Oänddlig Semester

En gång. Två gånger. Efter den tredje gången uppfattade Rickard att 'det här var det sista'. 'Skönt, då kanske man kan vila lite', tänkte han. Men han kunde inte hindra sig själv att kika ut genom fönstret med jämna mellanrum, han tyckte sig ha skymtat en högst attraktiv kvinna bära flyttlådor. Var hon en ny granne? Var hon ensam? Vågade han hälsa?
Efter att ha vilat en stund bestämde han sig för att gå ut och möta den sköna vårbrisen, det var ett tag sen sist. Rickard hade klätt upp sig i sin nya gråa trenchcoat utifall han skulle möta henne, första intrycket var väldigt viktigt hade han hört. Om det stämde så måste han vara dålig på det där med det första intrycket eftersom han levt ensam i hela sitt liv.
Han bad sin bön som han alltid gjorde när han gick ut. 'Gud, skänk mig styrka och låt allt gå bra. Amen', sade han tyst för sig själv. Han låste sina tre lås och tittade ängsligt bort mot cykelvägen som ringlade sig in bland de stora trädkronornas stammar. 'Någon gång, då, då ska jag ge igen', tänkte han och knöt näven. Han sansade sig och rättade till halsduken.
Solen sken likt en glödlampa och han nös två gånger när han kisade mot solen som stod högt i öster. Han tittade runt lite, han såg ett par moln men de såg lugna ut, inte alls som höstens hotfulla gråa moln. Varmt var det också, han hade glömt vantarna på pallen inne i huset men det gjorde inget, sådana här dagar i slutet av februari kunde man gott vara utan vantar. Han kände sig ungefär som Ringaren i Notre Dame när han stapplade sig närmare och närmare huset där han trodde att kvinnan bodde. Huset såg ut att vara ganska stort och rymligt med sina två våningar omslutna med gult tegel och orange tegelpannor. Till vänster om huset ledde en nyasfalterad backe ner till den vita carporten som, för tillfället, var tom. Den vita färgen såg ut att ha gjort sitt, färgen flagade precis som Rickards skinn brukade göra när han hade solat. Motorvägens avlägsna brummande oväsen hade en avslappnande effekt, han var nästan på väg att somna stående. Rickard vände sig om och kikade så att han inte var iakttagen och hoppade sedan över den halvmeter höga häcken och tittade in genom, vad han antog var, sovrumsfönstret.
Helt tomt. Inte en krukväxt, inga gardiner, inte ens flyttlåda såg han. Var var allting? En djup rynka lade sig i hans panna. Det enda han kunde göra var att vänta och se, kanske skulle hon komma tillbaka?
* * *
Det gjorde hon inte. Han hade mer eller mindre bosatt sig vid köksfönstret och han satt och spanade hela dagarna, Coca-cola och kaffe höll honom vid liv. Under de närmsta två veckorna syntes hon inte till en enda gång. Han drömde om henne varje natt och ibland även på dagarna. Det började med enkla oskyldiga drömmar som alla människor har: De träffades, de fick barn, de åkte på fina resor och de gifte sig. De fina drömmarna övergick ju längre tiden gick till tyngre och värre drömmar: Han slogs för henne, han fångade henne med våld och hon tvingades till att vara hans - och ingen annans - egendom. De värsta drömmarna förträngde han direkt, han ville inte veta vad han innerst inne ville göra.
Än en gång i sitt än så länge relativt korta liv gjorde ensamheten så ont som Rickard föreställde sig att en gaffel i hjärtat skulle göra. Han hade åtskilliga gånger pressat sin smärtgräns så långt han kunde genom alla möjliga experiment, men just experimentet med en gaffel hade han aldrig prövat. Han hade ända sedan han var liten haft dessa konstiga idéer och projekt för sig och kanske var det därför han aldrig hade varit en av de populära, varken i skolan eller i livet efter skolan. Men det var trots allt tack vare att han var så udda, eller som mormor alltid sade: han 'hade andra intressen', som Rickard hade träffat sin ende vän här i livet - William.
William var, snällt sagt, minst lika udda som Rickard. Stora öron, uppdragna byxor och ett fel på Williams högra knä gjorde honom till det perfekta mobboffret. Men William var inte lika stark som Rickard, vid 23 års ålder tog han sitt liv genom att slänga sig framför ett framrusande X2000. Rickard hade tagit det väldigt personligt och det fanns människor som tyckte och trodde sig vet att det minsann var hans fel. Han hade heller aldrig pratat ut om det - vem skulle han prata med? En psykolog var aldrig aktuell och mormor ville han inte prata med.
* * *
Rickard vaknade av en smäll; 'Är det nyår igen?' var hans första tanke men han insåg att det måste ha varit en bildörr. Han kastade sig upp ur sängen, grabbade tag i ett par jeans och han ramlade nästan in på toaletten när han försökte ta på sig byxorna. Han slängde på sig en tröja och rusade vidare mot köksfönstret.
Där var hon. Cirka 50 meter från hans köksfönster gick hon. Hennes bruna lockiga hår virvlade runt i vårvindarna. 'Henne ska jag ha', tänkte Rickard. 'Nu kör vi!'
'Gud, skänk mig styrka och låt allt gå bra. Amen', bad Rickard och sprang därefter ut genom dörren, han struntade i att låsa den nu, rundade trädgården och kom ut på gatan. När han såg hennes hus, stannade han. Hon var inte där. Inte hennes bil heller, men hon hade ju precis varit där?
Efter det var Rickard aldrig sitt vanliga jag längre. Han kände sig sviken och illa behandlad, fast han visste inte av vem. Av Gud, av alla som hade försvunnit i hans närhet, av mormor eller av henne. Han var osäker, och osäkerheten slet fullkomligt sönder honom. Han visste inte vad han skulle göra, vart han skulle gå eller vem han skulle prata med. Det fanns ju ingen. Hon var hans räddning. Han hade slutat att sova, det var omöjligt att somna. Han spenderade nästan all sin vakna tid genom att ligga i sängen och låta tankarna flyga iväg och han drömde om henne hela tiden. Det fanns ingen annan i hans liv, hade aldrig funnits och skulle aldrig finnas någon som kunde jämföras med henne. Rickard hade fått tabletter utskrivna för både det ena och det andra, men Rickard använde dem inte i deras rätta syfte. Han drev längre och längre från världen och ett normalt liv för varje dag som gick. Han började bli desperat; han kunde inte längre skilja på vad som var dröm och vad som var verklighet.
* * *
Rickard sov länge. Väldigt länge till och med. Steget från att vara vaken hela dagarna till att sova hela dagarna var inte så stort som han först trodde att det skulle vara.
När han vaknade en söndagsmorgon i april tvingade han sig själv att gå ut och ta en långpromenad, gå förbi huset på Södergatan 15 där han växte upp som liten, förbi skolan där han hade gått i alla år, förbi huset där hans ende vän hade bott så länge han levde, och tillslut förbi hennes hus. Efter fyra timmar låg han återigen i sängen.
Han hade sett henne igen. Men han orkade inte göra någonting, han var alldeles för trött. Han ville sova, men han kunde inte. Nu när han hade sett henne hade besattheten återigen väckts till liv inom honom.
Han hade laddat upp med sömntabletter och en whiskeyflaska för att hjälpa honom att somna. Det blev nog lite för många tabletter än vad som var meningen, 'Men vad sjutton', tänkte han, då sover jag ju bara lite längre.
'Dröm sött', viskade Rickard tyst till sig själv.

Skriven av: Sebastian Andersson