Nattens Härskare

Jag Såg mig hela tiden omkring, husen var mörka och tysta. Klockan närmade sig halv två och inte en själ syntes till. Jag och, min sedan länge bästa kompis, Lena hade i sista minuten bestämt oss för att gå på den, enligt henne, så coola festen nere vid student hemmet. Eftersom det var Lördag hade många kommit och festen varit lyckad. För ca tio minuter sen hade vi beslutat oss för att gå hem, Jag hade följt henne de första 4 kvarteren innan vi skiljts åt. Så nu gick jag här mitt i natten, gata efter gata, hus efter hus och bävade för att möta någon.
Jag drog snabbt efter andan, där hörde jag det igen, ljudet som följt mig ända sedan jag och Lena lämmnat festen. Det skrämmande ljudet av skor som slog mot asfalten, skor som inte var mina. I början hade jag ignorerat det, eftersom jag visste hur fåning jag kunde vara ibland. Men den här gången var det inte inbillning, det var i högsta grad verklighet. Om jag lyssnade riktigt noga så kunde jag höra hur någon närmade sig fort. Jag ökade takten, vilket var svårt i mina högklackade skor. Det hjälpte inte förföljaren var nog bara tio meter bakom mig när jag kom fram till vår gata och i panik började springa. Mitt Svarta hår klistrades fast i mitt nu så tår dränkta ansikte. Jag sprang upp för ytter trappan och vågade inte vända mig om för att möte den som jagade mig, istället satte jag nyckeln i låstet och skulle precis vrida om den när jag kände en kall hand på min axel.
Allt mitt mod sjönk och gatulampornas skeen lyste upp mitt nu så skräckslagna ansikte.
Jag vände mig sakta om och bakom mig mötte mina mörkbruna ögon en annans. En stilig ung man klädd i gammaldags kläder stod på min ytter trappa med handen på min skakade axel. Han var mycket blek och hans ögon tycktes lysa i mörkret när han sa:

- Jonie?
Tankarna virvlade runt i skallen på mig medan jag pressade fram ett ynkligt:
- Ja, vem är du? Min röst darrade och jag insåg att jag kanske inte borde vara så rädd. Han såg ju inte ond ut, utan mer trevlig och charmerande.
- Mitt namn är inte viktigt, det viktiga är att du följer med mig.
- Va?!
- Kom nu!
- Är du inte klok!, aldrig livet!!!. Min rädsla hade nu gått över, nu var jag arg istället.
Hans ögon såg in i mina när han släppte taget om min axel och för ett ögon blick kändes det som om mitt hjärta skulle stanna.
- Mitt namn är Dimitri, sa han lågt, jag är ledsen att jag skrämde dig men jag kom hit i tron av att du visste...
- Visste vad?
- Att du är den utvalda.
Ett lite osäkert leende spred sig på mina läppar och en känsla av att ha blivit totalt lurad spred sig snabbt inom mig.
- He He! Det här var Lenas ide eller hur?
- Vem?
- Lena, min kompis,hon har väll...
Hans frågande ögon avslöjade att han inte hade en aning om vad jag babblade om.
- Jag vet att det är svårt att förstå men...
- Men vad?!!! skrek jag och började gråta igen.
- ... Men du måste försöka acceptera ditt öde.
Nej, det här ville jag inte vara med om, hade ingen aning om vad som skulle hända härnäst. Allt jag tänktte då var, Snälla döda mig inte! Snälla, snälla döda mig inte! Tårarna rann i floder ner för mina kinder och det började bli svårt att se. Jag torkade ansiktet med baksidan av handen och såg djupt in i hans ögon., sedan sa jag lugnt.
- Vad vill du?
- Blunda!
- Va! varför?
- Bara blunda,jag lovar att jag inte ska göra dig illa.
Jag visste inte vad som skulle hända, därför blundade jag, ville inte se hur han skulle döda mig. När jag lät mina ögon lock falla visste jag inte om jag någonsin skulle få se världens ljus igen.
Jag kände hur han sakta närmade sig, för att sedan låta sina läppar snudda vid min hals. Om jag vetat vad som hände då, just i det ögonblicket, så skulle jag antagligen ha dött av skräck. Hans ögon lyste när hans ansikts former förändrades och han fortsatte att kyssa min hud. Efter bara några sekunder slöt han sina vassa tänder om min hals och blodet droppade ner på mina kläder. Jag kände ingen smärta,bara känslan av makt, känslan av förändring,känslan av att ingenting någonsin skulle bli det samma.
Medan han drack mitt röda skimmrnde blod, förlorade jag sakta medvetandet och knäna vek sig under mig.
Hans ögon lyste när han sakta bar mig därifrån, till en mörkt plats, ej avsedd för människor.

Skriven av: Evelina Svahn