Nefertiti Del 2

NEFERTITI
Del 2

Av Mariette


. När de kommer fram till den skadade mannen stiger hon av hästen. Hon går fram och böjer sig ner över mannen. Han är så svårt skadad att han är döende. Den arme mannen har inte långt kvar. Men hennes närvaro verkar lindra hans plågor. Och det sista han säger är att han är lycklig över att han fick göra en insats för henne och riket. Och över att han fick prata med drottningen. Det är inte många vanliga krigare förunnat. Så mannen dör lycklig över att Nefertiti blir den allra sista människan som han får prata med. Hon håller hans hand, pratar mjukt med honom och smeker hans kind tills han dragit sitt sista andetag. När mannens liv slocknat reser hon på sig. Det råder en dyster tystnad när hon rider därifrån. Och Nefertiti känner en stilla sorg när hon tänker på mannens anhöriga. Hon ska se till att de ersätts ekonomiskt. Det är ett nytt system som hon har infört. Att den dödes familj ska ha ekonomiskt stöd när en krigare dött i krig. Vid ett tillfälle hade det hänt att en kvinna och hennes älskare dödat kvinnans man för att få ut pengarna. Det hade nu avslöjats. Och när många krävde att de skulle straffas för sitt illdåd var hon tvungen att ge efter. De hade helt rätt i sitt resonemang. Straffades de inte hårt skulle flera lockas att begå lagbrott. Det var hennes skyldighet att förhindra det. Nefertiti tyckte inte om avrättningar. Hon brukade inte bevittna sådant. Och inte den här gången heller. Och ingen försökte någonsin att tvinga henne till det. Mannen och kvinnan blev halshuggna. Men sen var det ingen som försökte sig på samma sak. Men nu hade en man dött i krig även om det var ett kort sådant. Så det fanns ingen tvekan i det fallet. Det blev inga fler döda. Det korta kriget var slut.
Sakta men säkert återgick det mesta till det vanliga. Men Nefertiti fick ganska snart ett nytt problem på halsen. Hon blir informerad om att män i hennes armé begått ett regelbrott. Trots att det inte råder krig och det mesta är lugnt så har ett par soldater utsatt en försvarslös kvinna för våldtäkt. De t hände när en grupp soldater var ute på en spaningsrunda. En ren rutinåtgärd. Men ändå hade detta alltså hänt. Nefertiti tycker inte om att dela ut straff. Helst hade hon velat strunta i hela saken. Som om det aldrig hade hänt. Men hon inser att om man inför nya regler så måste man se till att de efterlevs. Och straffar man inte övertramp minskar man männens vilja att följa reglerna. Men trots detta är hon beredd att se mellan fingrarna på det som hänt. Men då ingriper en person. Helt oväntat eftersom han inte alls har funnits med i bilden tidigare. Det är Haremhab som söker upp henne. Han får fatt på henne ute på en ridtur. Hon är i sällskap med Sithius. Haremhab kräver att hon ska agera snabbt och kraftfullt. Om hon nu ger efter så är hennes regler inget värda. Och han erkänner att det är vettiga regler. Det har förbättrat disciplinen avsevärt inom militären. Han kan bara inte tolerera att hon förstör den. För det låg i allas intresse att riket har en väl fungerande militär. Slutligen menar han att de som följer reglerna inte ska behöva känna att de gjort det förgäves. Vilket de kommer att göra om missdådarna slipper straff. Sithius stämmer in helt i det som Haremhab säger. Så hon låter sig övertalas att låta bestraffa männen. Men det får de ombesörja. Hon vill inte vara närvarande när det händer. Och så fick det bli. Innan hon hinner rida därifrån kommer Haremhab med ytterligare krav. Han kräver att få bli militär övervakare. För som han sagt tidigare så är ju armén allas angelägenhet inte bara hennes. Nefertiti vet inte riktigt hur hon ska ställa sig inför denna fräcka mans begäran. Hon vet att han strävar efter makten. Men han har hittills inte visat att han är beredd att försöka ta makten med våld. Istället har han verkat respekterat att det är hon och Echnaton som har makten. Och att han kan vänta på ett naturligt maktskifte. Och kanske vore det smart att göra sin motståndare till sin medarbetare. Och hon tvivlar starkt på att Haremhab skulle kunna vända militären mot Sithius. Det verkar osannolikt för henne. Hon frågar Sithius vad han tror om den saken. Han svarar att han inte är det minsta orolig. För hans del kan hon gott låta Haremhab bli övervakare. Det svaret avgör det hela och hon går med på Haremhabs krav. Han bemöter henne lite utmanade och retsamt. Han säger att det är ett bra jobb som hon lagt ner på riket. Och att han tänker låta henne fortsätta på den vägen. Och när han sen ska ta över så är det som att sätta sig vid ett redan dukat bord. Och det kommer att passa honom utmärkt. Hennes och Haremhabs ridsällskap skrattar lågmält åt hans fräckhet. Nefertiti säger åt honom att det är väl bara vad man kan förvänta sig av en sådan man som han. Sedan fnyser hon åt honom innan hon och Sithius rider därifrån. Haremhabs fräckhet både irriterar henne och kittlar henne. Han är tveklöst en intressant och spännande man. Men det är något som hon aldrig någonsin kommer att berätta för honom. Det hoppas hon i alla fall. Haremhabs första uppgift som militär övervakare blir sedan att övervaka att två förbrytare verkligen får sitt straff. Och det fick de. Därom kommer deras avhuggna huvuden aldrig att tveka.
Men Nefertiti kommer inte att slippa krig. Och det kommet att röra sig om ett erövringskrig. Något som hon trodde skulle vara otänkbart för henne. Men det är väl så livet ska vara uppbyggt. Till stora delar styr man det själv. Men så plötsligt händer något som man inte själv kan påverka. Och man ställs inför ohyggligt svåra val. Där man inte kan förutse det rätta eller det felaktiga. Det får man erfara först efteråt. Blir det rätt så kan man dra en lättnadens suck. Och livet kan fortsätta på samma eller på ett mer angenämt sätt än tidigare. Men blir det fel så kanske man måste dras med konsekvenserna under oöverskådlig tid. Om nu andra tycker att man förtjänar mer tid på denna jord. Och det kan hända att inte så värst många är välvilligt inställda mot en person som satt rikets säkerhet på spel. Speciellt inte om den gått förlorad. Men som med så mycket annat så beror det naturligtvis på vem personen är. För visst är det så att en fiende eller för all del bara en motståndare gladeligen skulle kräva den skyldiges huvud på fat. Väl medveten om att han inte skulle ha tvekat att göra samma sak själv i en liknande situation. Det gör väl maktspelet än mer stimulerande för somliga. Så nog får Nefertiti höra många varningens ord. Både från vänner och motståndare. Men naturligtvis med olika innebörd. Motståndarna hotade med krigsrätt om hon skulle misslyckas. Där hennes huvud skulle få betala det högsta priset. Men nu var hon tvungen att förtränga alla tankar och funderingar på tänkbara repressalier från motståndarsidan. Hon var nu tvungen att agera efter egen övertygelse. Hon ville inte rådfråga någon allt för ingående. För gick det sedan galet ville hon att bara hon skulle få ta ansvaret. Hon ville inte att hennes nära och kära skulle straffas för något som hon hade beslutat. Av den anledningen fattade hon sina beslut så gott som på egen hand. Och det var första gången som hon fattade beslut i en så allvarlig fråga alldeles själv. Och hon hoppades och bad med hela sin själ att det skulle bli rätt. Och blev det rätt lovade hon sig själv att aldrig tvivla på gud mer.
Det hela började med att ett antal personer hade ansökt om att få träffa henne och övriga regeringsmedlemmar. De kom från ett mindre grannrike. Men det var inte de styrande i detta rike som kommit för att tala med dem. Nej, det var istället motståndarna. Och de kom för att be om hjälp. Militär hjälp. De förklarade att de som hade makten i deras rike skadade landet. Landet höll på att bli åderlåtet av maktelitens utsvävningar. Kungafamiljen och adeln försåg sig själva på det fattiga folkets bekostnad. De levde helt enkelt ett otroligt lyxliv men lät samtidigt resten av riket förfalla. Och de som hade fräckheten att protestera blev brutalt dödade. Så snart vågade inte ens de modigaste och rättrådigaste att protestera. De hade i sin bedrövelse insett att deras enda räddning var drottningen av Egypten. De hade hört många goda saker om henne. Att hon lät folkets väl gå före sin egen. Det ryktades om att hon var en god och förståndig ledare för sitt folk. Så nu undrade de om hon inte kunde bli en god ledare för dem också. De bad att hon skulle dra ut i krig och befria ett lidande folk. Ett folk som höll på att bli förslavat under sina ledare. Nefertiti ville inte ge något svar på en gång. För det var frågan alldeles för känslig. Hon behövde betänketid. Hon begärde två dagars betänketid sedan skulle de få sitt svar. Det blev hennes ensammaste och svåraste dagar i sitt liv. Hon var ju ingen anhängare av krig men inte heller av förtryck. Och det är lika illa att ständigt låta sitt land ligga i krig som det är att förtrycka sitt eget folk. Och om nu ett helt folk i sin nöd ber om hennes hjälp är det då inte hennes plikt att hjälpa detta folk. Men samtidigt vore det oförsvarligt att utsätta sitt eget folk för risker till förmån för ett annat folk. Men om riskerna inte var så stora kunde det kanske en sådan insats försvaras. Hon ville i möjligaste mån besluta själv. Men hon behövde hjälp att bedöma riskerna med ett anfallskrig. Den person som bäst kunde hjälpa henne var Sithius. Om han bedömde riskerna som för stora skulle hon avstå. Men annars hade hon nu bestämt sig för att hjälpa sitt grannfolk. Och hon såg det också som en investering i vänskap. Det kunde komma tider då vänskapen kanske behövde återgäldas. På så vis kunde det vara bra att grannriket stod i vänskapsskuld till dem. Så nästa gång hon träffade Sithius frågade hon om hans åsikter. Om förlusterna kunde tänkas att bli för stora om de drog ut i krig. Han svarade att han nog kunde hålla förlusterna på en acceptabel nivå. I detta läge pressar hon honom. Hon är inte intresserad av att veta vad han nog kan. Hon vill veta exakt vad han kan. Hon kräver helt klara besked om att hålla förlusterna nere. Kan han eller kan han inte. Utan tvekan säger han till slut att han kan hålla förlusterna på låg nivå. Med det svaret låter hon sig nöjas. Och det svaret kommer att leda ut landet i krig. Och det blir ett krig som hon själv kommer att starta. Senare känner hon sig lite ångerfull och får dåligt samvete. Men inte för att hon tänker starta krig. Nej, det är för att hon varit lite för hård och krävande mot Sithius. Han är ju ändå den pålitligaste mannen i kretsen runt henne. Utan hans stöd hade hon inte befunnit sig där hon befinner sig nu. Därför bestämmer hon sig för att be om ursäkt vid första och bästa tillfälle. Hon har helt enkelt inte råd att förlora en sådan man. Hon är till och med beredd att ge upprättelse om han skulle kräva det. När två dagar har gått ger hon besked till folket som bett om hennes hjälp. De blir glada över att få höra det som sägs. Äntligen ser dom ett slut på sitt lidande.
Men Nefertiti har fått problem. Flera gånger försöker hon komma till tals med Sithius. Men varje gång avvisar han henne. Till slut oroar hon sig mer för deras relation än att de snart ska dra ut i krig. Om hon förlorar honom kommer hon aldrig att förlåta sig själv. Och hur ska hon kunna vara drottning utan honom vid sin sida. Sent ska syndaren vakna heter det och lika sent inser hon nu hur mycket denna man betyder för henne. Blotta tanken på att mista denna man får marken under hennes fötter att svikta. Av hennes egna sinnesrörelser. För andra gången på kort tid ber hon så om guds hjälp. Hon hoppas innerligt att han ska vara henne nådig. Dagen för krigets första dag närmar sig snabbt. Och nu finns ingen återvändo. De har redan förklarat fienden krig. Nefertiti hade till en början tänkt sig att följa med när de drog ut i fält. Men den kalla stämningen som hade uppstått mellan henne och Sithius hindrade henne. Hon hade inte tänkt att delta direkt i kriget. Ingen skulle ha tillåtit det. Men hon kunde ha följt med som ett moraliskt stöd för sina krigare. Och så kunde hon ha varit behjälplig för de skadade. Men av detta blev intet. Så när hennes krigare till slut drog ut i det största och allvarligaste kriget på länge valde hon att stanna hemma hos sin familj. Echnaton oroade sig inte nämnvärt över det som skedde. Han kände till sitt lands styrka därav hans totala lugn. För även han stod i tät kontakt med Sithius. Istället är han påtaligt glad åt att få se sin maka betydligt oftare än vad han och resten av familjen är van vid. Men tyvärr orkar inte Nefertiti glädjas över det som händer. Visserligen får hon täta rapporter om hur kriget fortskrider. Och det är lugnande rapporter. För dem men inte för fienden. Nej, för henne är det helt andra saker som väcker osäkerhet och oro. Det är Sithius ovilja att prata med henne. Kommer han att prata med henne efteråt eller blir han än mer fåordig. Tänker han ta avstånd från henne fullständigt. Dessa frågor gör att framtiden känns oviss för Nefertiti. Och därför klarar hon inte av att engagera sig riktigt i det krig hon själv dragit igång. Och hennes oro för framtiden gör att hon avskärmar sig från de andra i familjen. Men eftersom hon väljer att stanna i palatset den mesta av tiden är det bara hennes familj som märker hennes bristande intresse för kriget och dess följder. Och de är så pass lojala mot henne att ingen senare får veta det. För visst skulle det se illa ut att strunta i ett krig som man själv dragit igång. Nefertiti behöver inte våndas länge för kriget blir kortvarigt. Hennes krigsarmé besegrar fienden utan större åthävor. Och antalet stupade blev inte speciellt stort precis som Sithius hade lovat. Visst blev hon glad över segerbeskedet. Men fortfarande hade hon något annat att oroa sig över. Hur skulle Sithius bemöta henne. Skulle han vilja prata med henne. Eller skulle han förhålla sig kallsinnig mot henne. Det var påfrestande frågor som snart skulle besvaras. Men hon var osäker på om hon verkligen ville ha svar. Men det var svar som inte gick att undvika även om hon skulle vilja det. Nefertiti stöter så snart på Sithius utanför palatset. Hon är på väg ut och han på väg in. Hon frågar om han är ute i något ärende. Det är han men det tänker han ta upp med Echnaton blir hans korta svar. Hon blir alldeles svarslös och kommer helt av sig på grund av den iskyla som möter henne. Hon hade verkligen försökt att förbereda sig inför deras första möte efter kriget. Men trots det kommer hon helt ur balans av det frostiga bemötandet. Att han skulle vara så kall mot henne hade hon aldrig trott. Hon hade snarare väntat sig en hård ordväxling. När hon återhämtat sig någorlunda säger hon åt honom att hon hört att kriget gick dem väl i händerna. Mer förmår hon inte säga. Det enda hon får till svar är att hon har hört helt rätt. Sen går han förbi henne och vidare in i palatset. Hon gratulerar honom till segern innan han hunnit ur hörhåll. Det låter lamt och hon får bara en nickning till svar. Hon förstår att läget är sämre än hon trott. Först känner hon sig helt tom på känslor. Som om kallduschen som svept över henne också hade sköljt bort alla tankar och känslor. Sen börjar en förlamande känsla av fruktan att sprida sig inom henne. Tänk om det är så att hon förlorat honom. Hon börjar våndas så att hon nästan får andnöd. Kanske har hennes böner till gud inte hjälpt. Hon börjar gå omkring helt planlöst och okoncentrerat. Hon befinner sig i sin egen lilla värld och märker inte mycket av omgivningen. Hon vet inte hur länge hon har gått så när hon plötsligt blir hejdad av någon. Det är Sithius som skingrar hennes omtöcknade tillstånd. Han förklarar att han inte tänker arbeta under henne och Echnaton längre. Att han har begärt att bli befriad från sin befattning i hennes armé. Nefertiti är helt svarslös. Hon känner avgrunden börja öppna sig under henne. Var det hennes hårda, ja till och med lite överlägsna, attityd som föranlett detta. Hon drar sig till minnes vad som hade sagts mellan dem före kriget. Nu får hon betala i form av förlusten av den bästa och viktigaste personen av alla runt omkring henne. Sithius ser hur svår situationen är för henne. Han frågar om det finns något som hon undrar över. Och att de i så fall borde tala ut om det. Hon svarar att det väl inte längre spelar någon roll. Att han redan verkar ha bestämt sig. Det har han till visso men det skadar ändå inte att tala ut. Och visst är det hennes attityd som ligger till grund för hans beslut. Han har inte känt att han fått någon uppskattning för sitt arbete den senaste tiden. Han undrar om hon inte sätter något värde på hans insatser. Eller är det bara hon och hennes egna insatser som duger numera. Nefertiti är tacksam att Sithius åtminstone gett henne en chans att förklara sig. Vilket hon gör så snabbt att man skulle kunna tro att hon var rädd att tiden inte skulle räcka till. Att han bara skulle försvinna mitt framför ögonen på henne. Sithius blir tvungen att hejda henne. Vid det laget har hon hunnit få ur sig det viktigaste. Hon ber om ursäkt för sitt högtravande och dumma uppförande. Hon ber honom om en chans till och förklarar hur viktig och värdefull han är för henne. Hon erbjudet honom upprättelse. Hon gör vad som helst för honom bara han stannar hos henne. Han säger åt henne att han ska tänka på saken och säger åt henne att komma till hans hus när det börjar skymma. Då ska han ge henne sitt svar. Nefertiti känner sin inre fruktan ge vika för en betydligt angenämare känsla. En känsla av hopp. Kanske kan situationen räddas fortfarande. Hon tänker göra allt som står i hennes makt för att rätta till sina misstag. Hon känner sig lättad för ibland får man aldrig chansen till det. Men nu har hon fått det. Kanske har gud ändå hörsammat henne. Och gett henne en andra chans. Hon hoppas det. Senare på dagen när det börjat skymma i öster och himlen står i brand i väster står hon utanför Sithius dörr. Hon knackar på och innan hon hinner knacka en gång till öppnar han. Han släpper in henne utan ett ord. Han stänger dörren bakom henne. Huset består av bara ett rum. Det är enkelt inrett med en säng, ett bord och två stolar. Hon hinner uppfatta en hylla med några böcker också. Hon vänder sig mot honom. Innan han börjar tilltala henne tittar han henne forskande rakt i ögonen. –Så du är villig att ge mig upprättelse, säger han. –Ja, svarar hon. –Och du är beredd att göra vad som helst för att jag ska stanna, fortsätter han. Nefertiti börjar känna ett visst obehag som kryper i henne. Hon undrar vart han vill komma men är inte säker på om hon vill veta. –Det var det jag sa och jag brukar stå för vad jag säger, svarar hon till slut. –Då så, jag vill att du tar av dig kläderna, säger han kort. Nefertiti känner sig inträngd i ett hörn. Hon har gett honom ett löfte och måste stå fast vid det. Hon lovade att göra vad som helst. Och detta är alltså vad han vill att hon ska göra. Han blockerar dörren så hon har ingen möjlighet att ta sig ut. Dessutom har han börjat klä av sig själv. –Jag väntar, säger han med lättsam ton när han märker hennes tvekan. Nefertiti är van vid att kunna slingra sig undan obekväma situationer. Hon brukar alltid kunna finna en utväg. Men nu finner hon ingen sådan. Hon tänker febrilt men någon utväg står ej att finna. Sithius står framför henne helt naken nu. Han tittar uppfodrande på henne utan att säga något. Det behöver han nu inte. Hans talande blickar säger tillräckligt. Då ger hon upp. För första gången i sitt liv känner hon att någon annan bestämmer helt. Någon som är både mer målmedveten och hårdare än henne. Hon känner stor frustation över att befinna sig i underläge. Det har hon aldrig förr gjort. Hon är inte direkt arg inte ens ilsken. Och inte är hon rädd eller ledsen heller. Nej, hon är närmast irriterad bara över att någon annan än hon själv för en gångs skull har befälet. Det blir en ny erfarenhet för Nefertiti. Sakta börjar hon klä av sig. Sithius följer varje rörelse med blicken. En dominant och bestämd blick. Plötsligt inser hon av vilken härskarnatur Sithius i själva verket är. Hans vilja är inget förhandlingsbart. Han ska bara ha igenom den. Och han är på väg att få igenom den nu också. Hon kan inte låta bli att titta på hans nakna kropp. Han är lång. Minst 190 cm. Han är välbyggd och ger ett smidigt intryck. Hans hårda muskler framträder under den mörka hyn. Under andra omständigheter skulle hon känna stark åtrå. Nu känner hon på sin höjd aningen upphetsad. Men mest irriterad. När han granskat färdigt hennes kropp tar han några steg mot henne. Hon misstänker att hennes egen kropp inte är lika sevärd som hans. Men det verkar inte bekymra honom. Eller att få honom att ångra sig. När han är framme hos henne lyfter han upp henne på bordet som står bakom henne. Och så tar han henne hårt och brutalt. Hon finner ingen njutning i det. Och det är heller inte meningen. När han är klar känner hon sig bara förnedrad och utnyttjad. Han har utnyttjat hennes vilja till försoning. Han beordrar henne att klä på sig och gör det samma själv. Sen säger han åt henne att han ska stanna hos henne. I själva verket hade han ingenting sagt till Echnaton. De hade bara diskuterat den framgångsrika segern. Men hennes gottgörelse räckte inte långt. Han krävde mer upprättelse. Det här var bara början. Men det skulle ske på hans sätt. Och han lovade att hon minsann inte skulle undgå att märka vilket sätt han valde. Men han lugnade henne när han såg hur förfärad hon blev av hans ord. Han försäkrade att ingen skulle bli dödad åtminstone. Men hon skulle få veta vem hon hade att göra med. Och det med besked. Sen säger han åt henne att gå. Innan hon går ber hon honom att hålla tyst om det som hänt. Han säger att hon får göra som hon vill. För honom spelar det inte någon roll om alla eller ingen vet. När hon går därifrån så är det med blandade känslor. Visst har han hotat henne. Hade någon annan betett sig så mot henne skulle han ha förlorat huvudet. Men det är inga hot från en galning. Nej, det är från en man som är en mästare på tankearbete. Hon ryser när hon tänker på hans ord. Hon vet att hans hämnd kommer att bli raffinerad. För det är vad det är frågan om. Han tänker hämnas för att hon inte bara ansåg sig överlägsen honom utan också uppträdde överlägset. Det skulle hon få betala dyrt för nu. För ingen människa behandlar Sithius så. Hon skulle få leva men för många andra skulle det ha blivit en än mer dyrköpt erfarenhet. De skulle ha fått betala med sina liv. Den närmaste tiden är hon fylld med obehagskänslor. Hela tiden går hon och väntar på att något otäckt ska hända. Så fort någon kommer på besök tror hon att de kommer med dåliga nyheter. Likaså om någon rider mot dem under stor brådska. Men dagarna och veckorna går. Och ingenting händer. Kanske var det bara tomt hot han kommit med trots allt. Hon hoppas det. Kanske kommer ingenting alls att hända. Tiden fortsätter att gå. Och det stilla lugnet höll i sig. Sakta men säkert börjar hon slappna av. Då först känner hon hur spänd hon har varit den sista tiden. Hon tror inte längre att det ska hända något. Det har ju förflutit flera månader vid det här laget. Livet återgår till det vanliga istället. Och Nefertiti börjar känna sig som sitt gamla jag. Lika säker men kanske inte lika överlägsen. Det var något som hon egentligen kämpade mot. Hon ville inte uppfattas som överlägsen. Men när man befinner sig i en ledarposition är det lätt hänt att man lägger till sig med härskarfasoner. Och det ganska ofta för att situationen kräver det. Vore hon i total avsaknad av härskarfasoner skulle hon inte kunna vara härskarinna så länge till. Det var både hon och de allra flesta medvetna om. Men nu hade hon lärt sig att Sithius var ett lika stort eller kanske större härskarämne som hon själv. Och att hon måste försöka visa honom större respekt. Hittills hade hon bara visat det mot Echnaton och Suppiluliuma. Nu fick hon väl utöka denna skara.
De två kommer att prata med varandra till slut. Men det blir ett ganska kort samtal. Han säger att hon har handlat mot sina egna principer. Den principen att aldrig starta ett krig. Hon svarar att det visserligen var en princip hon försökte följa men det var inget löfte. Hon hade aldrig gett ett sådant löfte. Så dum var hon inte. Sithius svarar att det ändå är klandervärt att bryta mot sin viktigaste princip. Nefertiti försvarar sig med att hon gjort det för att hjälpa ett folk i nöd. Att det var folkets bästa hon hade haft för ögonen. –Du hade inget annat än dit eget bästa för ögonen, svarar Sithius hårt. –Folket bad om hjälp och jag kunde inte neka dem det, säger Nefertiti. – Och det passade väl dig utmärkt, kontrar Sithius. Hon ber honom förklara sig vad han menar med det. –Du gillar makt lika mycket som alla andra faraoner före dig. Men istället för att bli en tyrann har du sett till att bli en folkkär härskare. Du har förstått att det är lättare att behålla makten om folket älskar dig. Just nu gör dom det men du ska inte vara för säker på att dom jämt kommer att göra det. Det kan komma att hända mycket. Återigen känner hon obehag men slår ifrån sig dessa känslor. Han ska inte kunna rycka undan mattan under hennes fötter en gång till. Och hon har alltid Echnaton att vända sig till om Sithius skulle bli besvärlig. Efter detta möte håller hon sig på avstånd från Sithius. Hon vet att hon inte kan kontrollera honom. Och hon vågar inte ta risken att han ska förödmjuka henne inför andra. Så när hon ser honom tar hon omvägar för att slippa träffa honom. Då brukar han titta på henne med en menande blick. Hon kan känna dessa blickar även på långt avstånd. Då vänder hon ryggen mot honom och rider därifrån. Bara för att slippa ifrån blickarna.
Nefertiti har mer eller mindre slutat prata med Sithius. Och hon har ingen aning om när de kommer att börja prata med varandra igen om de nu någonsin kommer att göra det. Hon tycker att det verkar vara ödets ironi som spelat dem ett spratt. Innan hade hon varit livrädd för att mista honom. Men det gjorde hon inte. Däremot slutade de att prata med varandra. Det kändes nästan lite sorgligt. Det var ju inte så hon hade tänkt sig det hela. Men hon tröstade sig med att det trots allt var bättre än att han hade slutat. Även Suppiluliuma märkte att det var något som tyngde henne. De hade träffats snabbt på Kreta. Hon ville inte lasta honom med sina bekymmer så hon viftade undan det bara. Kallade det vanliga vardagsbekymmer. Med det svaret blev han nöjd. Han ville ju inte att hans kära vän skulle ha några större bekymmer. Men små bekymmer hörde till livets gång. Däremot hade han ett bekymmer som han berättade för Nefertiti. Han förklarade att hon egentligen var det värsta som kunde hända hans rike. Nefertiti förstår först inte vad han menar. Hon är inget hot mot honom och kommer aldrig att bli det. Hon betraktar honom snarare som en av hennes bästa vänner. I samma som hon säger det tänker hon på Sithius. Även honom betraktade hon som en vän. Men se hur det gick med dem. Ärligt talat vet hon inte längre om de är vänner fortfarande. Det svider till i henne när hon tänker på det. Men nu är saker som de är. Man får försöka lösa dem på bästa sätt. Om de går att lösa vill säga. Suppiluliuma fortsätter med sina funderingar om dem själva och deras riken. Hon försäkrar honom om att han inget har att frukta från henne. -Inte från dig, det har jag aldrig trott, säger han. –Men från de som kommer efter dig. Jag har fått rapporter om kriget ni vann nyligen. Jag får väl gratulera till segern förresten. Och det är inga rapporter som skänker mig lugn. Du har lyckats få fram den bästa militärstyrka som Egypten någonsin har haft. Och redan tidigare var ni våra svåraste fiender. Och det kan ge oss stora problem den dagen som någon annan tar makten i Egypten. För du kan inte leva för evigt vilket du säkert vet själv också. Visserligen brukar Egyptiska faraoner upphöja sig själva till gudar och kalla sig odödliga. Men ändå går de och dör. Suppiluliuma tystnar tvärt och tittar på henne. Sen frågar han henne om hon själv upphöjt sig till gud. Det har hon inte får han till svar. Kvinnor har ingen rätt att göra det och även om de hade de skulle hon inte vilja göra det av den enkla anledningen att hon inte är och aldrig kommer att bli någon gud. Hon är fullt övertygad om att man möjligtvis kan födas till en gud. Men att man inte kan bli en i efterhand. Inte ens om man blir en farao. Men hon är försiktig i sina uttalanden. Hon vet att om hennes åsikter skulle bli kända så skulle hon stämplas som häderska. Hon litar helt och fullt på sin vän men ber honom ändå att göra det som sagts till en hemlighet dem emellan. För det blev sagt i djupaste förtroende. Han var den andre som hon yppat det för. Den första var Echnaton. Han var av motsatt åsikt i den frågan men respekterade hennes åsikt ändå. Men han hade bett henne att hålla tyst om det för om det blev känt skulle deras redan frostiga förbindelser med prästerskapet bli än sämre. Då kunde de bli ett problem för dem. Så hon hade lovat honom att hålla tyst. Den uppoffringen var makten värd. Nefertiti har full förståelse för Suppiluliumas oro. Och hon kan inget säga för att dämpa den. För hon kan inte garantera någon fred efter sin död. Det är hon fullt medveten om. Och det är också Suppiluliuma. Hon har inte ens makt att bestämma vem som ska sitta vid makten. Det kan bara gud och ödet bestämma.
Rikets prästerskap ogillade Nefertiti. Hon hade aldrig visat någon större respekt för dem. Hon var inte den första drottning som visat dem ringaktning. Hatchepsut som hade regerat för inte så länge sedan hade inte tyckt om prästerna heller. Men Nefertiti hade gått ett steg längre. När hon hade fått veta att det var prästerna som drev in alla skatter i riket hade hon reagerat. För det var allmänt känt att folket inte fick mycket i gengäld för de skatter de betalade till riket. Och det var prästerna som bestämde hur mycket farao och hans familj skulle tilldelas av de indrivna skatterna. I Nefertitis ögon var prästerna inget annat en än hop utsugare. De själva försåg sig med livets goda. Samtidigt som folket många gånger hade det svårt. Prästerna förfogade över stora lager av spannmål. Och de var även rika på guld och annat värdefullt. Men vid hungersnöd delade de inte ut tillräckligt med mat. Det var inte ovanligt att de minsta barnen i en flerbarnsfamilj fick svälta ihjäl. De ransoner de blev tilldelade räckte inte till för alla. Detta hade gjort Nefertiti väldigt upprörd. Därför gör hon något som ingen före henne har vågat. Hon utmanar öppet prästerskapet. Hon tar ifrån dem rätten att driva in skatt. Detta ska skötas av ett nytt ämbetsverk som hon bildat. Och för att förbudet ska efterlevas låter hon placera ut vakter vid alla tempel. För det är där insamlingsplatserna finns. Nu är det prästernas tur att bli upprörda. De är övertygade om att Nefertiti bara försöker förse sig själv med rikedomar. Men deras farhågor kommer på skam. Nefertiti använder sig inte mer av skatterna till sin försörjning än vad hon gjort tidigare. Däremot ser hon till att utbildningsapparaten får mer pengar. Hon ser till att förbättra sjukvården i riket också. Hon vill att alla invånare ska ha tillgång till den. Och så förbjuder hon offergåvor till gudarna. Offergåvorna består av prima matvaror. Hon tycker att det är ett förskräckligt slöseri med mat. Det hade även Hatchepsut tyckt men hon hade inte vågat att ändra på den traditionen. Nefertiti ansåg sig tvungen att göra det. Hon tyckte att det var oförsvarligt att slänga bort mat på det sättet. Men hon tillåter frivilliga donationer till templen. Av personer som kanske vill att prästerna ska be och välsigna dem. Nefertitis förändringar ses inte med blida ögon. Det är hon fullt medveten om. För att inte prästerna ska känna sig helt åsidosatta låter hon en av dem sitta med i hennes regering. På så vis ger hon dem lite medbestämmande. Med tiden hade prästerna insett att de förändringar som Nefertiti drivit igenom inte hade gjorts för att gynna henne och hennes familj själv. Därför blir de till slut mer välvilligt inställda till Nefertitis reformer. De erbjuder sig till och med att ansvara för utbildningen. Den kan bedrivas i templen av lärda präster. Och tempel finns i varje liten by nästan. Även om en del av dem är väldigt små. Men nog rymmer de ett antal barn i alla fall. Det är en kompromiss som Nefertiti går med på. Och prästerna lyckas också återinföra offergåvorna. Men de lovar att lämna tillbaka allt till bönderna efter att de symboliskt offrats till gudarna. Till det fann Nefertiti inget att invända. Och så inträffar något ytterst märkligt. En dag ett par år senare får Nefertiti besök av en respekterad präst. Han har med sig några andra regeringsmedlemmar. De berättar för henne att märkliga omständigheter har gjort att landets invånare blivit dubbelbeskattade. Att folket skänker lika mycket till templen som staten drar in i skatt. Det har blivit en dubbel börda för folket. Detta hade inte alls varit Nefertitis avsikt med övertagandet av skatteindrivningen. Prästen föreslår henne då att prästerna ska ta över skatterna igen. Då kan templen sluta ta emot frivilliga gåvor. Och med hjälp av skatterna ska de se till att finansiera de reformer som Nefertiti påbörjat. Han lovar dyrt att de inte ska återgå till det gamla systemet inte ens med offergåvorna. Till slut anförtror han sig åt Nefertiti. Han berättar att han haft en uppenbarelse av gud själv. Han berättar att gud sagt åt honom att prästerna måste ta större ansvar för samhället. När Nefertiti får höra det tvekar hon inte. Ingen annan verkar tveka på det prästen säger. Inte ens Sithius som är närvarande. Nefertiti vet inte riktigt vad hon själv tror om gud. Hon har aldrig sett eller hört något från gud. Men hon vågar heller inte tvivla på hans existens. Därför ifrågasätter hon ingenting. Hon låter prästerna ta över ansvaret av skatterna. Skulle det sedan visa sig att de misskötte sitt uppdrag kunde hon ju alltid ta tillbaka det ansvaret. Det skulle komma att visa sig att Nefertiti inte skulle få anledning att ta tillbaka det. Prästerna svek inte sitt löfte. Det gladde naturligtvis Nefertiti. Hennes respekt för dem växte. Nu visste hon att det fanns goda män även bland prästerna. Men en sak avundades hon dem. Och det var deras starka tro på gudarna. Inom sig kände hon en längtan att själv bli övertygad om deras existens. Men det var något som hon hade svårt att erkänna för sig själv. Men hon förnekade dem inte.
En del orosmoln började torna upp sig över Nefertiti och hennes familj. Det långvariga lugnet som rått den senaste tiden började sakta ge vika. Allting hade fungerat för bra nästan. Tidvis hade hon knappast haft något att göra. Så väl hade statsapparaten fungerat. Istället hade hon bara ridit omkring och inspekterat arbetet. Också det kändes överflödigt. Men nu hade ett rykte nått till hennes och familjens öron. Det ryktades om att faraon skulle mördas. Men det var svårt att få någon klarhet i var ifrån ryktet härrörde. Alla blev skärrade utom Echnaton. Han tog det med fullständig ro. Men det gjorde inte Nefertiti. Hon blev istället väldigt upprörd. Hon oroade sig inte bara över att Echnaton skulle utsättas för mordförsök. Risken fanns också att folk trodde att hon skulle ligga bakom det. För alla kände till hotet men ingen visste var det kom ifrån. Alla kunde därför bli misstänkta även hon. Och i mångas ögon skulle hon vara bland dem som mest tjänade på att Echnaton försvann. Men Nefertiti skulle aldrig kunna göra sin make illa. De som kände henne visste det. Även Echnaton. Han sade det till sina döttrar och menade att han inte behövde oroa sig. Inte med en kvinna som var beredd att försvara honom med näbbar och klor. Och det var verkligen Nefertiti. Till allas lättnad verkade ryktet inte vara mer än just ett rykte. Inget hände och av ryktet hördes inget mer.
Snart var det förhållandevis lugnt i deras rike igen. Att det var så lugnt hade sina förklaringar. Man var tvungen att gå några år bakåt i tiden för att hitta den. Då förekom det mycket inre oroligheter. Mellan olika grupperingar i samhället pågick det ständigt stridigheter. Men inte lika ofta våldsamheter. Det var många som motarbetade varandra och det förekom även att de försökte motarbeta de som hade makten. Med andra ord Echnaton och Nefertiti. Men med kloka medarbetare som behärskade listens alla konster lyckades de utmanövrera sina motståndare. Och istället för att själva försöka förgöra sina fiender lät de dem förgöra varandra. Nefertiti visste inte exakt hur hennes medarbetare gick till väga. Men de lyckades i alla fall. Men en sak som Nefertiti lärde sig var att aldrig bryta ett löfte. Men också att aldrig ge löften som inte var villkorade. Bröt sedan motparten mot villkoren kunde hon bryta hela löftet. Det var mycket behändigt. Och så lärde hon sig att vara tålmodig. Till Gertimoor sade hon att en vis person gör tiden till sin bundsförvant. De kanske inte skulle hinna skörda frukterna av sin tålmodighet men däremot deras barn. På så vis rensade de bort de opålitligaste personerna i sin omgivning. Och resten var lätta att hålla i schack. Så under de kommande åren var det lätt att regera i Egypten. Och mot slutet hade hon slappnat av och levt ett rent av behagligt liv.
Men nu började saker sakta att hända. Till en början verkade det inte vara något problem alls. Men så småningom växte det till ett ohanterligt sådant. Det börjande med att en av hennes ämbetsmän sökte upp henne. Han ville tala med henne i ett viktigt ärende. Han hade beslutat sig för att sluta arbeta för henne. Det var ju nu inget problem i sig själv för Nefertiti. Hon skulle lätt kunna hitta en ersättare till tjänsten. Som innebar att man skulle sköta rikets räkenskaper. Hon behövde bara lite tid så att hon hann hitta denna ersättare. Därför ber hon mannen att vänta en kort tid innan han slutar. Men det vill han inte och det går inte heller att övertala honom. Så hon måste till slut befria honom från tjänsten. Och mannen valde den sämsta tidpunkten för sitt avsked. Just i den mest hektiska tiden. Nefertiti funderade febrilt på hur hon skulle lösa problemet. Den närmaste tiden gick eller red hon omkring bland pålitliga personer. Alla som hon litade hyfsat bra på erbjöd hon den lediga tjänsten. Men ingen var intresserad. Och det var något som hon hade väldigt svårt att förstå. Innan hade det inte varit några svårigheter alls att få tag på dugligt folk. Men nu verkade det stört omöjligt. Men än hade hon inte börjat misströsta. I värsta fall fick hon väl själv sköta jobbet. Visserligen var hon inte alls bra på att räkna. Men någon av hennes döttrar kunde säkerligen hjälpa henne. Och så fick det bli för hon fick inte tag på någon alls. Så snart hon träffade någon av sina döttrar frågade hon om hon kunde hjälpa henne. Till sin förvåning erbjöd sig dottern att helt sköta den sysslan. Nefertitis glädje är stor när hon frågar om dottern verkligen vill göra det och dottern svarar ja. Hon frågar henne för säkerhets skull om hon verkligen orkar med det. Dottern har inga tvivelsmål om det. För hon har lärt sig att räkna ordentlig i skolan. Nefertiti hade ingen aning om att dottern blivit så duktig. Det hade hon aldrig tidigare visat. Därför blev hon desto gladare när hon slutligen kunde lösa detta lilla men förargliga problem. Och dottern gjorde henne inte besviken. Hon skötte syssla lika bra som sin föregångare. Snart kände Nefertiti att hon kunde ta det lugnt igen. Nu kunde livet åter få bli så behagligt som hon vant sig vid. För det hade tursamt nog varit ett orosmoln som snabbt blåste iväg. Men säg den glädje som varar. Flera än så länge osynliga moln låg i försåt. Och de väntade bara på att rätt tillfälle skulle dyka upp. Nefertitis lugn blev sålunda ganska kortvarig. För lång tid hade inte hunnit förflyta innan nästa ämbetsman sökte upp henne för att säga upp sin tjänst. Inte heller denna gång gick det att finna en ersättare. Och vad värre var, var det bara den första i raden som slutade. Nefertiti tänker på Sithius. Han var i färd med att sluta han också. Men honom lyckades hon övertala att stanna. Men ingen av de övriga.
Med gemensamma krafter lyckades Nefertiti och hennes familj klara dessa personers uppgifter. Men det var hopplöst betungande. Nefertiti tvivlade på att hon skulle orka hela vägen. De var i största behov av hjälp. Men den hjälpen fanns inte tillgänglig. Sanningen var den att ingen var villig att hjälpa dem. Nefertiti kunde inte begripa att situationen blivit som den blivit. Hon hade alltid velat sitt folks bästa. Och det här var tydligen deras sätt att tacka henne. Kretsen av riktigt pålitliga människor runt henne var liten. Så det fanns inte många hon vågade be om hjälp. Många av dem var just de som slutat och eller avböjt. Hon bad till och med Sithius om hjälp fast att det tog emot. Så svår var hennes situation. Han undrade bara om hon inte trodde att hans jobb var tillräckligt krävande. Skulle han nu tvingas ta andra sysslor också så skulle kvalitén inom militären bli lidande. Men det kanske hon inte brydde sig om. Hon lät bli att fråga honom flera gånger. Men innan han gick sa han att det var henne plikt och skyldighet att reda ut problemen. För det gick inte an att försöka smita undan bara för att det uppstått problem. Och eftersom hon så gärna ville ha makten så fick väl hon och ingen annan ta konsekvenserna. För hon gick väl inte omkring och trodde att hon var den första som fått problem. Nej, det var åtskilliga före henne som råkat ut för samma sak. Och de hade minsann rett ut sina problem. Och de som inte gjort det blev avsatta. Så hon visste vad hon hade att vänta sig. Nefertiti blir chockad av Sithius inställning. Ett rike kan ju inte bara vara en persons angelägenhet. Men det tycker Sithius. Så nu vet hon att hon inte har minsta hjälp att vänta från honom. Hon börjar känna sig helt modfälld och uppgiven. Hon kommer inte att klara en uppgift till. Hon klarar inte de hon redan har. Men det har inte börjat märkas ännu. Men det är bara en tidsfråga innan folket förstår att riket missköts. Som en sista utväg söker hon upp Gertimoor. Det är ingen lätt sak för Nefertiti. För den mannen är alltid hånfull mot henne. Och har han med sin kvinna brukar de tävla om vem som lyckas vara mest hånfull. De tar varje litet tillfälle i akt till att spy ut elakheter mot henne. Så lika mycket som hon undvikit Sithius den senaste tiden har hon undvikit dessa två personer. Men nu är hon tvungen att prata med honom. Till sin lättnad finner hon honom ensam. Det gör saken lite lättare för Nefertiti. Men han är lika hånfull som vanligt. På hennes vädjan om hjälp svarar han att det kan hon klara av själv. Från honom har hon ingen hjälp att hoppas på. På det svarar hon att inte heller Sithius vill hjälpa henne. Men hon måste ha hjälp av någon. -Då får du väl söka den någon annanstans, blir svaret hon får. –Förresten är det inte så konstigt att Sithius inte vill hjälpa dig. För det är han som ligger bakom allting. Men det visste du väl redan. Eller gjorde du inte det. Nefertiti stirrar på Gertimoor. Hon kan inte tro att det han säger är sant. Men hans skadeglada uppsyn säger henne något helt annat. Han har hånlett hela tiden. Nefertiti rider snabbt därifrån för att Gertimoor inte ska hinna uppfatta hennes bestörtning. Och hon visste inte om det som han sagt verkligen stämde. Det fanns bara en person som hon kunde fråga och antagligen också ge svar. Det var Echnaton. Så fort hon ser honom går hon fram och ber att få prata med honom. Han ser genast hur det är fatt med henne. Därför tar han henne åt sidan. Han undrar vad som står på. Nefertiti går rakt på sak och undrar om han har hört samma sak som Gertimoor. Echnaton berättar då för henne att det som Gertimoor sagt är sant. Han har känt till det men inte velat säga något till henne. Han visste ju hur mycket Nefertiti hade litat på Sithius en gång i tiden. Han hade velat förskona henne från detta dråpslag. Nefertiti undrar om han har en aning om varför Sithius gör detta mot henne. Echnaton svarar att Sithius tycker att hon blivit för mycket envåldshärskare. Nefertiti frågar med låg stämma om Echnaton tycker det samma. Det gör han får hon till svar. Men han tycker att Sithius använder sig av fel metod för att straffa henne. Det är inte Echnatons ide över huvudtaget. Han förklarar att alla vet om vad som händer. Det är bara Nefertiti själv som inte vet något. Hon känner sig nu helt tillintetgjord. Hon är arg, ledsen och besviken samtidigt. Med förödande kraft slår sanningen till mot henne. Hon inser det oerhörda. Att hon står helt utan vänner. Hon vet inte ens om hennes familj står bakom henne fortfarande. Alla har svikit henne. Att hon inte kunde räkna Sithius och Gertimoor till sina vänner har hon lättare att acceptera. Men sin egen familj. Hon känner sig så grymt sviken att en annan känsla börjar växa fram i henne. Likgiltighetens befriande känsla. Om nu ingen bryr sig om henne så varför ska hon bry sig om andra. De har bara lurat henne och fört henne bakom ljuset. Och det ansvar som hon tidigare har känt för sitt rike släpper snabbt taget om henne. Det är märkligt att hjärnan kan reagera så snabbt som hennes nu gör. Tankarna virvlar förbi i en rasande takt. På bara ett par sekunder har hon fattat sitt livs beslut. Hon vet hur hon ska gå till väga i fortsättningen. Men det är inget som hon avslöjar för Echnaton. Han och alla andra kommer snart att märka det ändå. En ny fas har börjat i Nefertitis regerande.
Nefertiti går ut från palatset där hon nyss talat med Echnaton. Hon går fram till sin häst och kliver upp på den. Hon ger sig ut på en ridtur. Hon tänker på den sista tiden. På alla samhällsfunktioner som hon tvingats att sköta. Det hade varit mer än hon kunde och klarade av. Och hela tiden hade alltså folk bara stått och tittat på utan att hjälpa henne. Hon känner att hon inte längre är skyldig dessa personer någonting. Egentligen är det helt ofattbart det som hänt. Äntligen hade folket fått en ledare som hade brytt sig om dem. Som velat göra livet drägligt för dem. Och så behandlar de den ledaren sämst av alla ledare som de haft. Hon känner bitterheten växa inom sig. Nåja vill de ha en usel ledare ska de få det. När hon tänker på den skadeglädje som säkert flera har känt över det som hon tvingats utstå känner hon istället ett ursinne som får henne att tappa andan. Hon blir tvungen att stanna hästen, luta sig framåt och ta några djupa andetag. Nej, hon har bestämt sig för att inga fler ska få leva ett bra och drägligt liv på hennes bekostnad. Det kan inte vara meningen att hon ska behöva offra sin hälsa för att andra ska ha det bra. Vill inga hjälpa till tänker inte heller hon göra det. Hon drar sig till minnes hur fruktansvärt dåligt hon mått den senaste tiden. Hur överbelastad med plikter hon varit. Men det skulle bli ändring på det. Hon tänker på Sithius. Det är alltså han som ligger bakom. Han hade bevisat det som hon anat. Att den mannen besitter manipulativa krafter. Hur hade han annars fått de andra med sig. Hon börjar rida tillbaka till palatset. När hon är framme ser hon Echnaton. Men hon går inte fram till honom. Han tittar på henne men hon röjer inte med en min vad hon känner och tänker. Deras relation kommer aldrig att bli densamma som den en gång var. Nästa dag så söker Gertimoor upp henne. Det är någon som vill prata med henne. Hon följer snällt med. Hon anar vad det rör sig om. Och säger stillsamt till Gertimoor att om någon blir förvånad som blir det inte hon. Han tittar undrande på henne. Men annars ser han mest förväntansfull ut. Och mycket riktigt var det ännu en ämbetsman som ville sluta. Det är den man som sköter handelsbolagets finanser. När han ber att få sluta så protesterar hon inte alls. Istället säger hon åt mannen att hela verksamheten kan upphöra. Den behövs inte längre. Inte för henne i alla fall. Skadeglädjen i Gertimoors ansikte försvinner snabbt. Han tittar på Nefertiti med vantroget uttryck i sitt ansikte. –Så kan du ju inte göra, nästan skriker han.
-Kan jag inte, ser du inte att jag nyss gjorde det, svarar hon nonchalant. –Och så får det bli, fortsätter hon. Sen går hon bara därifrån. Snart kommer Gertimoor springande efter henne. Han säger att den stackars mannen nu blir tvungen att fortsätta sitt jobb för att hon vägrar ta ansvar. Hon svarar att det finns andra som kan ta ansvar. Hon själv har tröttnat på det. –Du kan inte tröttna på det. Det får du inte. Det är du som ska leda landet, säger han i hård ton.
-Jaså, men jag har ingen lust längre att leda det här landet. Du får gärna ta över. Eller någon annan. Det finns inget som hindrar någon längre, svarar Nefertiti avmätt. –Echnaton kanske. Har du inte tänkt på att han kanske vill sitta kvar vid makten, svarar Gertimoor med lite mjukare stämma. –Jo, och jag tänker inte hindra honom heller. Jag lämnar gärna över hela makten till honom, svarar hon. –Men du tog ju makten från honom för att han inte klarade av att regera, resonerar han. –Javisst. Men klarar han inte av det får väl någon annan ta över. Jag har regerat klart. Förresten så tror jag nog att han skulle klara av det, blir det sista hon säger innan hon lämnar honom utanför palatset. Nog kan han vara fräck men att tränga sig in i palatset är inte ens han nog fräck för. Den närmaste tiden vill inte Nefertiti prata med någon. Inte ens sin familj. Hon måste först komma till klarhet ifall de på något sätt är inblandade i komplotten mot henne. För en komplott är det. Det har hon insett till fullo. Och det är Sithius som ligger bakom den. Hon förstår att detta är hans hämnd. Han har sett till att hon fått axla över alla sysslor som är nödvändiga för ett fungerande rike. Men hon tycker inte att det är så nödvändigt att det ska fungera. Om det rasar så rasar det för alla. Hon kommer inte att få det värre än någon annan. Hon skulle faktiskt kunna tänka sig att bo i en hydda rent av. Hon skulle verkligen inte anstränga sig längre. Inte ens Sithius skulle kunna få henne till det. Vill han ha ett fungerande rike kan han själv ta över. Hon är arg på Sithius. Inget tal om den saken. Hon tycker att han gått för långt i sin strävan att straffa henne. Hon drar sig till minnes att han ett par gånger visat svartsjuka när hon varit med andra. Och det trots att de bara pratat. Som med Suppiluliuma. Sithius har flertal gånger visat sin motvilja när de varit nära varandra. Nefertiti känner att hon behöver ge igen på något sätt. Och hon vet också hur. Hon ska segla till Kreta. Och så ska hon skicka bud till Suppiluliuma. Så fort de två har något ärende till Kreta brukar de skicka bud efter varandra. Hon försitter ingen tid och snart är hon på väg. Men den här gången utan Sithius. När hon valde ut sin eskort utelämnade hon honom. Och han kom aldrig och frågade heller. Han förstod ändå. Överseglingen var lika tråkig som hon alltid hade tyckt. Men vistelsen på Kreta blev desto trevligare. Hon betedde sig som en drottning fortfarande. Men när hon sen kom hem skulle hon strunta i allt.
Hon behövde inte vänta många dagar på sin vän. Kanske var han den enda vän hon hade. Det var det skälet som hon hade angett som orsak till resan. När Echnaton frågade hade hon sagt att hon ville vara bland vänner. Och i sitt eget hemland hade hon inga kvar. På det svarade han inte. Nefertiti lättar sitt hjärta för Suppiluliuma. Hon säger att alla har vänt sig mot henne. Han undrar om det inte är fara med hennes liv. Hon svarar att hon inte säkert vet men att hon inte tror det. Skulle de döda henne så hade de ju ingen som de kunde behandla illa längre. Det var så hon uppfattade situationen. De skulle inte döda utan bara knäcka henne. Det var vad Sithius hade sagt. Men hon såg hellre till att knäcka sig själv innan någon annan hann göra det. För om det inte var deras avsikt att helt knäcka henne skulle de bli tvingade att hindra henne från att göra det själv. Hon undrade hur de skulle gå till väga. Och hur det skulle sluta. Den gode Suppiluliuma gör då något storartat. Han är upprörd och förgrymmad över det som hans vän går igenom. Så han erbjuder henne exil i sitt land. Där kommer hon att bli väl behandlad. Det ska han se till. Hon tackar honom för hans omtanke och medkänsla. Men säger att hon vill avvakta lite. Kanske är det inte så farligt som det verkar. Kanske blir det snart bättre. Men hon lovar att höra av sig om det blir värre. Men då kanske det är för sent försöker hennes vän varna. Hon säger att hon inte tror det. Ville de döda henne så hade de med all säkerhet redan gjort det. Hon ville inte säga att den riktiga orsaken till att hon ville tillbaka var för att se sina ovänners reaktion när hon satte sin plan i verket. Att hon rest och träffat Suppiluliuma var bara början. Men hon behövde också träffa någon som var vänligt inställd mot henne. Och innerst inne känner hon att hon inte kan svika sitt land. Hur uselt än folket är. Vilket hon också förklarar. Suppiluliuma accepterar hennes beslut men med sitt pressade schema så kunde han inte stanna mer än en dag. Och när de skildes kunde han inte låta bli att oroa sig för sin vän. Dagen efter reser Nefertiti hem.
Väl hemkommen verkar ingen bry sig om henne nämnvärt. Ingen frågar hur resan gått eller vad hon och hennes vän pratat om. Frågor som folk annars är pigga på att ställa. Hon förstår att det inte var uppskattat att hon reste iväg. Men det bryr hon sig inte om. Snart kommer de att märka att hon inte bryr sig mycket alls. Inte om någonting. Hon går in i köket och hämtar ett vinkrus. Ingen välkomnade henne när hon kom hem så hon får väl välkomna sig själv. Hon sätter sig vid bordet och korkar upp kruset. Hon reser sig igen och hämtar en mugg. Och så sätter hon sig och börjar dricka. Hon har aldrig varit mycket för rusdrycker. Men hon kan alltid bli det. De andras kalla bemötande måste ju uppvägas på något vis. Hon dricker tills hon blir ordentligt berusad. Då går hon och lägger sig. Och låter berusningens dimmor omsluta sig. När hon vaknar söker hon åter tröst i kruset. Alla håller sig undan och hon dricker i sin ensamhet. Är det så här hennes liv ska sluta. Om det är nödvändigt så kommer hon att låta vinet rinna in tills livet runnit ut. Det är otänkbart för henne att överhuvudtaget gå ut. Kanske tror de att hon ska leta efter dem. Men det kan hon omöjligt göra efter detta bemötande. Och hon kan inte bara sitta sysslolös och inget göra. Därför dricker hon nu nästan oavbrutet. Då har hon något att göra och det känns inte lika tröstlöst när hon befinner sig i ruset. Och hon tänker inte bli den första som tar kontakt. Hon är inte skyldig till det som nu händer. Det blir en av hennes döttrar tar den första kontakten. Hon ber henne sluta dricka. Men det har inte Nefertiti minsta tanke på. Eller lust till. Istället uppmanar hon sin dotter att prova. Det är riktigt behagligt förklarar hon. Hon får ingen respons och dottern lämmar henne snart ifred. Nefertiti tycker att det är ynkligt av männen att inte våga komma själva. Istället hade de skickat en av hennes döttrar. Hon fortsätter att dricka. Om de vill ska hon dricka ihjäl sig. Och det är bara de som kan hindra henne. Hon har beslutat sig för att dricka tills de kommer. Men då kanske hon redan är död. Men hon måste erkänna att det i sådant fall vore en väldigt behaglig död. Det finns värre sätt att dö på än i ett vinrus.
Dotter nummer två som kommer försöker använda en annan övertalningsteknik. Till en början försöker hon prata Nefertiti till rätta. Som inte alls lyssnar på sin dotter. Hon tycker att dottern borde sköta sig själv. Bägge två är nog vuxna för att ta ansvar för sina egna liv. Men duger det inte med det ena får man försöka med det andra resonerar dottern. Och så går hon bort till ett av kökets skåp. Det skåpet som vinet förvaras i. Nefertiti ser på när hennes dotter försöker plocka åt sig flaskorna och får ett utbrott av raseri. Hon skriker åt henne att inte röra flaskorna. Dottern ryggar förskräckt tillbaka. Nefertiti väntar några sekunder innan hon börjar prata igen. Hon frågar rakt på sak om det är Echnaton eller Sithius som beordrat henne att hämta flaskorna. Vilket naturligtvis dottern förnekar. Hon menar att hon gjort det av omsorg av sin mor. Nefertiti vet med sig att dottern både ljuger och talar sanning. Hon ljuger om vems ide det är men talar sanning om sin omsorg. Nefertiti säger åt sin dotter att hon klarar sig utan hennes och alla andras omsorger också för den delen. Hon går då och lämnar sin mor ifred. Men redan nästa dag märker hon av familjens omsorger. De senaste dagarna har hon inget ätit bara druckit. Och det vet de andra. Därför kommer samma dotter igen med mat åt Nefertiti. Den här gången har hon inte hjärta att avvisa dottern. Så när hon säger att Nefertiti borde äta lite låter hon sig bevekas. Dottern dukar fram det som hon har med sig och gör även Nefertiti sällskap när hon äter. Hon uppmanar dottern att också äta lite. Det finns så det räcker åt dem båda. Ännu en gång försöker dottern prata med Nefertiti och lyckas lite bättre den här gången. –Är du inte orolig över hur det ska gå för riket, undrar dottern. –Inte det minsta. Jag känner inte det minsta ansvar för det här landet längre, svarar Nefertiti. –Men då måste vi kanske lämna ifrån oss makten, fortsätter dotter. –Då får det väl bli så. Jag behöver inte bo i palats. Jag skulle klara mig med en vasshydda, svarar Nefertiti. –Men tänk ifall de driver ut dig ur landet, oroar sig dottern. –Då kan jag bosätta mig i Hettiterriket, säger Nefertiti lugnt. –Suppiluliuma har sagt att han gärna tar emot mig i sitt land om jag inte kan bo kvar i mitt eget. –Men så långt ska det väl inte gå, mumlar dottern. -Ja, vi får hoppas det, min dotter, svarar Nefertiti uppriktigt. Nefertitis tankar har ofta kretsat runt sin son. Hon säger till dottern att hon vill träffa honom. –Det får du inte. Inte i ditt tillstånd, säger dottern nervöst. –Vem har sagt det. Är det du som bestämt det, undrar Nefertiti med låg stämma. –Nej men Echnaton och Sithius har sagt det, svarar äntligen dottern uppriktigt. Nefertiti svarar inte och det blir tyst. Efter en stund lämnar dottern Nefertiti ensam. Nefertiti förstår att allt som hon säger förs vidare till antingen Echnaton eller Sithius. Eller kanske till båda två. Dagarna går utan att Nefertiti lämnar palatset. Men däremot har hon börjat få besök oftare av sin familj. Till och med Echnaton börjar komma på besök. Vid just ett sådant besök dyker också en annan säreget obehaglig person upp. Det är en man som heter Claussimus som kommer på besök. Honom har Nefertiti aldrig tyckt om. Varje gång som hon pratat med honom har hon fyllts med avsmak. Och den här gången är inget undantag. Och när denna motbjudande personen kommer med uppmaningar rinner sinnet för Nefertiti. Uppmaningar om hur riket borde skötas. –Hörde du, min käre make, undrar Nefertiti. Och det hade han alldeles tydligt gjort. –Vill du att han ska blanda sig i våra angelägenheter, fortsätter Nefertiti. –Absolut inte, svarar Echnaton. –Då så, säger Nefertiti. Sen tar hon sats, siktar och slår hårt med vänster hands handflata. Claussimus vacklar tillbaks något av det förhållandevis hårda slaget. –Slå som en karl istället, säger Echnaton. –Men vad säger du min kära make. Ska jag slå som en karl, undrar Nefertiti. Hon tycker att det känns skönt med det stöd som hon för stunden känner från Echnaton. Claussimus ser mest bara förvånad ut. Han tror inte att det som händer är verkligt. Nefertiti är ordentligt ilsken och uppretad. Men hon är också väldigt behärskad. Just därför tror inte Claussimus att hon menar allvar. Men det är ett ödesdigert misstag från hans sida. Nefertiti har redan laddat om. Och snabbare än förra gången slår hon så hårt hon förmår med vänster hands knytnäve. Den landar perfekt på Claussimus haka. Som rent av lyfter från golvet. Och så kastas han bakåt av kraften i slaget. Han landar på hyllorna som står uppställda bakom honom. Och som rasar ner över honom med ett ordentligt brak. Nu blir de tvungna att städa upp efter sig. Men det är det väl värt. Nefertiti blir lite styv i korken över sin nyfunna styrka. Samtidigt som Claussimus smyger iväg med svansen mellan benen säger Nefertiti att hon är mer karl än Claussimus och säkert också många fler. Claussimus hade fått känna på det besked. Han skulle inte besvära dem mer på bra länge. Men förr eller senare skulle han dyka upp igen. För en sådan man var han. Han nöjde sig inte med sina egna angelägenheter utan sökte alltid upp andras som han kunde lägga sig i. Men Echnaton låter sig inte imponeras han verkar inte ens förvånad. Han säger bara åt Nefertiti att sätta sig så att de kan fortsätta tala med varandra. Han vill att hon ska ta sig i kragen och rycka upp sig. Det går ju inte för sig att gömma sig på palatset i all evighet. Men ett nytt problem har växt till sig för Nefertiti. Hon har suttit inne i palatset under två veckors tid nu. Och det utan att visa sig ute en enda gång. Det har gjort henne lite folkskygg. Och för varje dag som går i hennes självvalda fängelse blir hon bara skyggare. Hon har börjat oroa sig för vad alla där ute tycker om henne och det som hänt. Hon är övertygad om att alla kommer att stirra, kanske peka finger och skvallra om henne. Hon vill inte utsätta sig för det. Hon känner sig som en abdikerad drottning. Och det är kanske precis vad hon är. Hon berättar om sin oro för Echnaton. Han försöker övertyga henne om motsatsen. Det är ingen som har avsatt henne. Hon är fortfarande drottning. Men hon låter sig inte övertygas så lätt. Besöken hon får brukar vara korta. Och så även detta besök. Snart är hon ensam igen. Men hon dricker inte så mycket mer. Den som till slut får upp henne på fötter igen är Sithius. Och det riktigt handgripligt. En dag kommer han in med bestämda steg. Hon är klädd i sin enkla men vackra klänning. Den har en ljus beige färg. Hon har alltid tyckt om ljusa färger. Sithius befaller henne att gå och byta om till krigardräkten. Men det är något som Nefertiti vägrar att göra. Hon säger istället åt honom att han kan gå. Hans närvaro är inte önskvärd längre. Då tar han några steg mot henne. Griper tag om hennes arm och släpar iväg med henne. Han nästan kastar in henne i sovrummet. Där släpper han taget om henne. Han letar fram hennes krigardräkt och lägger den på sängen. Nefertiti har hela tiden spänt följt hans förehavanden. Nu går han fram till henne och tar ett stadigt tag i klänningens ringning. Med bägge händerna gör han så ett kraftigt ryck. Med följd att hela klänningen rivs itu. Och när det inte finns något längre som håller den uppe så faller den ner på golvet. Sithius hämtar krigardräkten och sträcker fram den till Nefertiti. –Nu tar du på dig den här, säger han bara. Hon lyder honom snällt. Hon vågar inte göra så mycket annat. Väl påklädd märker hon att dräkten sitter ledigare än vad den gjort tidigare. –Du har visst magrat en aning, nåja det skadade inte, kommenterar Sithius hennes ändrade kroppsmått. Sen börjar han släpa med henne ut ur rummet. Men då är måttet rågat för Nefertiti. Hon försöker slita sig loss. Och när hon lyckats med det börjar hon måtta ett slag mot honom. Hon har ju slagits förut med gott resultat. Sithius kan också få känna på hennes slagsmålstalanger. Hon lägger ner stor kraft i slaget men det hamnar inte där hon hoppats på. Sithius höjer bara armen snabbt och parerar slaget. Det var hans hårda muskler i överarmen som fångade det. Helt lugnt griper han tag och fortsätter att släpa iväg med henne. Nefertiti är ursinnig. –Jag ska se till att få dig halshuggen för det här, väser hon. -Det är ingen som halshugger mig, svarar Sithius tvärsäkert. Det tvivlar inte Nefertiti på. –Jag får väl halshugga dig själv då, spottar hon ur sig. Sithius tvärstannar. –Jaså, du vill halshugga mig, frågar han. –Ja, och det utan större tvekan, blir svaret han får. Han drar upp sitt svärd ur skidan. Nefertiti börjar känna sig lite ängslig. Han räcker fram svärdet åt henne. –Seså, hugg av mig huvudet då. Visa att det inte bara är tomma ord. För inte skulle väl du av alla komma med tomma hot, säger han uppfodrande. Nefertiti tar emot svärdet. Hon har egentligen ingen lust att använda det mot honom. Men omständlig-heterna tvingar henne nästan till det. Sakta lyfter hon upp svärdet. Och inleder ett svepande hugg. Men hon svingar det helt utan snabbhet. Det enda Sithius behöver göra är att lyfta höger arm. Svärdet träffar hans handledsskydd utan någon större kraft. Han får inte en skråma ens. Han tar snabbt svärdet ifrån Nefertiti och låter det glida ner i skidan. Och så grabbar han tag i henne och släpar iväg med henne den sista biten. Hennes häst har han redan låtit sadla och få framriden. Och sin egen också. Han lyfter upp henne på hästen och hoppar upp på sin egen. Sen tar han med henne på en ridtur. Det var inte alls många människor i närheten. Den enda hon ser är Gertimoor. Och han ser varken arg eller skadeglad ut. Han tittar snarare vänligt på henne. Hon nickar kort åt honom sen tittar hon åt ett annat håll. Ridturen blir lugn och odramatisk. Hon ser ingen som stirrar, pekar finger eller viskar om henne. Allt är som vanligt. Som om allt som hänt skulle ha varit en dröm. Men det var nu ingen dröm. Den aningen för stora krigardräkten motsäger det. Sithius rider omkring med Nefertiti utan att stanna och prata

Skriven av: Mariette Nilsson