'Nudda-sist-leken'

Vi lekte den där leken,
en solig höstdag,
löven seglar ner
från plommonträden
ute i trädgården,
man kan se det
från mitt gamla flickrum.
Jag skrattade, du skrattade
och med våra händer försökte vi
slå bort varandra.
Mamma sa nånstans
långt borta att maten var klar,
men vi lekte,
precis som vi gjorde,
när jag ochså var barn.
Nu var jag tjugoett,
men lekte fortfarande med Barndomens Prins.
Likaså som vi gjorde
när jag var barn.
Skratten nådde vår hund,
som ochså ville vara med,
hoppandes omkring, skällande.
Glimten i våra ögon dansade,
ingen annan förstår,
endast en simpel lek,
borde vara för gammal för det nu,
men ingen annan förstår.
I våran värld kommer ingen annan in...
Mamma ropar ännu en gång,
men vem har tid att äta,
jag leker med Barndomens Prins!
Solens strålar letar sig in
genom immiga fönster,
pannan är på, värmen sprider sig,
tinar upp frusna fötter.
Koftan som farmor stickat
åker av, nu börjar det bli varmt.
Vi jagar varandra nerför trappan,
Barndomens Prins och jag,
vi måste nudda sist!
Runt hela huset
ekar skratten och skriken,
vem vinner?
Hunden hoppar, katterna gömmer sig.
höga rop och stoj,
huvudvärken blir snart
ett faktum.
Barndomens Prins säger 'Nu måste vi äta',
och vi sätter oss vid bordet,
fortfarande med andan i halsen,
men glimten i ögonen glittrar,
likaså de små dammpartiklar
som virvlar i köket.
Mamma suckar, slänger med sitt grånande hår,
'måste ni bråka så, nu är ju maten kall',
potatis och köttbullar med gräddsås,
men Barndomens Prins och jag
bara ler mot varandra,
hur ska hon någonsin kunna förstå...?
I Våran värld, med vårat språk
har aldrig någon annan kommit in,
inte ens hon eller bror.
Avundssjukan har funnits,
men aldrig förståtts.
Barndomens Prins slukar maten,
han har bråttom ut till
hans dyrbara trädgård,
och jag vet att våran lek
för denna gång är slut,
men jag är ju tjugoett,
och borde vara vuxen,
men Barndomens Prins, han är bäst,
och solen lyser fortfarnde in
genom immiga fönster...


Idag finns inte längre Barndomens Prins,
han lämnade mig i en kall värld,
en lika kall februarinatt...


Till minne av vår älskade NIls-Olof Kernell

Skriven av: Jessica Kernell