framme

Blodet sprutade ur såret medan han sakta släpade sig mot friheten. Han blev svagare, kunde riktigt känna hur livskraften rann ur honom. Måste hinna fram. En tår lämnade ögat, inte för att det gjorde ont utan för hans vetskap om döden. Vart skulle han nu? han var så rädd. Han som inte trodde på gud utan som hade gått genom livet med tron på sin egen styrka men som nu kände behovet av närhet.
Det rann längs med halsen, bubblade lite. Innan hade han kunnat känna blodets värme men nu kände han ingenting längre. Det var som om inget hänt, som om alla ljud från olyckan var helt borta. Han såg förvridna ansikten runt omkring sig röra på läpparna, forma ord han inte kunde höra medan hjärtat bultade energiskt. Han förstod dem inte.
Varför gick det så sakta att krypa? så segt. Det var som om han simmade i en bassäng. Hans händer kunde inte längre styra kroppen och hans styrka var som försvunnen.
Han vandrade tillbaka i tiden. Han hade kört bilen som vanligt. Lite för fort men inte tillräckligt för att få böter. Han hade korsat korsningen vid Ängatan som han gjort hundra gånger innan, sedan hade det smällt. Han hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle bli en sån enorm smäll. Bältet hade lossnat och han hade inte förstått att han flugit genom rutan förens flera sekunder senare. Han hade hört flera smällar innan allt blivit tyst. Så tyst.

Nu kröp han sakta med ena handen över halsen. Det gick inte att hålla emot längre, det rann igenom. Han lade sig ner och tittade på skådespelet. Böjde sig ner och såg sina fötter. Hans ansikte förvreds i chock. De låg där så obrukbara, blodiga och förvridna. Paniken steg honom åt huvudet. Han försökte forma ljud men det kändes som han aldrig hade talat innan. Han grät.
Folk sprang över platsen men ingen stannade hos honom. Han hade så gärna velat ha någon hos sig, någon som sa att det skulle ordna sig, någon som kunde nypa honom i armen och väcka honom. Men de sprang bara förbi. Han såg en ung flicka ligga livlös en bit bort. En man skakade henne i sitt knä och grät. Hans armar låg runt hennes hals, hon såg så fridfull ut. Han kände sig så dum men han ville skrika åt honom. Hon är död! Hon kommer inte tillbaka!
Han lade ner huvudet och vände bort det åt andra hållet, bort från hans gråt. Det är alltså så här det är. Man dör ensam, helt ensam. Ingen vid ens sida att ta farväl från. Han släppte taget med handen för halsen och en stor pöl bildades på asfalten. Var är ljusskenet tänkte han. Var är han nu då? Tunneln av ljus? Mannen med det långa skägget! Det började svartna för ögonen.

Plötsligt var hon där, slet honom i kragen. Han tittade upp. Hon kom! Hon kom verkligen! Min älskade fru och jag som trodde du lämnat mig att dö själv. Han kunde inte höra henne men se hennes tårögda ansikte. Hon skrek åt honom och han började på nytt gråta. Med ens kom livsgnistan tillbaka. Han såg på hennes vackra händer, de händer som så många gånger strukit honom över kinden. Han kunde inte känna dem men fantiserade om hur det borde kännas och log mellan tårarna. Hon kramade honom mot sitt bröst och skrek. Han ville säga åt henne att akta blusen från blodet men han harklade sig bara, han var så glad. Nu kunde han dö. I hennes armar spelade ingenting någon roll, hon var hans allt.
Han sträckte upp sin arm och torkade bort hennes tårar medan han log och formade orden. 'Jag älskar dig', sedan lade han huvudet i hennes knä och försvann bort.

Den lilla flickan mötte honom, tog hans hand, och sa att hon inte ville vara ensam. Han satte sig ner på knän som var hela. Han kände ingen smärta längre bara ett enda stort lugn. 'Vi tar hand om varandra du och jag', sa han och tog hennes hand i sin. De vandrade bort. Det var ingen tunnel av ljus tänkte han. Bara en känsla av totalt lugn. Han vände sig aldrig om.

Författare:

Publicerat

Dela: