Ödehuset

- Dörren är öppen, viskade Beatrice samtidigt som den gamla dörren gnisslande gick upp. Beatrice vände sig om mot mig och tog tag i min hand.
- Varför ska vi ens gå in? Viskade jag desperat. Kan vi inte bara strunta i det här?
Beatrice, som alltid blev envis när hon inte fick som hon ville, skakade bestämt på huvudet.
- Vet du vad, Natasha? Sa hon. Du kan gå hem om du vill, men jag tänker gå in.
Jag svalde men sedan nickade jag. Jag kunde inte lämna Beatrice ensam här och det skulle nog inte dröja länge tills hon upptäckte att detta gamla huset inte hade mycket att erbjuda. Jag hade redan varit där inne tidigare men det hade varit innan jag blev bästis med Beatrice.
Beatrice vände sig mot dörren igen och klev in.

Det var en sån där kall och blåsig dag som det kan vara i oktober. Löven var gula och vissa hade fallit till marken. Jag sicksackide mellan vattenpölarna som var kvar sedan gårdagens regnväder. Vinden slet tag i mitt lockade hår. Det kändes som att min mascara rann under ögonen. Så typiskt när jag skulle träffa Beatrice för första gången. Beatrice var en tjej som jag hade hittat på flashback. Det låter konstigt. Jag hade känt mig så ensam under en lång period och en kväll hade jag sökt på "vänner i Malmö" på flashback. Det hade varit en lång tråd med många människor som kände sig ensamma och som skulle kunna tänka sig att träffas. Jag hade sett en beskrivning av Beatrice, hon hade skrivit att hon gick första året på gymnasiet, precis som jag, och att hon gillade smink och kläder. Hennes snapchat hade stått i beskrivningen och jag hade lagt till henne. Vi hade börjat skriva och idag skulle vi ses på Espresso house och prata.

Jag slöt händerna runt muggen med varm choklad och tittade runt på kafét. Ingen Beatrice syntes till, jag hade sett hur hon såg ut genom bilderna hon hade skickat. Hon hade blont, lockigt hår och bruna ögon. Jag drack en klunk av chokladen och fick en chock av att den var så varm. Plötsligt drogs stolen framför mig ut och jag tittade upp. Mittemot mig satt Beatrice. Hon log.
- Hej Natasha! Sa hon. Har du väntat länge? Sorry, min buss var sen.
- Hej, nej, jag kom nästan precis, jag beställde bara en varm choklad, svarade jag och nickade mot min mugg. Det tog fem minuter och sedan kändes det som att vi hade känt varandra i år. Vi skrattade och pratade och märkte inte att timmarna flög förbi. Vid 10 ringde mamma på mobilen och hon hade sin oroliga röst.
- Natasha, var ÄR du? Klockan är 10 och det är skola imorgon.
- Jaja mamma, jag tar bussen nu, svarade jag. Jag sa hejdå till Natasha.

Resten får ni klura ut själva. Vad hände?

Författare:

Publicerat

Dela: