När verkligheten hinner ikapp.....

När verkligheten Hinner ikapp.....

En saga..mitt liv var verkligen som en saga,jag levde som om en berättare sida för sia guidade mig genom livet. Det kändes som inget kunde rubba min perfekta existens. Jag och Enrique skulle äntligen få komma iväg tillsammans. Jag hade verkligen längtat,vi var hur lyckliga som helst men hade svårt att hitta tid ihop då båda var mycket upptagna med våra jobb. En weekend tillsammans skulle bli underbart. Jag packade min ryggsaäck medan jag log för mig själv,det skulle bli otroligt romantiskt,bara vi två i en liten stuga nära sjön. Jag slöt ögonen och fick en bild framför mig,solnedgången den stilla sjön..åh jag kunde knappt vänta. Enrique hade under en längre tid velat ha barn med mig men jag hade inte känt mig riktigt redo utan ville att min karriär skulle ta fart först. Men nu ansåg jag att vi hade väntat nog,han var den jag ville leva med,att få bilda en familj tillsammans med honom var något jag ville skulle ske så fort som möjligt. Nu var han här,jag kände en härligt pirrande känsla sprida sig i hela kroppen,det hade bara gått några timmar sen vi sågs men jag hade ändå hunnit att sakna honom. En varm omfamning följd av en passionerad kyss. Jag vill ha barn med dig,orden bara flög ur mig och hängde sedan kvar i luften som en pratbubbla. Jag hade ju tänkt vänta med att berätta,men när jag såg honom så visste jag att om jag inte sa något så skulle jag explodera. Jag glömmer aldrig den stunden,vi såg på varandra länge. Hur länge vi bara stod där vet jag inte. Det kändes som om tiden och allt runt omkring bara stannade upp. Till slut bröt han tystnaden med en darrande stämma och orden,du gör mig till världens lyckligaste Tina! Ett lyckorus jag alltid kommer att minnas. Hur vi stod där vi två redo att möta världen som ett. Iväg mot en ny tid.allt för som förut men ändå förändrat,vi hade tagit beslutet. Det såg precis ut som jag hade föreställt mig. En liten timmer stuga,runt omkring majestätiska träd och en bit bort en liten brygga omgiven av en sjö och ännu mer träd. Jag tog ett djupt andetag,luften kändes så ren. Vi hade bestämt att vi skulle grilla korv över öppen eld den kvällen,det fanns ju ingen el i stugan så vi visste ju att vi skulle få leva väldigt enkelt. Enrique föreslog att jag skulle packa upp och se över hur vi skulle sova medan han fixade med elden. När jag kom tillbaka kunde jag inte se honom men jag hörde ljudet av dov musik. Det kom nere från sjön. När jag närmade mig fick jag se honom där han satt på bryggan som var uppdukad men en picknick,ljus och champange. Skenet från ljusen nästan speglade sig i hans nötbruna ögon. Han var så otroligt vacker där han satt,nästan som en tavla. Han visade med handen att jag skulle sätta mig ner,sedan ställde han sig på ett knä,han tog min hand. Den kändes så varm så trygg. Visste svaret innan jag hört frågan,visste att jag ville vara hans,bara hans resten av livet. Han var svaret på alla mina frågor,så som jag var svaret på hans,en fråga som sökte svar och svaret var ja! Den natten älskade vi som aldrig förr. Våra kroppar lyste klart i skenet av nästan utbrunna ljus blandat med månen som fick vara vittne till vår helt otroliga kärleksstund. Vi fullkomligt förlorade oss i varandra,känslan var obeskrivlig. Nästan utmattade låg vi tätt omslingrade och bara njöt,vi sa ingenting. Allt som hördes var naturen som vaknar om natten,lite prasslande,en ugglas hoande och andra ljud som man aldrig hör om man inte riktigt lyssnar. Den lilla sjön låg mörk och stilla men lyste upp av månen och stjärnornas klara sken. På ytan kunde man se ringar bildas av insekter som inte syntes men ändå fanns där. Kanske var det champangen,kanske var det min ljuva kärleksberusning för där bland ringarna tyckte jag mig se evighetens tecken. Jag minns hur jag skrattade till,sjön såg så lugn ut medan inom mig svallade höga vågor av kärlek på känslornas mäktiga hav. Efter en stund gick vi upp till stugan igen. Vi hade ingen aning om vad klockan var,tid spelade ingen roll. Den enda tid vi kunde tänka på var den vi skulle spendera tillsammans. Det hade hunnit bli mörkt och det låg en kyla i luften,mellan träden kunde man dock skymta månen som letade sig in mellan dom täta kronorna. Vi kurade ihop oss i en sovsäck,vi hade med oss två men vi kunde bara inte släppa taget om varandra. Vi måste ha somnat till för jag vaknade av en smäll. Jag kände ilningar genom kroppen. Enrique...jag viskade hans namn,han hade också vaknat av ljudet,han reste sig upp och smög tyst genom rummet. Då hördes det igen,det var någon där. Hjärtat bankade hårt och jag kunde knappt andas,gå inte var allt jag fick fram,men det var för sent. Enrique överraskade tre unga killar i mörka kläder,allt gick så fort jag såg hur han fick ett slag i magen och hur han föll till golvet. Allt är fortfarande suddigt men minns hur jag skyndade mig fram till honom. Våra blickar möttes,hans ögon var fyllda av smärta och skräck. Jag upptäckte direkt blodet som fullkomligt porlade ut ur honom,den blodiga kniven lyste syndigt röd där den låg kvar på golvet brevid. Han kippade efter andan och började att skaka. Jag tog hans hand,den var inte längre fylld av värme utan allt jag kände nu var en fördömd kyla som fyllde hela rummet. Jag ville skrika,men vi såg på varandra i tystnad. Vårt framtidsljus som vi tänt den kvällen som brunnit så klart brann nu på sparlåga och i has ögon kunde jag se hur det sakta brann ut. Var det ödet eller var det bara en slump? Dom tre killarna var bara i stugan för att leta efter sprit och hade inte räknat med att någon skulle vara där. Jag förbannar ödet som skiljde oss åt,förbannar verkligheten som kan vara så grym. Ett liv slocknade den natten men ett nytt liv tändes. När jag tittar in i våran sons bruna ögon kan jag fortfarande känna den värme och kärlek vi kände för varandra. Min älskades livsljus må ha slocknat,men i vår son brinner vårt kärleksljus vidare starkare och klarare än någonsin. Önskar att vi kunnat leva i sagan för alltid,önskar att vår son fått uppleva sin pappas kärlek och värme. Livet kan överumpla en på många olika sätt,fatta tag och ruska en till vett och sans. Jag antar att livet inte alltid är rättvist,när sagan är slut och verkligheten hinner ikapp.....

Skriven av: Therese Hellström