Ödetorpet



Första gången jag såg henne stå där i fönstret var jag bara en liten grabb på en sju åtta år. Hon stod där så ensam med en docka i sin famn. Hennes långa mörka hår svepte över kinden. Hon bar en vit klänning med stora puffärmar. När hon såg mig, log hon lyfte sin hand och vinkade. Jag vinkade tillbaka, och då plötsligt bara försvann hon. Jag undrade varför såg hon så sorgsen ut? Fönstret stod lite på glänt en ruta var spräckt. Stengrunden verkade ha vittrat sönder. Det syntes tydligt att huset inte hade fått ett uns färg på många år. Troligen hade det varit rött från början, nu hade det fått en patina av grått. Men jag tyckte ändå att det var vackert. Jag undrade vart hon tog vägen, jäntan? Hade gärna velat prata med henne, vi hade kanske kunnat leka med varandra? Jag var enda barnet i vår familj och det hade varit roligt att få en kompis! Jag gick runt förstukvisten, varandan såg murken ut. Spjälorna hängde lösa och trappen knarrad
e när jag gick upp för den. Jag tog tag i dörrhandtaget och förde det sakta nedåt. Bara för att finna att den var låst! Sjutton också! Såg mig om på all bråte som låg där på gården, det rasslade olycksbågande i den stora eken som stod där mitt ute på tunet. Jag anade snarare än såg, en glimt av en vit klänning i ena ögonvrån. Snodde runt, men hon var redan borta!
Mina föräldrar hade sagt åt mig att jag inte fick gå till ödetorpet. De sa att det stått tom i många år och taket hade nog ramlat in på en hel del ställen. Men det var så spännande! Jag hade hört drängen hemma på vår gård berätta om huset och familjen som bodde där. Han sa att det hade hänt en fruktansvärd olycka och att det vilade en förbannelse över stället ännu i dag. Jag sa inget om flickan jag hade sett. Det var min egen lilla hemlighet. Jag kallade henne för Elisabeth. Så fort jag hade en ledig stund så sprang jag dit för att se om Elisabeth var där, men hon gäckade mig nästan alltid. Det stod en gammal svart PV i ett öppet skjul, ena dörren hängde på sned och lite rostig var den allt. Där satt jag ofta och låtsades att jag var på väg ut i stora vida världen. Det fanns mycket att upptäcka för en nyfiken grabb som jag. Hade far vetat om vad jag höll på med så hade jag nog fått redigt med däng!
Det gick några år. Jag hade fullt upp med skolan, far ville att jag skulle ta över gården så småningom. Jag fick kämpa på med läxorna om jag skulle komma någon vart. När sommarlovet stod i full blom fick jag hjälpa far med korna och alla de sysslor som följde med en så stor gård som vår. En gång frågade jag honom om vad som hänt där borta vid ödegården? Först ville han inte alls prata om det, skruvade besvärat på sig. Jag såg att han helst inte ville påminnas om vad som hänt där. Men jag var envis och gav mig inte så lätt. Så han berättade en hiskelig historia som fyllde mig med skräck! Hela familjen som bestod utav ett äldre par och deras dotter som vid denna tid endast var elva år gammal hade utplånats av en vettvilling som polisen fortfarande inte hade ett spår av! Flickan hade försökt att fly undan sin mördare, hon hittades vid fönstret med en docka i famnen. Föräldrarna hade tydligen gjort allt för att skydda henne men blivit nedstuck
na med en blodig morakniv som hittades på golvet jämte dem. Mördaren hade besinningslöst huggit ner dem, jagat tösen över hela huset. Det var blod överallt! Det ryktades om att flickan varit synlig där ute på gården ett flertal gånger efter händelsen. -– Men det är väl bara en skröna, sa fadern. Skulle man tro på allt folk pratar så bleve man väl olyckliger!
Jag berördes djupt av händelsen, tänk att morden fortfarande var ouppklarade. Var det verkligen henne jag hade sett den där gången när jag sprang omkring där på gårdsplanen? Jag sa inget till far om att jag hade träffat på den unga flickan, han skulle bara tycka att jag var ännu tossigare än vanligt! Han var svår att vara till lags, far. Mor var död sedan ett par år tillbaka. Hon hade mäklat fred mellan oss två många gånger. Jag ansåg att gården skulle utveckas men far stretade emot.
– Äsch, vad får du dina idéer ifrån, pojkvasker? Så här har vi alltid gjort! Det dög åt far min och det har dugt åt mig och mor, så det så!
Jag blev mer och mer tvehågsen om det var jordbruk jag ville ägna mitt liv åt. En kamrat till mig hade farit utomlands och jobbade nu som journalist på en stor tidning i London. Han skrev i ett brev att de sökte folk på tidningen, skulle vi inte kunna slå våra påsar ihop? Kom hit, vet ja! Och så blev det. Far var inte nådig den dag jag for, men jag förhärdade mig. Väl i London blev jag mottagen med öppna armar. Ett fritidsintresse jag haft under många år var fotografering. Folk som sett mina foton tyckte att jag var duktig som fotograf så jag tog med mig lite av det jag fotat under åren vid intervjun på tidningen. Engelskan hade jag inga som helst problem med så snart var jag igång med mitt nya jobb. Hade väl lite besvär med mitt samvete för fars skull, men vad sjutton! Man lever ju bara en gång! Tankarna på Sverige kom inte så ofta, vi levde loppan där i storstaden, så annorlunda än det trista livet hemma på gården. Tjänade bra med pengar, satte und
an en del, men ska jag vara riktigt ärlig så gick det mesta av lönen till restaurangbesök, kvinnor och sprit.
En kväll när vi satt i vår lilla lya så kom vi att prata om det hemska mordet på granngården där hemma. Jag berättade då för Ulf om flickan jag sett i fönstret. Han blev mycket intresserad av familjens öde och kom med förslaget att vi skulle göra ett reportage om händelsen. Han hade inte heller varit hemma i Sverige på många år. Skulle det inte vara roligt att återse hembygden? Tänk om vi kunde få tidningen att sponsra oss så vi kunde gå till grunden med alla rykten och insinuationer? Hur var det egentligen med ryktet att det var den konstige drängen på gården som skulle ha utfört dådet? Helt plötsligt hade han fått väldigt gott med pengar? Men han hade förklarat för polisens utredare att han hade ärvt en hel hoper pengar från en morbror i USA. Han hade också ett alibi för tidpunkten för dådet. Albertina, vår piga hade bedyrat att han var hos henne hela natten det hände. Han svor sig fri, och så småningom lades fallet ner i brist på bevis.
Hade det hänt i dag så hade väl ett DNA-prov fält mördaren, skulle jag tro? Det var svårt att glömma flickan som jag döpt till Elisabeth. Jag tänkte på henne ofta, förstod att hon inte fått komma till ro. Hon ville nog att mördaren skulle få sona sitt brott.
Ja, det kanske var dags att fara hem? Far var till åren kommen, han var väl närmre 96 år om jag inte mindes fel. Vår gård var såld sedan länge och han bodde på ålderdomshemmet hemma i byn. Jag skickade något vykort ibland men hade inte hört någonting från bygden under många år. Det första vi gjorde när vi väl kom tillbaka var att hälsa på min far. Hjälp, så skröplig han var! Av den allvarsamme högreste man med stora valkiga nävar märkta av hårt arbete och som jag hade varit så rädd för när jag växte upp återstod nu endast en skröplig relik. När jag sa vem jag var svarade han att hans son sedan länge var borta. Jag kunde inte nå honom och det var det svårt att ta till sig. Sköterskorna berättade att han gick på ganska tung medicinering, hans humör var inte att leka med när han satte den sidan till. Jag stannade inte så länge, det var ingen idé förstod jag. Far levde i sin egen värld och ville inte släppa in mig i den.
Vi kom så smått igång med vårt arbete Ulf och jag. Bestämde oss för att det allra första vi skulle göra var att åka ut till kyrkogården där hela den olyckliga familjen vilade. Ulf tog med sig penna och papper och jag min kamera. Kyrkogården var gammal, en låg stenmur slingrade sig mäktigt runt gravarna. Under en vacker björks klargröna hängen hittade vi först min mors grav och jag la ner en ros på den. Stod där en lång stund och mindes tillbaka, mor hade nog inte haft det så lätt med farsgubben! Ulf väntade otåligt på mig. Han ville ju hitta graven vi letade efter. Vi gick gata upp och gata ner mellan gravstenar med olika gravyrer. Stannade till vid några som vi kände, begrundade hur fort ett människoliv är till ända.
En skolkamrat till Ulf hade drunknat vid Lillsjön där hemma endast nio år gammal. Graven var smyckad med liljekonvaljer och förgätmigej. Ett hjärta av vitmossa och en liten nallebjörn pyntade också graven. ” Vi glömmer dig aldrig” stod det på stenen. Så svårt livet kan vara, tänkte jag för mig själv. Vad var det för mening med hans död, frågade jag mig. Vilken oerhörd smärta för hans föräldrar. Kom de överhuvudtaget över denna sorg? Ulf gick otåligt lite framför mig, stannade upp och ropade på mig.
– Claes, här måste det vara! Jag ställde mig jämte Ulf och tittade ner på gravstenen som var täckt av mossa. Här var det inga blommor, vad jag visste så fanns det inga släktingar kvar. Jag böjde mig ner, skrapade bort lite av den gröna mossan för att kunna se inskriften lite bättre…
Här vilar
Hemmansägare Gunnar Andersson född 1914- död 1960.
Hans hustru Alva född 1916- död 1960.
Dottern Elisabeth född 1949- död 1960.
”Alla offer för en mördares hand.”
Jag drog efter andan. Elisabeth! Hon hette Elisabeth. En kall hand grep tag om mitt hjärta.
– Ulf, ser du! Hon hette Elisabeth! Hur kunde jag veta det? Jag drar upprört Ulf i ärmen.
– Äsch, lugna ner dig. Du har väl hört det någon gång som barn kan jag tro?
Jag tar ett foto på stenen och dess inskription, sedan går vi stilla därifrån. Precis när jag vänder mig om får jag en hastig skymt av en vit klänning och ett långt svart hår som böljar över en axel. Och jag hör ett avlägset ljud, som av gråt.
Ulf såg undrandes på mig. Tydligen hade han inte förnummit detsamma som jag, så jag höll inne med min iakttagelse. Vi åkte sedan hem, det fick verkligen räcka för i dag.
Senare samma vecka så begav vi oss ut till den gamla ödegården. Var det inte här den låg? Där huset stått var det nu bara stengrunden kvar. Allt annat var borta endast den stora eken stod kvar, dess grenar vajade i vinden. Jag gick fram till trädet, i en klyka såg jag något vitt skymta fram. En docka! Smutsig och med mörkröda fläckar som av gammalt blod tittade den förebrående mot mig. Var det Elisabeths docka? Jag tog den och stoppade hastigt ner den i fickan.
– Ja, här kan vi ju inte göra något, sa Ulf besviket. Vi far hem. På kvällen ringde en sköterska från vårdhemmet och berättade att min far var så orolig. Hon trodde inte att han hade långt kvar och hon bad mig att komma dit. Han hade frågat efter mig och hon trodde han skulle bli lugnare om jag kom. Först tyckte jag inte att jag ville, men gav ett löfte att jag trots allt skulle komma.
När jag kom in i fars sjukrum så förstod jag att det snart skulle vara slut. Jag tog hans hand i min, kramade den lätt. Far slog upp ögonen och sa…
– Det var bra att du kom, pojk. Jag har något att berätta för dig så att jag kan dö i frid…
– Det var jag som hade ihjäl Gunnar och Alva. Jag ville åt gården! Dottern deras såg mig så jag var tvungen att göra av med henne också. Det har gnagt på mitt samvete alla år!
Jag lyssnade förfärat. Gode Gud, vad är det han säger! Fars hand släpper min, och så är han borta.
Jag känner en hand på min axel, framför mig står sköterskan som manade mig att komma till min fars sida. Hon är det sötaste jag sett. Har långt svart hår som sveper mot hennes kind och hon ler blygt mot mig i sin vita sköterskedräkt…
– God dag, säger hon. Jag heter Elisabeth.










Författare:

Publicerat

Dela: