Ödets ironi

Ödets ironi

Äntligen, dina läppar mötte mina. Allting var perfekt, fulländat. Just nu saknade jag inget i hela världen. Kunde jag vara här med dig för evigt så skulle jag alltid förbli lycklig. Jag visste att detta snart skulle ta slut, som vanligt. Eller som i mitt fall, efter regn kommer hagel, eller ännu mer ösregn. Det torkar aldrig upp emellan skurarna. Men alltid när jag är med dig, så befinner vi oss i en cirkel av ljus och solsken, omringade av regn och åska. När du försvinner så försvinner tryggheten, regnet sluter sig återigen ovanför mitt huvud. Mitt liv går framåt när jag vet att jag ska träffa dig. Annars är det samma vanliga tråkiga vardagsrutiner. Helgerna, ja då tänker jag också på dig. Inte en enda fri sekund. Jag har hört talas om hjärnspöken, men aldrig trodde jag att du skulle hemsöka mig så ofta. Det är som om du vore fastkedjad i mitt inre, jag blir aldrig fri från dig, och när jag väl hittar nyckeln så tar du den alltid ifrån mig. Jag har ingen egen frihet, jag kommer alltid vara dömd till att bli din nickedocka.
Varför just dig? Kan jag inte få välja själv vem jag ska bli förälskad i? Du är inte ens en bra person. Lite smått kriminell, behandlar mig som skit, men ändå är du så otroligt charmig och snäll mot mig på samma gång. Man skulle nästan kunna tro att du var schizofren.
Kan aldrig bestämma dig, hur vill du egentligen ha det? Jag vågar inte fråga heller, vill inte skrämma bort dig. Men sen kom den dagen, då jag inte såg dig längre, då ingen såg mig. Det var då mörkret sköljde över mig, det sista minnet jag har är bilden av en stor röd lastbil, en hal väg och… sen inget mer.

Du känner nog inte mig. En gång var jag också mänsklig, som du. Nu är jag mer halvdöd än levande. Jag känner dig, det lovar jag, jag har alltid funnits där. Lurande i något hörn. Redo att slå till när du ligger som högst på lyckoskalan, ta dig ner till verkligheten, tillbaka till mörkret.
Mörkret? Ja, visste du inte det. Livet består av mörker och ni, små människor, är mina ljusbärare, har jag tråkigt så kan jag släcka ett och annat ljus. Jag vill skada dig, allvarligt, fast inte med fysiskt våld, utan tumla om ditt inre så som en orkan ödelägger en by gjord av stråhyddor. Jag tror att ni hjälplösa kallar det känslor, eller samvete, har aldrig lyckats skilja på dem.
Vi går ju genom livet fångade i ett evigt mörker, med vardagsrutinernas bojor runt våra fötter. Vi vet inte vad som gör oss lyckliga längre, vet inte vilka vi är, vart vi passar in eller med vem. Hörde att det tydligen säljs mer antidepressiva medel till ungdomar och barn nu än någonsin. Vad får ni för motmedicin? En som håller er lugna och fångade i ett konstant mellantillstånd. Ni anpassar er efter samhällets lagar, ställer in er i ledet och väntar på att ni ska få era bojor. Slavar, fast till samhället. Men då är det ju lagligt. De äger era själar och jag äger deras, ha, ha, jag äger er alla.
Jag är nog inne på mitt, finns inte ens en så hög siffra så jag får helt enkelt hitta på en egen, låt oss säga, billijonte årmiljardshundrande. Jag fick ta över efter den förra ägaren, han gick nog in väggen. Jag kan förstå honom, mitt jobb är stressigt. Hur hamnade jag då här? Allting började när jag såg dig. När jag var dödlig och svag, när jag hade sådana där, känslor, och ett samvete. Hade jag kunnat hade jag nog skrattat när jag tänker på det. Men tro inte att du är säker nu, jag har också humor, inte som eran, tror det kallas ironi istället, ni har ett talspråk för det; ”Det är Ödets ironi”. Hur var det nu det började…? Jo just det.
Det var en sån där kall kväll när regnet piskade mot den svarta glänsande asfalten. Ljuset från gatlyktorna speglades mystiskt mot den kalla marken. Ljuset nådde inte mig, berörde mig inte. Inget kunde lysa upp det mörker jag nu befann mig i. Inget kunde lysa upp någonting längre. Mitt kalla mörka hjärta förblev kallt och mörkt. Jag såg alla andra springa runt, stela, frusna och röken från era andetag som stod som rök ur skorstenar. Jag reagerade aldrig på att det aldrig steg några vattenångor från mina andetag. Jag ville väl inte inse sanningen. I vilket fall så tänkte jag nog inte på någonting just då, världen kunde lika gärna ha gått under i evigt mörker, jag hade inte brytt mig.
Där borta stod du, med ögon lika svarta och glittrande som asfalten. Men deras glitter föll på något annat, någon annan, och det var inte jag. Bitterheten och svartsjukan började snabbt men säkert slå klorna i mina fötter, sakta kände jag dem krypa uppåt med mitt hjärta och min själ som mål. Deras triumferande glädje var enorm. Inombords skrek jag, ville knäcka hennes lilla nacke. Men det var inte jag längre, det var någon annan som lånat min kropp. Någonting elakt. Då visste jag inte att det förra Ödet redan hade planerat allting, ville sätta dit mig för att slippa jobba själv. Den gamle skojaren är faktiskt ganska lat ändå! Oj då, nu tappade jag bort mig...
Jag såg dig, luta dig fram, mot henne, era läppar möttes. Det blev återigen mörkt, denna gång kanske det berodde på att jag blundade, jag ville inte se mer. Du gick åt ditt håll, du var på väg hem till oss, till vårat. Du trodde inte att jag visste, men det gjorde jag, det smärtade enormt mycket. Mina tankar grumlades, men plötsligt blev de helt klara. Jag visste vad som behövde göras. Mina steg följde hennes… den där… saken.
Ljud i natten, hennes klackar mot den blöta asfalten. Gucci skor, var det dit dina pengar gått när du sa att ett lån från mina föräldrar var nödvändigt för att vi skulle klara av hyran?
Prada väska, ”Snälla, du är värd den ringen, så du kan påminnas om hur dyrbar du är för mig.” Vart tog ringen vägen sen? Jag hittade den hos vår lokala panthandlare…
Hon fortsatte framåt men vände sig plötsligt om, spanade efter något hon inte kunde se, någon hon inte kunde se, men jag såg henne, det räckte. Mina ögon betraktade henne från mörkret.
Å vad jag ville visa mig, springa fram till saken, få det att aldrig mer kunna såra mig, aldrig mer kunna såra någon annan. Skulle det här fungera så var jag tvungen att dämpa min längtan efter hämnd. Trycka ner den ett tag till, låta lugnet och intelligensen stanna kvar, ett litet tag till och sen…
Det fortsatte vidare, med ett mer nervöst gångsätt än tidigare. Trodde saken att hon skulle komma undan? Nej, aldrig. Jag bara väntar, bidar min tid i skuggorna. Det var sen en otäck känsla infann sig i mig, en känsla av iskallt hat.
Det var när du med de glittrande ögonen svek mig som jag blev den där saken, den där varelsen. Halvdöd, med ett mörkt hjärta. Snabb, säkert och med en nästan djurisk kvickhet, skyndade jag upp bakom henne. Pressade mina livlösa kalla händer runt hennes vita hals, och kände hennes livsenergi strömma ur henne vidare in i mig. Tog del av hennes känslor, hennes rädsla, din kärlek. Sög den sakta ur henne, njöt när jag visste att detta var slutet. Aldrig mer, aldrig mer.
Hon låg där, mot den fina, svartglänsande asfalten, som dina ögon var den ju. Kvinnan, asfalten, dina ögon och ditt vackra leende, allting snurrade framför mig. Vad höll jag på med?
Det var som ett vackert konstverk. Ett vackert mörkt konstverk, med en gnutta kall mystik och beräknande i det. Allting rann av mig, känslor, tankar och… och… mänskligheten. Det sista jag haft kvar, försvann nu sakta med hennes liv. Lugnet infann sig, liksom tomheten.
Stjärnorna speglades i dina ögon... hennes ögon, som inte alls var lika dina. De glittrade inte… längre. De var glansiga, men de glittrade inte. Jag blundade, andades in, memorerade intrycken av den kalla gatan, himlen, gränden och bilarnas sus, någonstans långt borta… Någonstans långt borta, där befann jag mig. Det var från denna stund jag insåg vad jag hade blivit, evigheten. Jag hade dött. Jag var död. Tårar som inte fanns fyllde mina mörka tomma ögon. Som om de ville dränka mina sorger, jag hade inte längre någon framtid jag var alla andras framtid. Någonting glittrande rinner från hennes nu helt döda ögon. Det fyller upp marken under henne. Oförstående stirrar jag på det brinnande havet av glitter. Ett tomt glädjelöst ekande skratt fyller upp allting runtomkring mig, det verkar bekant. Minnet med den röda lastbilen blixtrar snabbt förbi i huvudet. Då ser jag honom, han som hade jobbet innan mig. Han slänger någonting mot mig, det rullar fram över marken. Dum som jag är inser jag inte vad det är och plockar upp det. Nu har jag accepterat det. I min hand så har jag nu alla människors öden. Ett svartglänsande timglas, som nu tillhör mig. Plötsligt inser jag vad det är som ligger på marken under henne, sakta plockar jag upp det som ni människor kallar själ. Det var väl antagligen min tur. Jag har blivit lurad av Ödet själv, men skratta inte, för du tillhör mig. Snart är det din tur. Det kommer du väl ihåg? Ödets ironi, dabbar den som minst anar det.

//Jennifer A.

Skriven av: Jennifer Andersson