Novemberrusk

Det var November och allt var kallt, vått och trist. Men detta året var det ännu tristare, våtare och kallare än tidigare år, för jag var ensam. Nej inte helt ensam, jag kunde träffa henne nästan när jag ville, men nej, vi var faktiskt inte tillsammans längre. Det var vi förra november, november innan det och t.o.m. november innan det igen. Men nu var allt annorlunda, fast egentligen började ju allt för ett år sedan. Det var då, i November, som någon av oss kläckte idén, vet inte vem det var, det har jag förträngt nu. Idén som skulle komma att förändra hela min och hela hennes värld, och helt utradera våran gemensamma värld.

Vi skulle vara tillsammans, nåt annat var inte att tänka på, vi älskade varandra och behövde varandra, men vi skulle få vara fria. Jag trodde inte från början att det skulle fungera, men efter ett tag hade jag nog egentligen börjat tro på det. Men allt gick överstyr från början, det skulle aldrig fungera i längden och vi ville ha varandra för mycket för att i det läget göra nåt annat än att vara tillsammans. Av någon konstig anledning gick allt tillbaka till det normala och allt kändes bra för ett tag, det var vår och snart skulle skolan och tvånget vara slut för all framtid. Jag var glad för allt, för henne, för att jag orkat kämpa mig upp och komma tillbaka i skolan och i alla fall avsluta på ett värdigt sätt. Texten i studentmössan minns jag fortfarande ” Du har varit så duktig min älskling. Puss”. Kvällen blev ett intermezzo som slutade hemma i hennes säng, jag satt på sängkanten, hon låg där däckad. Dagen efter var vi båda ganska trötta och låg och latade oss i solen, tänk om mindre än 24 timmar skulle vi sitta på flyget till Cypern med våra härliga kompisar. Jag och hon i ett rum och de andra tre i ett rum, då ville hon ha det så, hon ville vara ensam med mig. Den resan bråkade vi två ingenting, däremot var det mycket bråk med de andra, fem starka viljor på samma plats. När vi kom hem kändes allt frid och fröjd, äntligen avkoppling, från kompisarna och från skolan så klart. Det var nu allt bara skulle bli lugnt, jag skulle börja jobba, få en bra lön och vi skulle kunna ha det bra under sommaren. Men vad hände? Har jag förträngt detta också? Jag minns inte var dom konstiga idéerna om frihet dök upp igen, nu var vi ju mer fria än nånsin förr. Det blev midsommar och allt verkade fortfarande okej, men sen? Tre veckor senare var vi uppe i stugan igen, men nu var allt annorlunda, jag låg i sängen där nere, hon i sängen över mig. I handen hade hon sin telefon, klick, klick, klick… Hon satt och skrev sms till honom, han som jag hade sagt att det var okej att hon flirtade lite med. Nu skulle dom visst träffas igen. Jag var inte mig själv de dagarna i stugan, det mesta kändes upp och ner. Vi åkte med bilen, till andra sidan sjön. Där låg kyrkan, den vackraste av kyrkor, belägen på en holme ute vid det blå. Kyrkan som jag hade sagt att jag ville gifta mig i, hade det skrämt henne? Jag ville sätta en ring på hennes finger, gjorde det henne rädd? Tankarna var många.

Veckorna gick, jag jobbade. Nu hade hon träffat honom flera gånger, sovit hemma hos honom. Hon hade sagt att det var okej att jag också gjorde likadant, men jag var inte sån, kunde inte förmå mig att träffa nån tjej, visste jag inte hur man gjorde? Hur hade jag fått henne från början? Alla tankar kom upp, det blev en desperat jakt. Den slutade där den började, med henne igen. För han ville inte träffa henne mer, han hade nämnt nåt om att hon tillhörde mig, att han inte kunde med. Vi for iväg till Grekland, i två veckor. På Naxos gick tiden fort! Man hade knappt hunnit varva ner det hetsiga tempot hemifrån innan det bar iväg till Santorini, väl där gick tiden något långsammare, vi fick tid för varandra, det kändes bra. Hon sa att hon också tyckte det, äntligen kanske det skulle vara ur världen, vi två som var så starka tillsammans hade rett ut det hela, eller? Tiden för hemresa var kommen, det kändes bra, det kändes som jag hade hittat nåt i Grekland som inte fanns med i packningen på vägen ner. Men väl hemkommen blev allt så fel igen, det hann bara gå en vecka. ”Jag kan inte, jag vill kunna gå ut på krogen, jag vill dansa, vill vara fri”, inte igen…

Ni kan nog hela historien nu, det gick en dryg månad, nu var det slut. Fast det hade ju egentligen varit slut i flera månader. Men nu stod det inpräntat, S-L-U-T. Frihet var min första tanke, men vad var frihet egentligen? Hur tar man vara på frihet? Frihet innebär inte trygghet, verkligheten skrämde mig. Vem var jag egentligen? Jag var hennes kille, jag var jag, men också hennes kille. Det var halva min identitet, nu var där bara tomt och svart. Jag dolde hålet väl med jobb, men framförallt med att fortsätta träffa henne. Vi var ju bästisar, och hon var lika ensam som jag. Jag sprang på krogen med henne, såg henne träffa killar medan jag själv mest blev bortspisad. Alkohol stavades nog det, dålig image också kanske. I mitten av november var det jag, hon och kompisarna som for till London, härligt att komma iväg, stundtals kändes det som förr, här i denna underbara miljö kunde man för stunden glömma bort verkligheten. Bland duvorna på Trafalgar Square, stående under Lord Nelsons staty. Eller när man gick upp för The Mall, fram emot Buckingham Palace. Vi var ensamma för en stund på hotellrummet, vi tog tillfället i akt, men varför? Vi var ju inte tillsammans. Vi behövde fortfarande varandra. Bara några timmar tidigare hade hon kommit in i rummet efter att själv ha varit ute på krogen, jag orkade inte följa med längre. Ytterligare veckor förflöt, nu hade tiden kommit, jag skulle ta mig för att träffa en tjej, och nej det var naturligtvis inte hon. Det kändes lite spännande t.o.m. Men allt kändes snart jobbigt, jag började fundera, men mest av allt berodde det nog på att nu hade ju inte hon någon att träffa, det fick jag erfara. Hennes varningar blev allt fler och när jag väl träffade denna tjejen gick allt helt snett, jag skrämde iväg mig själv, tjejen och henne. Jag själv och tjejen sprang långt iväg, men hon vände tillbaka. Vi kom fram till att det inte var så farligt.

Tiden gick, det var ett nytt år. Äntligen hade jag fått ett fast jobb, äntligen skulle jag kunna få upp fokus på något annat än henne. Kände hon också det? Att det var här det sista vi hade gled oss ur händerna. Tiden rullade på allt kändes bra, vi träffades som vänner bara nu, jag träffade en annan, det kändes bra till en början. Men ganska snabbt insåg jag, hon var inte som hon. Varför var jag så kräsen? Varför inte ta det jag får? Tur var väl att de frågorna kom så som det visade sig vara till slut. Men nu hade ju hon hittat honom. Var skulle jag nu ta vägen. För första gången sen det tog slut på riktigt kom verkligheten ifatt mig och flåsade mig i nacken. Varför hade det blivit så här? Jag ville ha tillbaka det som funnits en gång, jag var beredd att göra allt, jag var för feg för att våga se framåt inser jag nu efteråt. Världen rasade ihop, det som hade startat över ett år tidigare var nu fulländat, jag låg i den djupaste av rännstenar, beredd att göra slut på allt. Vad som fick mig ur smutsen, leran och vätan vet jag inte, kanske var det fotbollen, Allsvenskan hade startat, fokus på något nytt. Eller kanske var det skidresan pappa gav mig? Eller var det en kombination?

Allt det där har jag spekulerat i sedan dess, men egentligen inte funnit något konkret svar. Det enda jag egentligen vet säkert det är att allt som skett faktiskt har haft sin mening. Det kändes en gång som vi var menade för varandra, jag och hon, det var vi också, då. Men tiderna förändras, då var vi 16, nu är jag 19 och hon 20. Det finns många hinder att bestiga framöver, men det största är undanröjt, inte bortskuffat, utan färdigt och utrett. Jag är inte längre beroende av någon annan än mig själv. Fortfarande påverkas min lycka av andras ord och handlingar, men det har jag insett att det är livets gång. Jag är glad för hennes skull, att hon träffade honom, det kanske inte håller hela livet för dem heller, men vem kan veta det? Jag är glad för att hon slapp gå igenom samma stålbad som jag. Men samtidigt skulle jag unna henne den inre styrka jag funnit i mig själv när jag nu börjat hitta mig själv. Jag är inte längre hennes kille, jag är jag. Självklart tittar jag efter fina tjejer och pratar med härliga individer av det könet också, ibland kan man också önska att man kanske kunde ha det som hon, eller som många av mina andra kompisar. Men samtidigt inser jag nu att jag klarar mig så gott själv att jag inte tänker låta mig själv utsätta mig för onödiga risker. När jag väl får det framför min näsa kommer jag att snabbt roffa åt mig det och försöka göra mitt bästa för att behålla det, men jag tänker inte leta efter det. Det kommer när det kommer och så är det.

Författare:

Publicerat

Dela: