Nemias Bravader Del 1

* DEN BORTGLÖMDA ÖN*

För flera hundra år sedan i en helt annan tid fanns det en ö inte långt från fastlandet. Ön hette Endrin men kallades för drömmarnas ö. På ön bodde det många underliga varelser många av dem med magiska krafter. Trots att ön inte låg långt från fastlandet kom det inte många besökare, dels för att ön omgavs av mystiska dimmor och ett magiskt kraftfällt som gjorde ön osynlig för dem utanför. Ön hade flera små byar men det fanns en stor stad som kung Celin styrde över, det var Leoran.


****************************************************************

Någonstans mitt i stor skogen Rania, vaknade Nemia.
Hon låg utsträckt på en tjock gren till den stora eken. Hon sträckte på sig lite till och satte sig upp. Solen var strax över trädtopparna och himlen var klarblå, med några små ensamma moln. Hon gnuggade ögonen och rufsade till sitt blonda hår, som var fullt med löv och små kvistar. Hon gäspade stort och började ta sig ner för stammen på den stora eken.
Men hon var fortfarande lite trött så när hon nuddade marken snubblade hon till och blev sittandes i mossan.
Aja tänkte hon glatt för sig själv, jag kan väll sitta här och lyssna på skogens viskningar, men när hon tänkte efter hörde hon ingen fågelsång och inga träd som viskade eller några djur som tog sig fram i skogen, det var alldeles tyst, för tyst.
Konstigt, vart var alla? Hon reste sig snabbt upp och spanade och skärpte hörseln till det yttersta. Men inte ett knyst hördes.
Hon började gå mot den lilla bäcken som låg en bit bort.
Plötsligt hördes ett dån, det låter som ett horn. Hon flämtade till, det är ju jakthornet som ljuder genom skogen Celins bästa jägare är ute på jakt. Hon försökte lugna sig själv men greps av panik och började springa så fort hon kunde bort från dånet.
Hon måste hitta någonstans att gömma sig fort, för man kan omöjligt springa ifrån de stora hästarna som de rider på. Men vart skulle hon ta vägen?
Men snart kände hon hur deras tunga steg kom närmare och närmare tills de var alldeles nära, Och hon skyndade sig att gömma sig i en buske men tyvärr var den inte så tät som den såg ut. Så hon skulle lätt bli upptäckt så kom hon ihåg den gamla grottan vid bäcken om hon bara han dit skulle de inte hitta henne. Hon ställde sig upp och bara några meter bort stod en av de väldiga hästarna med sin ryttare. Hästen krafsade med hovarna, men ryttaren höll den tillbaka. Hon var tvungen att komma på något snabbt för annars skulle han få tag i henne. Hon tänkte en enda tanke och det var spring till grottan. Det var som om ryttaren läst hennes tankar för han släppte efter på tyglarna och red snabbt fram rakt mot henne. Men precis innan han kastade nätet över henne, kastade hon sig och det var precis att hästens hovar missade henne. Mörbultad reser hon sig, och nu stod hästen och krafsade med hovarna igen och men såg ett leende i ryttarens ansikte. Han såg att Nemia inte hade ork att spring någonstans. Men Nemia tänkte inte ge sig utan drog fram sin dolk och höll upp den mot dem med en mindre stadig arm, hela hon skakade hon såg inte ut att kunna göra något större motstånd, men hennes blick sade annat.
Hästen stegrade sig och hovarna var högt över hennes huvud men hon rörde sig inte.
Ryttaren steg av hästen och tog fram ett rep. Nemia tvekande inte utan gick till attack och hon träffade honom en gång i armen och det blev ett litet ytligt sår, som knappt blödde. Det tog inte mer än några sekunder så hade han ett fast grepp om hennes armar, hon sparkade så mycket som hon orkade, men hon var trött i hela kroppen men gav ändå inte upp. Tills hon inte längre kunde röra sig för han hade lyckats binda hennes händer bakom ryggen och hennes fötter satt fast. Han lyfte lätt upp henne och log mot henne då såg hon sin chans och med sina sista krafter sparkade med båda fötterna mot hans hånleende ansikte. Hon fick in en fullträff, sparken tog rakt på näsan och han släppte taget om henne och hon föll rakt ner mot den hårda marken och allt blev svart.
Han var rasande och tog tag om henne och lade henne på hästen och satt själv upp. Han red i trav tillbaka till de andra som tittade på hånleende åt honom när han kom, en av dem frågade ”Har du ridit in i en gren, så som du ser ut hehe” sa han. För hans näsa var helt röd och blödde. Han svarade inte utan bara mumlade något kort. Och de andra blev genast allvarliga och de vände blickarna mot Nemia som hängde medvetslös på hästen framför mannen.

****************************************************************

Efter flera timmars ridmarsch då solen börjat gå ner stannade de och beslutade att slå läger. Nemia var fortfarande medvetslös men vaknade snabbt av en iskall dusch av vatten, det var mannen som hon sparkat som kastat vatten på henne. Hon satte sig upp så gott hon kunde och spottade och fräste för hon var inte överförtjust i vatten om hon inte var törstig. Han skrattade och höll fram en skål med mera vatten om hon skulle vilja dricka lite men Nemia vände bara huvudet och ignorerade honom. Och ännu en kom en dusch av vatten mot henne. Nu var hon riktigt arg och ville gärna ta sig loss och attackera honom. Men repen satt alldeles för hårt. Vänta bara tänkte hon för sig själv ni ska få igen. Mannen satte sig ner framför henne och såg på henne med en inspekterande blick. Och han frågade ”Kan du tala?”
Nemia tittade på honom, tala, javisst tänkte för sig själv men hade inte tänkt säga något inte till någon av dem i alla fall. Hon tittade på honom och lutade huvudet åt sidan precis som om hon inte förstod, vad han sa. ”Ännu en som inte talar det är inte bra” sa han och gick iväg till de andra.
Nemia satt med ryggen mot ett träd och började fundera på hur hon skulle komma loss när männen somnat. Om hon bara fick tag i något vasst att skära loss repen med. Hon såg att en av männen inspekterade henne, och såg lite misstänkt på henne. Sen sa han: ”Tror ni hon kan ta sig loss?” Den andra sov och den tredje tittade upp mot henne och sa: ”Då behöver hon allt vara lite starkare och ha sin dolk, bry dig inte utan sov för det blir en lång ridtur imorgon” ,så vände han på sig och snart hördes snarkanden från de båda sovandes men mannen som iakttog henne var fast besluten att inte somna utan vakta så att hon inte rymde. Nemia tittade på honom och hans blick var redan grumlig. Hon låtsades gäspa och han gäspade stort och började se mer sömnig ut. Så Nemia gäspade några gånger till och sedan blundade hon, för att försöka lura honom att hon sov. Och det tog inte så lång stund innan hon hörde en tredje snarkande i takt med de andra. Då tittade hon upp och alla låg ner, nu hade hon chansen. Hon försökte ställe sig upp men det gick inte så hon satte sig upp och tog händerna under sig och krånglade dem förbi fötterna. Så hon tittade på knuten det var ingen svår, men den satt hårt. Hon tog sig tyst fram till en av männen som lagt sin väska bredvid sig. Hon stack ner händerna och greppade något välbekant, det var hennes egen dolk hon tog försiktigt upp den ur väskan och skar loss sina fötter innan hon smög tillbaka till trädet och sätta sig ifall att de skulle vakna så skulle de inte märka att hon försökte rymma. Hon satte kniven stadigt mellan fötterna och gned repet som satt runt hennes händer mot det vassa bladet. Repet gick lätt av och nu var hon fri och tanken gladde henne, men så kom hon på vart hon var och smög sakta därifrån.

****************************************************************

Solen klättrade sakta upp på himlen och Nemia var långt ifrån lägret. Hon hade ätit några rötter och bär som hon hittat och nu drack hon vatten från bäcken. Hon tittade upp och såg i den riktning som grottan låd dit hon skulle ha sprungit till från början, den låg en bit uppströms och det var en lång vandring, men något inom henne ville inte gå mot grottan utan mer drog henne åt motsatt riktning. Tanken på grottan gjorde att hon kände sig tryggare men kraften som drog henne kändes spännande och hon fick svårt att välja. Hon tänkte efter en stund och kom på att om de där jägarna var ute efter henne skulle de ganska säkert rida tillbaka dit de fångade henne och inte minst till grottan som inte låg så långt bort. Hon vände blicken nedströms och såg en kvist med ett löv flyta iväg med strömmen så hon tog det som ett tecken på att gå åt det hållet. Hon tog raska steg för när hon tänkte på vad jägarna skulle göra med henne om de fann henne skrämde henne så att hon nästan var på väg att börja springa. Men hon lugnade snart ner sig och fortsatte gå men med raska steg.
Timmarna går och Nemia fortsätter att vandra nedströms vid bäcken men helt plötsligt vänder dragningskraften som fått henne att gå nedströms nu drar den inåt skogen, hur kommer det sig att den dragit henne hit för att sedan vända inåt skogen, tänkte hon högt för sig själv. Hon hann inte fundera länge innan hon hörde dånet från jakthornet. Celins jägare har fått upp hennes spår så hon börjar springa dit kraften drar henne. Hon känner hur de dundrande hovarna från hästarna kommer närmare, så hon ökar farten ännu mer, och inte långt in i skogen ser hon en stuga som hon springer förbi men känner hur kraften ännu en gång ändrar riktning mot stugan. Hon tänker inte utan springer fram till dörren, rycker till i dörren och den öppnas lätt hon springer in och stänger dörren. Inne i huset är det mörkt och endast ljuset från ett litet fönster finns i rummet. Hon söker sig fram med händerna och känner något underligt, nästan fjälligt och hon hör ett litet knarrande ljud. Så helt plötsligt blir det ljust och Nemia blir bländad. Hon ser nästan ingenting, mer än två konturer.
Hennes ögon väjer sig vid ljuset och blicken klarnar och där framför henne står en lång man som liknar en trollkarl och en liten gul nästan orage drake.
Hon blir rädd och backar och stöter emot väggen. ”Lugn flicka lilla” säger mannen och börjar gå mot dörren, medans draken försiktigt kliver fram mot Nemia. Hon vet inte vad hon ska göra och grips lite av panik igen. Men så säger mannen ”Lugn han gör dig inget illa, han är snällare än ett lamm”. Mannen kliver ut och ställer sig framför stugan beredd på att möta jägarna. Draken sänker ner huvudet, så att Nemia kan klappa den och hon sträcker fram handen och känner den varma fjälliga huden, hon klappar den snart med båda händerna.
Ända tills hon hör hur jägarna kommer och stannar utanför stugan, hon går fram och ställer sig i dörren. Där står tre arga jägare sittandes på sina hästar. Nemia ser hur mannen med den röda näsan stirrar argt på henne. ”Ur vägen gubbe” ryter han med en stor ilska i rösten. Och stirrar på mannen. ”Vad får er att jaga den stackars lilla jäntan genom hela skogen?”
”Hon är en tjuv och en av Celins förrymda slavar”
Mannen vänder sig halvt och ser mot Nemia, ”Den där, vad kan hon göra?”
”Hon är en slav och måste tillbaka till sitt arbete” sa mannen med den röda näsan.
”Hon är väll ingen slav, hon tillhör ju skogsfolket” sa han hånleende till ryttarna.
Ryttarna blev arga och den ene stag av och drog sitt svärd mot mannen som i sin tur inte gjorde en enda rörelse.
”Ge oss flickan så skonar vi dej och din stuga” han höll upp svärdet mot mannens hals.
Mannen uttalade några ord och han som höll svärdet tappade det och föll till marken.
”Trollkarl, sluta genast på order av konungen av Leoran.” hästarna ryggade tillbaka och ville inte alls stå kvar.
Mannen uttalade ännu några ord och den medvetslöse mannen lyftes upp på sin häst och hästen skenade iväg. De andra två red snabbt efter och ett argt rytande hördes från en av dem ”Vänta bara vi kommer tillbaka, vänta bara”
Dånet från hästarnas hovar blev allt mer avlägset och försvann.
Mannen gick in i stugan igen och Nemia visste inte riktigt vad hon skulle ta sig till och började gå ut genom dörren.
”Du får stanna men bara om du vill” sa mannen med en vänlig röst då han stod och rörde i en gryta, som hände över elden.
”Mitt namn är Eldon” sa han och sneglade mot Nemia som stod i dörröppningen.
Hon stod försjunken i sina tankar när draken kom fram och lade sitt huvud på hennes axel.
Hon vände sig om mot draken och tittade den djupt i ögonen och bestämde sig för att stanna. Vart skulle hon annars ta vägen? Hon klappade draken som kurrade gillande.
”Han gillar dig, vad heter du?” Sade Eldon när han hävde upp soppa från grytan till skålen som han höll i handen.
”Nemia Rävsvans” sa hon och sträckte lite på sig.
Han ställde skålen på bordet och sa ”Varsågod och ta för dig, det finns gott om mat till oss alla tre” Nemia satte på en pall vid bordet och tog skålen, så började hon äta. Det var så gott att när hon ätit upp allt så ville hon ha lite till men vågade inte fråga så hon satt där, och såg när Eldon åt och draken låg och tuggade på ett stort kött stycke. ”Du får ta mer om du vill ha” sa Eldon och log mot henne. Genast gick hon till grytan och tog lite till, hon satte sig igen och snart var skålen lika tom som innan. Hon tittade med en beundrande blick på den orange, gula draken. Vad heter han? Hon tittade mot Eldon och väntade på ett förväntansfullt svar.
”Han heter Ikaros, och är en Soldrake, som jag stötte ihop med för många år sedan” han lutade sig bakåt i stolen blundade och log.
”Nemia” han tittade mot henne. Hon tittade på honom och såg undrande på honom.
”Vad vet du om magi?” sa han och vände blicken mot böckerna i sin stora bokhylla.
”Ingenting mer än att trollkarlar utför magi” hon tänkte efter men kom inte på något mer att säga.
”Så du vet inte någon trollformel?” sade han med en förvånad röst och återigen med blicken på henne. Även om Nemia var ung, så var magin inom henne stark.
”Nej, hurså?” sa hon och såg förvirrat på Eldon.
”Ja även om du inte är gammal så har du en stark magi inom dig” han tittade på henne med en inspekterande blick. Det var sant att hon inte var gammal bara 8 år och hon var ganska liten för sin ålder. Men om hon blev lärd skulle hon bli en stor magiker.
Nemia satt och hade mer tankar i huvudet än vanligt och det var svårt att tänka.
”Nemia, vill du bli min lärling så jag kan lära dig allt du behöver veta om magi” Eldon vände blicken mot hyllan och plötsligt kom en bok farande och landade mitt framför honom.
”Kan du läsa?” frågade han när han bläddrade genom boken, men utan att röra den.
Nemia skämdes och sänkte blicken mot sina fötter och motvilligt svarade hon ”Nej, jag har bara sett i en bok förut men det var länge sen och jag minns den knappt”.
”Jasså, men titta här, på den här sidan” sa han och lade fram den till henne. Hon tittade på sidan och det stod många krumelurer på sidan som helt plötsligt flöt ihop och blev bilder istället för ord. Nemia blev än en gång förvånad och gapade stort, men stängde munnen igen. ”Hur?” sa hon utan att släppa blicken från bilden som föreställde en trollkarl som utförde en trollformel. ”Boken är förtrollad och den som inte kan läsa får se bilder som förklarar vad den sidan handlar om, vad ser du?”
”En trollkarl som utför en trollformel, tror jag, för han viftar med armarna och hans stav lyser” hon satt som förtrollad av boken.
”Bra, men vi får nog börja med att lära dig läsa för det är viktigt om du ska kunna lära dig trollformler från skriftrullar”
Boken slog igen och flög tillbaka till sin plats i bokhyllan. Och genast kom en annan bok flygande.
”Vi börjar med något lätt” sa han och tog boken som kom svävade. Nemia såg på när Eldon började bläddra i boken men som vanliga människor gör med händerna.
”Det här blir bra” sa han och lade boken framför henne.

**************************************************************************

Efter många timmar då solen höll på att försvinna, satt Nemia trött men glad med en bok i sitt knä, hon satt framför brasan på en mjuk bädd av halm med en djurfäll.
”Nemia?” sa Eldon när han vaknade från att han hade slumrat till i stolen vid bordet.
”Ja” sa hon helt frånvarande utan att släppa blicken från boken.
”Det räcker så idag” han viftade lätt med handen och boken flög upp från hennes knä och ställde sig i den dammiga bokhyllan vid de andra böckerna.
”Men, bara några sidor till, snälla?” hon vände sig om och tittade på Eldon med den sorgsnaste ansiskts uttryck hon kunde. Men Eldon gav ett bestämt svar ”Nej, du får läsa mer imorgon, både du och jag behöver vila oss en stund” sa han och gäspade stort. Nemia förstod inte vad han menade hon var ju inte alls trött, men plötsligt kändes ögonen väldigt tunga, och hon lade sig ner, snart sov hon på den mjuka bädden framför brasan. Och draken kom smygandes och lade sig bredvid henne. Eldon tog fram en filt och lade den över henne, och gick själv och lade sig i sin säng som stod i andra sidan rummet. Snart sov de alla tre djupt och förberedde sig inför alla utmaningar som väntade dem inte minst Nemia.

Skriven av: Ninnie