No Mercy

En smal strimma av rök ringlade mot taket när Vito Kendall sakta släppte ut luften. Hans lilla rum som helt gick i vinrött och mahogny var nästan totalt mörklagt. Han ville ha det så. Han gillade natten. Natten var hans vän, och denna vän innebar föda. Blod.

Vito Kendall var vampyr. Man kunde inte se det på honom om man inte visste hur tecknen såg ut. Den lite bleka hyn var ett, men det fanns ju mänskliga djur som också hade blek hy. Ett lite säkrare tecken var tänderna som var en aning längre och spetsigare än på de mänskliga djuren, de två tänderna på varsin sida om de främsta. Men det fanns en enda sak som man inte kunde ta miste på. Om man såg dem. Ögonen.

Bärnstensgula med en avlång, svart pupill med en vit fläck i mitten. Vampyrögon som såg saker inget mänskligt djur kunde se, vampyrögon som vändes inåt när bettet utdelades. Som på en haj. Kalla, livlösa. Vito Kendall och hans gelikar gömde dessa ögon bakom mörka solglasögon, dag som natt. För det fanns de som levde för att utrota dessa djur. Vampyrjägare.
Det fanns inte många av dem, men de få som var i tjänst var farliga. De dödade aldrig snabbt eller smärtfritt. Aldrig.
Men det fanns också andra saker en vampyr var tvingade att akta sig för om de ville fortsätta livet. Att dricka blodet från en död innebar ett säkert slut för dem. Att döda en människa eller ett annat djur bara för själva dödandets skull var absolut förbjudet och innebar evigt lidande fastbunden eller inmurad i en vägg. Det fanns ingen naturlig död för dessa vampyrer, som för de mänskliga djuren. Vatten, stål eller eld kunde inte döda en vampyr. Det fanns ingen naturlig död.

Han började bli hungrig. Det var dags att ge sig ut i natten och välja ett offer. Vito Kendall föredrog äldre människor. Dels för att hans samvete inte kändes lika tungt om han åt av en människa som ändå skulle dö, men också för att deras blod hade en Underbar Arom. Inte många kunde konsten att uppskatta smaken av denna Arom. Den var för vampyrer som de mänskliga djurens ibland obegripliga delikatesser. Han var hungrig.

Tyst som en liten, liten vindil kom han ut ur lägenheten, mötte Mrs Harris och hälsade artigt. Han var omtyckt av de andra hyresgästerna. Ibland kände han sig som en dubbelagent. De trodde han var människa. Han log aldrig. Bar alltid solglasögon, men var ändå trevlig. Lika tyst kom han ut i natten. Natten som var hans bästa vän.
Sen började han gå gatan ner. På jakt efter mat. Utkanten av kvarteret i norra delen av Tucson var ett lugnt område. Han flyttade alltid runt, för många döda i ett enda område var inte bra. Det lockade till sig vampyrjägarna.
Han såg sig om i dunklet med ögon som såg det bara vampyrer kan se. Statyerna i parken följde honom med blicken. Viskade om vem nästa offer skulle bli. De hörde allt, såg allt, visste allt. De äldsta var visast, trots söndervittringen som sakta bröt ner dem tills staten bestämde sig för att krossa dem. Då krossade de statyernas själar.

Vito Kendall kände en plötslig vittring. Instinkten att jaga och äta vaknade sakta. Instinkten alla djur har, mänskliga som omänskliga. Han kände plötsligt bara doften av blod. Och det verkade vara hans favorit – en gammal människa. Hon var rädd.
Kanske kände hon på sig att en lång man smög efter henne i skuggorna. Att han log sitt första leende på mycket, mycket länge. Hon kanske kände på sig att hon snart skulle huggas av två sylvassa tänder, vita som ren snö. Tänder som då skulle bli röda av blod på mycket kort tid.
Han älskade blod. Fick det att rinna sakta, njöt av smaken och av offrets rädsla. Rädslan var lika god som ålder när det gällde blod. Rädslan var viktig för själva dödandets skull, annars vore det inget skoj alls.
Plötsligt såg han sitt offer. Vithårig, iklädd gammaldags kläder och närmast genomskinliga strumpbyxor, där åderbråken lyste igenom, under den långa kjolen och kappan.
Den gamla kvinnan tyckte sig höra sin egen hjärtklappning där hon gick. Hon tyckte sig känna en ljummen vind mot halsen. Någonting som kittlade. Hon tyckte sig känna närvaron av någon eller något.
Men det var ingenting hon inbillade sig – han var där.

Vito Kendall genomfors av en plötslig känsla. Det var inte hunger längre, den fanns inte där. Det var något annat. Han stannade upp – han ville inte döda henne. Han ville inte döda alls. Han visste vad det betydde. Han var fast. De hade hittat honom.

Den mörka natten lystes plötsligt upp av ett orangerött sken, bara för några sekunder men de nådde in i de mörkaste hörnen, in i de mörkaste rummen. Tucson badade i ljus, och de få som fortfarande var vakna av de mänskliga djuren såg detta och förundrades. Ingen visste vad som egentligen hänt förutom jägarna. Och ingen skulle få veta.
Men Vito Kendall var borta.
Borta.
Bortsvept av jägarna med plågor som brände honom, kylde honom och skar honom.
Han var borta.

Skriven av: Sabina