Och det gjorde han inte heller

Och det gjorde han inte heller

Hat, besvikelse, förtvivlan, ondska och så vidare är ord med negativ klang. Men för några få har dessa ord en annorlunda betydelse. De rentav älskar betydelserna av dessa ord. Som mannen i denna korta berättelse senare kommer att bevisa. Hans hat, besvikelse förtvivlan gentemot sig själv är så starkt, så rå, så för...föräcklat. Han hatar sig själv så mycket att det har lett till någonting som vi 'vanligt' folk kallar för kärlek. Hans kärlek till sig själv är uppbyggt av ren, smutsigt hat.Och inte ens den så kallade kärleken rostar.

Han är lång, drygt 2 meter lång. Höknäsan stoltserar mitt på nyllet. Ögonen placerade långt in så det enda man ser är två mörka hål. Ögonlös skulle man kunna säga. De höga kindbenen är vitstreckade av ett flertal välplacerade kniv snitt, både självåsamkade och resultat av smärre knivslagsmål som avlöpt illa. Ett av ärren löper över vänstra ögat, från pannan ner brevid näsan. Den syns tydligt, med en egendomlig lyster som gör den synlig dag som natt. Mannen klär sig i mörka kläder året runt. Favoritplaggen, snarare ett måste för honom är den svarta skinnrocken som lappats både en och två dussin gånger. Rockändan är sliten, så sliten att det bara återstår fransar. En gång i tiden, innan tiden och promenerandet tog vid var den hel och flera decimeter längre. Kraftiga stövlar som även dom nöts ut av tiden är formade efter hans enorma fötter. Snören är instoppade, icke knytna. Och så har vi håret, det svarta långa håret som böljande huserar på hans huvud. Ner till midjan räcker den, men då man aldrig ser honom varken sitta eller stå still så är man fortvarande osäker hur långt håret egentligen är. Håret är så tunnt, så det räcker med ett enda lilla vindpust för det att segla iväg med vinden.
Och med vinden seglade han dagarna i ända. Oftast ser man honom spatsera lojt i stadstorget. Stora steg, steg som får den vanliga att vackla nervöst från honom, låta honom passera. Hans ständiga följeslagare är en svart katt med en stump till svans. Dom två ger gör en egendomlig syn i alla hänseenden. Dom går och tar men inget får.

Transporten kom och frustrade belåtet där den stannade framför den lilla morgontrötta folksamlingen. Bussen var som vanligt försenad. Chauffören såg som vanligt milt road ut, som om han nyss dragit ett hiskeligt roligt skämt genom att anlända sent. Och som vanligt köade de rutinfasta människorna i lugn och ro. Nå, de flesta tycktes ta det hela med lugn och ro. Men hos en av de blivande passagerarna rådde en kärleksakt driven av blint hat. Han längd och förhållningssätt mot världen gjorde honom klar och tydlig i folksamlingen. Han stog sist i kön och riktade all sin ilska mot chauffören. En efter en trampade dom in i plåtburken för att sedan packas in som sardiner så att alla skulle få plats. Till sist skulle han stiga på. Med ett enda kliv steg han på. Lite hukande för att inte skrapa huvudet mot taket intog han plats längst bak i bussen. Betalningen av resan sket han i. Det kunde den komiske chauffören got och väl ta. Bussen lutade sig tillrätta och så bar det iväg mot centrum.
I denna storstad var centrum väldigt. För att ta sig fram måste man utnjyttja lokala trafik förbindelser. Det gnagde hans sinnen var dag. Att behöva vara beroende av andra, om så det vore andra av saker eller människor, eller som i detta fall, den komiske chauffören och hans buss.
De flesta ansikten kände han igen. Dessa förfärliga ansikten såg han varje dag. Tystnad rådde, en dunkel sådan som ingav en rofylld känsla hos honom, nästan. Att bara sitta och vara tyst.
En äldre herre som tycktes sova satt framför honom. Lite dreggel letade sig ut ur hans mungipor. Patetiska människa. Han blundade och såg för sin inre syn hur han tog strypgrepp om mannen och bad honom dö. Att bara dö. Ingen äldre man, ingen dreggel som skulle förstöra han vjy längre. Gubben vaknade till, knyckte till och sa någonting om frugan sin, som sedan länge hade lämnat han sida. Om gumman hade varit vid liv, skulle han ha strypt båda två.
Dessa tankar, helt vanliga enligt hans mening rådde i princip hela tiden, alla timmar dygnet om i hans huvud. Men hjälp av dessa tankar, med dom tankarna levde han, och inga, ingen mer...förutom med sin ständige följeslagare, den trofasta katten.
Istället för att hoppa av där han vanligtvist brukade, satt han kvar och lyssnade på magens, tarmarnas klagan. Hunger och törst blandade sig in i hans förströstansfulla kärleksakt. Hat, hunger och törst. Ingen bra kombination. Magen och tarmarna skapade upproriska läten som ljöd i hela bussen. Han kände blickarna riktade mot sig, och då kom han på att vara kannibal vid såna här lägen skulle passa alldeles utmärkt. En saftig lårbit från den nypåstigna ygnlingen. Varför inte lite karre av den ungen tösen som stog upp i gången då denne inte hittade plats att sitta på. Kom, sätt dig här min lilla munsbit. Låt mig naffsa på dina öron och nacke för att stilla min hunger. Och sen brast hans tankar ut i våldsam skratt. Chauffören utbyttes mot en ny sådan, en äldre dam i goda 50 plus. Man hörde hennes flås enda bak till honom. Vilket fettlager kvinnas måste stoltsera med. Tänk att få fräsa sig en ståtlig middag av henne. Då skulle vi göra oss båda en tjänst. ÅK för fan! Bussen åkte iväg.
Vid nästa busshållsplats sprang han ut ur bussen. Törsten drack ur han förnuft, av det lilla förnuft han hade kvar. Det kände han. Vad han nu behövde allra mest va just mat. Några hundra meter till bara. Han såg direkt att allt var som sig bör, total tumult, frenesi både innanför och utanför bolaget. Inne fanns det mängder med folk som ville dränka sig in i alkoholens oraffinerande värld. Avskyvärt. Utanför, även där fanns det mycket folk. Och på en bänk strax nedanför gatan satt enbart de mest rutinerade vandrarna till alkoholens värld. Han verkligen hatade dessa varelser. Mången gång hade han försökt få dom att ta reson och bara dö. Men dom envisades med att ösa i sig allehanda drycker så länge det fanns en nyckel, om så den vore liten, dvs alkohol i innehållet som förde bort dom. Att gnälla hjälper då inte, men just då, som så många gånger förr gnällde han. Att dom bara inte kunde fara och vara döda.. dö! Jag vill verkligen sitta på den bänken.
Att handla det tilltänkta födat, i det här fallet ett sexpack ljuslager gick smort. I sådan trängsel kan man lätt tro att det skulle gå sakta. Men dessa människor visste vad det skulle ha, och det på så kort tid som möjligt. Kassörerna visste det, och arbetade på flitigt för att allting skulle fortlöpa smidigt. En och annan yngling lyckades på detta vis, då det hinkades som allra mest, då dom flesta handlade, också handla till sig lite starkare varor.
Innan han ens hunnit lämna lokalen hade han knäckt upp en. Gurgel, svälj, fylla buken, svälj. Och när han väl tagit sitt första steg ut på gatan hade han fått i sig nästan hela burkens innehåll. Det här är mat, riktig fyllande föda, om än något flytande. Flytande föda, bättre än inget. Just som han skulle knäcka upp en till och gå vidare lade han märke till att den så vanligtvist befolkade bänken var, om möjligt ännu mer befolkad. Ett nytt ansikte, en yngre man. Hans fårade ansikte på ett gammemans vis och händerna avslöjade tydligt att han för länge sedan lämnat världen och gjort dom andra sällskap djupt ner i ölglaset. Ett slöseri. Den yngre mannen var ny i gänget, men ändå lika erfaren som de andra i ölhävandets konst. Hatet började forma sig i alltmer farligare, destruktivare skepnader i hans sinne. De andra kunde han åtminstone tåla till en viss gräns. Men om dom ska en efter en dö, för att sedan ersattas av andra likasinnade, så skulle han aldrig få sin sittstund på bänken. Det krävdes handlande. Enbart ihärdigt väntande skulle inte räcka. Dags att handla, dags att bjuda på en öl.

Detta skulle bli min första och sista dag på bänken. Tidigare under dagen bekantade jag mig med en tandlös herre. Han såg eländig ut utan sina gaddar, men hans ögon strålade av glädje, något som jag varken sett eller känt på åratal. Vi hade inga problem att bli kompisar. Det var som när man var liten, bara att gå fram och leka liksom, ingen krångel. Hans rastlösa ögon kastade längtansfulla blickar mot kassen jag ägde. Det var innehållet han var ute efter. En sån här solig dag ska man tillbringa i salighetens tecken, så jag erbjöd honom en öl, vilken han godtog med ivriga gester. Vi var kompisar.
Kompisen pratade oavbrutet om allt. Speciellt om hundar. Tydligen hade han ägt eller ägde en hund. Vi promenerade sakta genom stan mot för mig någon icke känd destination. Jag lät mig ledas av kompisen. Livet hade inte varit speciellt bussig mot mig på senare år. Efter frugans död hade livet vänts upp och ner, så att lusten att leva kvar i denna värld rann ur mig sakta men säkert. Tanken på en snabb död slog mig aldrig, utan jag tog till flaskans hjälp. Vänner och bekanta försvann ut i dimman. Jag hittade dom inte, eller jag ville inte hitta dom, jag letade inte efter dom längre. Och när jag väl stötte på någon sprang jag och gömde mig. Mina barn, mina ädelstenar. Jag ville inte, jag lät dom inte se hur fördärvad jag var, kände mig. Med flaskans hjälp höll jag skenet uppe till en början, men vid något tillfällle hamnade jag i dimman så skön, så borta från min rådande verklighet. Dimman höll fast mig, dimman blev mitt nya hem, och det kostade mina ädelstenar. Många år hade gått sen dess.
Kompisen verkade vara nöjd. Vi var tydligen framme. Nya ansikten dök upp för att sedan försvinna ut i dimman. Plöstlig kände jag hur världen stabiliserades. Jag satt på en bänk. De tidigare ansikterna som jag bara vagt uppfattat blev klara och tydliga. De såg utmattade ut men ändå fulla av liv. Dom blev klarare för varje andetag jag tog. Röster, konturer, livstecken, känslor jag för länge sedan förträngt började åter ta form. Dimman skingrade. Jag behövde dricka. Måste gömma mig. Dom övriga, mina kompisar alltså, va fullt innegripna i ett samtal. Min tandlöse vän berättade om en artikel han läst om hundar och husdjursmisshandel. Hunden behövdes minsan tas med lite hårdare tag hävdade den tandlöse hundägaren och gestikulerade hejvilt med armarna, som för att visa hur det gjordes på det mest effektivaste sätt.
Jag försökte bryta samtalet. Ville ha en öl, en nyckel ut till dimman. Och där dök den upp inför min syn. Jag greppade tag på burken, slet i den rentav, men kunde inte rubba den. Kände ett par fingrar, en handled. Jag tittade på dessa långa orubbliga fingrar för att sedan följa dess lemmar upp till ägaren av dessa. Framför mig stog en gestalt, en lång man med hår så vackert att beskåda att man ville gråta. En katt hoppade upp på mina knän och började spinna glatt. I denna stund kände jag mig, som jag en gång varit. Mannens ansikte va precis likblek, men ändå livlig på ett dött sätt. Som en dödskalle fullt rörlig, pulserande av liv. Ögonen syntes inte. Ansiktet klövs ut i ett brett grin och sedan SMACK. Jag kände hur jag ändrade läge. SMACK. En gång till. Jag såg fortvarande hans ansikte fast jag blundade. Dimman skingrade. Bara rester av den tunga töcken som jag levt med i åratal fanns kvar. Rädslan började anfalla mig. Först försiktigt som för att prova hur stark försvar jag kunde uppbåda, och sen med all sin kraft. Jag kände tårarna rinna nedför min kinder. Förnedringen var total. Där låg jag på asfalten, fortvarande med båda händerna inlindade runt burken. Den långe mannen bara stog där och såg på. Han vägrade också släppa. Det var ju trots allt hans öl. Det hade börjat regna utan att jag lagt märke till det. Egentligen så var det inget särskilt med denna situation, liknande saker hände var dag. Att slåss om nycklarna, alltså alkoholen tillhörde vardagen. För dom utomstående skulle detta bara ha varit ytterligare ett bevis på att världen är galen, men för mig var det en vändningens dag. Jag kände att mitt upp och nervända värld, liv, började åter rotera där jag på mage låg på asfalten. Dimman försvann. Jag släppte greppet om ölen och ställde mig upp på knä. Regnet sköljde bort min tårar, min smuts, min skam. Mannen med håret var redan på väg bortåt. Över honom kretsade dimman tät, en dimma jag kände igen och som jag aldrig mer ville se. När han svängde av vid en korsning och försvann förstog jag att mitt liv var åter här, med mina ädelstenar.

Regnet började tona bort. Hans glädjerus över att få göra någonting gott för mänskligheten var som bortblåst. Ölen, det tilltänkta vapnet drack han upp medans han väntade på bussen, igen. Han mindes tillbaka till situationen och spelade upp den om och om och om och....

Han stegar fram med ölen i högsta hugg. Några meter ifrån det tilltänkta offret kastar han iväg armen i riktning mot mannens huvud i förhoppning om litervis med blod, sjudande blod, trettiosju gradigt blod, men blir nekad. Mitt under själva akten kastar sig den bänknötande alkoholisten mot honom i stället och tar tag i ölen och vägrar släppa. Han blir så förvånad över den nersupade varelsen reaktioner att han bara står där och ser ner på honom. Katten dyker upp från ingenstans och gör såna där konstiga läten igen som kan liknas vid en mindre Pusch Dakota. Ha, det trodde jag aldrig om honom. Men jag ska fan ha min öl tillbaka, nu när jag ändå inte får se blod. Alkisen tycks inte vilja släppa sitt krampaktiga tag om ölen så han rycker tillbaka armen med all kraft men blir åter nekad. Istället för att släppa taget om ölen tar den sinnes slöa personen ett ännu kraftigare tag om ölen och följer med i rörelsen. HAHA, jag kanske får se lite kött ändå. Mannen kanar mot asfalten men inga synliga skador vill ge sig tillkänna. Frusterat drar han tillbaka armen ånyo för han vill verkligen ha tillbaka den där ölen och återigen följer dåren med i en fin båge för att sedan landa vackert utan krus, som skulle gett honom idel tio poängare vid en simhoppstävling. Det hade börjat regna kraftigt och bildat snabbt ett antal vattenpölar. Och i en av dom låg dum i hjärndöden. Regn hatade han. Speciellt då han måste stå under den, och absolut nu när en galen fd världsmedborgare försöker knycka hans öl medans han står under regnet. Men det slipper han göra alltför länge. Idioten släpper tag om ölen och gråter. Fy och skam, en fullvuxen man som beter sig som en unge över en öl. Barn ska inte dricka alkohol, och då ska fan inte du få någon av mig heller (och det gjorde han inte heller). Han ser sig omkring en sista gång och lämnar platsen.

...om igen.

Skriven av: J E Haikara