Publicerat
Kategori: Novell

När tryggheten försvinner för en sekund

- Aj!
Malin hörde sin mammas tjut. Hon hade haft ont i sin mage ganska länge nu.
- Är det magen igen?
Hon behövde inte fråga. Hon visste redan svaret, hon såg det i sin mammas ansikte.
- Gå till doktorn, mamma! Annars blir du aldrig frisk
- Jaja. Men bara så du vet så är klockan kvart över åtta.
- Oj! Nu fick Malin bråttom. De började om fem minuter. Tjingeling mamma!


Skolan är tråkig, tänkte Malin. Och extra tråkigt är det när man har historia med Lise. Hon bara står och mal på.
- Varför körde inte din mamma dig till skolan i dag?
- Hon skulle iväg till doktorn. För sina magsmärter ni vet.
- Okej.
Malin satt med Maria och Kajsa på lunchen. De var dem hon brukade vara med i skolan.
Plötsligt kom Kevin in med Ivan i hälarna.
- Å nej!
Kevin och Ivan var alltid så taskiga mot Malin. Hon hade frågat varför men hon hade aldrig fått svar.
- Är det inte lilla Loppan som sitter här? frågade Kevin med ett hånfullt leende.
- Ja, är det inte Loppan? härmade Ivan. Han kom till Sverige från Ryssland som nioåring men på dessa fyra år hade han inte lärt sig prata perfekt svenska. Malin skulle aldrig erkänna det för någon men hon tyckte att det var rätt gullig med den ryska brytningen.
- Snälla, lämna mig ifred, sa hon.
- Ja, kom igen. Kan ni inte lämna henne ifred?
Det var Kajsa som sa till.
- Och varför skulle vi lyssna på dig? sa Kevin.
- Ja, varför? pep Ivan.
- Lämna mig ifred!
Nu skrek Malin. Hon rusade ut. Hon visste att alla tittade på henne men hon brydde sig inte, allt hon ville var att komma från Kevin och Ivan. Hon sprang ända hem. Hon struntade i att de hade fler lektioner för hon ville inte träffa dom igem. Hon smällde i dörren till sitt rum och lade sig på sängen och grät. Aldrig ville hon träffa dom igen, aldrig!


Efter några minuter kom mamma in till henne. Hon såg blek ut. När hon såg Malin ligga och gråta brast hennes hjärta. Hur skulle hon kunna berätta för Malin om sin sjukdom?
- Ähm...Malin?
- Ja, fräste hon. Vad vill du?
- Undrar du vad det var för fel på mig?
Malin satte sig upp i sängen och tittade på henne. Oj, så blek hon ser ut, tänkte hon.
- Jo, jag hade bara...lite magsmärter. Inget farligt...alls.
Men Malin tittade riktigt noggrant på sin mammas ansikte. Hon ljög.
- Du ljuger mamma, sa Malin. Det ser jag på dig.
- Mm...
Malin väntade.
- Jag har cancer, utbrast hon. Cancer!
Nej, nej, nej! Malin kände det som om någon ryckte undan mattan under fötterna på henne. Hennes liv kunde aldrig bli detsamma om hennes mamma dog.
Nästa dag ville Malin inte gå till skolan. Hennes mamma gick med på det. Hon förstod mycket väl att Malin inte skulle klara det. Igår hade Malin och hennes mamma pratat om det och Malin hade berättat om Kevin och Ivan.
- Ska vi inte ringa deras föräldrar? Jo det gör jag nu.
Hon reste sig upp.
- Nej! utbrast Malin. Du får inte! Då kommer de att hålla på ännu mer. Snälla, låt mig klara detta själv.
Men inom sig grät mamma. Varför skulle hennes lilla Malin vara deras offer, nu när hon var cancersjuk och skulle dö? Malins pappa hade kommit hem senare på kvällen och hittat Malin och hennes mamma sovande i Malins säng. Han såg att något hade hänt. När han senare fick reda på att hans fru hade magcancer blev han helt tom inuti. Hon och Malin var hans ögonstenar.
Hela dagen bara låg Malin i sängen. Ibland sov hon, ibland läste hon. Detta är så himla härligt, tänkte hon.


På onsdagen kom hon till skolan igen.
- Jag måste prata med er på lunchen, sa Malin till Maria och Kajsa. Hon såg lite sorgsen ut. Maria och Kajsa gick som på nålar hela dagen. De undrade vad Malin skulle säga. Hon hade sett så allvarlig och ledsen ut.
- Vad var det du skulle säga? frågade Maria.
- Jo...det är så här...min mamma har cancer!
- Ca-cancer? Kajsa var alldeles blek.
- Mm, sa Malin och så började hon gråta. Hon kanske kommer att dö!
Maria och Kajsa försökte trösta henne men de var själv chokade. Tänk om någon av deras föräldrar hade cancer, det skulle de aldrig kunnat tänka sig.
De kunde inte koncentrera sig resten av dagen, varken Malin, Maria eller Kajsa.
Nästa dag när Malin kom till skolan märkte hon att Maria och Kajsa drog sig undan. De sa hej och så men de ville helst inte prata med henne.
De verkade nästan rädd för henne. Men Malin orkade inte bry sig. Hon tyckte att hela världen var emot henne. Hennes mamma skulle dö, Ivan och Kevin var värre än vanligt, hennes kompisar svek henne... Och nu när hon behövde dem som mest!
Fast att Malin var olycklig så måste hon fortsätta att gå i skolan.
En lördag följde hon med sin mamma in till sjukhuset. Sjukhuset tornade upp sig som en borg och Malin tyckte att det var obehagligt. Fast att hon visste att de hjälpte folk där så tyckte hon inte om det.
- Kommer du?
När mamma ropade så följde hon med. Hon tänkte på vad hennes mamma gick igenom och kände sig fånig.

Hemma märktes också en skillnad från tidigare. Malins pappa blev tystare och blekare ju längre tiden gick. Men det som ändå smärtade Malin mest var att Maria och Kajsa hade lämnat henne. Uppenbarligen hade de blivit skrämda av det Malin hade sagt. Men om man lämnar en kompis som har det svårt hemma så är man ju ingen riktig kompis.
Malin skyndade genom korridoren. Hon ville hem så fort som möjligt.
Pang!
Malins böcker flög iväg. Hon hade krockat med någon.
- Förlåt, jag såg mig inte för, sa en röst som inte Malin kände igen.
- Ja, men bara för det behöver det inte gå ut över mig, fräste Malin.
- Ja men, jag sa... Vänta! Är det inte du som är Malin? Jag går i din klass. Sara heter jag. Jag började idag.
Malin tittade upp. Hade de en ny i sin klass? Det hade hon inte märkt. När hade läraren sagt det? Hon hade verkligen blivit duktig på att stänga av omvärlden.
- Jaha...
Båda stod tysta en lång stund och tittade på varandra.
- Du, kan du inte följa med till glassbaren här i stan? frågade Sara plötsligt. Jag känner igen här än, fortsatte hon tyst.
Malin tittade på henne. Hon skulle kunna bli bra kompis med den här tjejen om hon inte hade varit så olycklig. Men så bestämde hon sig.
- Okej.
När Malin kom några timmar senare kände hon sig betydligt bättre till mods. Sara var ju jätterolig! Hon hade livat upp Malin och hon hade för en stund glömt att hennes mamma hade cancer. Men så hade Sara sagt något om sin mamma och då började hon gråta. Tårarna bara välde ut och Sara hade dragit ur henne vad det var. De bestämde att de skulle hälsa på mamma på helgen. Malins mamma låg inne på sjukhus hela tiden nu. Sara var mycket bättre kompis än både Maria och Kajsa tillsammans och Malin var glad som träffat henne.
Det var tyst i huset när Malin kom hem. Hennes pappa skulle komma hem om en timme. Egentligen brukade mamma vara hemma vid denna tiden, men hon var ju på sjukhuset.
Malin hade säkert varit hemma i en halvtimme när telefonen ringde. Äsch, det kan pappa ta, tänkte hon men så kom hon på att han hade ju inte kommit hem än. Hon gick långsamt mot telefonen medan den fortsatte med sina ilskna signaler.
- Malin Granberg.
- Hej, jag söker Johan Granberg, sa en röst.
- Tyvärr, svarade Malin. Han är inte hemma. Ska jag be honom ringa dig när han kommer hem?
- Jag måste ha tag på honom nu. Hans fru har blivit jättesjuk. Vi befarar att hon inte har långt kva...
Malin tappade telefonen. Skulle hennes mamma dö nu? Hon måste få tag i pappa.
- Jaja, tack, sa hon hysteriskt och slängde på luren. Hon slog in ett nytt nummer.
- Hej pappa, du måste komma hem nu! Dom ringde och sa att mamma var jättedålig.
- Lugn gumman, jag kommer.


Aldrig hade tio minuter kännts så långt. Malin hoppade till varenda det kom förbi en bil. Kom aldrig pappa?
De åkte i ilfart in till sjukhuset. Hennes mamma var helt blek i ansiktet.
- Hej mamma, sa Malin.
- Hej gumman,svarade hon svagt. Hej Johan.
- Hur är det älskning? Johan viskade fram det.
- Sådär.
Det blev tyst en stund. Malin tog sin mammas hand och tryckte den. Hennes mamma tryckte tillbaka.
- Bara så du vet gumman, sa hon, så älskar jag dig och pappa av hela mitt hjärta. Glöm inte det.
Det hördes en svag suck och sedan var hon borta.
Malins pappa drog iväg med Malin. När de kom ut från salen började Malin springa. Hon bara rusade och rusade genom sjukhuset. Plötsligt snubblade hon över något. När hon slog i golvet slog hon sig, men den smärtan var ingenting jämfört med den hon hade i hjärtat. Hon låg säkert där i omkring tio minuter. Långt borta hörde hon sin pappa som ropade på henne.
- Ursäkta men vad har hänt?
När Malin tittade upp såg in i de vackraste ögonen hon någonsin sett. Så djupt skogsgröna de var.
- Min mamma...snyft...har dött.
- Åh, utbrast han.
Sen lyfte han upp henne i soffan och gav henne några näsdukar. Malin tittade under lugg på honom. Hur kunde en människa vara så söt? Men sen rodnade hon. Inte kunde hon ha blivit kär i en kille hon kännt i 5 minuter och inte visste namnet på!
- Vad heter du? Jag heter Adam, sa han som om han läst hennes tankar.
- Malin, svarade hon blygt.
- Då är det nog dig den där mannen har ropat på i en evighet.
- Det är min pappa, bekräftade Malin. Jag måste gå.
Hon reste sig och började gå. Hon skulle just vända sig om och vinka när Adam sprang fram till henne.
- Här har du mitt telefonnummer, sa han och räckte fram en lapp. Du kanske kanske kan ringa någon dag?
Han gav henne en kram och Malin kände att hon blev helt röd i huvudet.
Men när hon linkade ut från sjukhuset kände hon att hon var betydligt gladare då än när hon kom in. Hon var jätteledsen att hennes mamma hade dött men visste att hon skulle få stöd från både Sara och Adam. Adam, ja. Malin blev varm bara hon tänkte på honom.


Slut.

Skriven av: Sandra Blad

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren