Ödets vilja

Ödets vilja
Av: Hanna Berg


Jag satt på ett av de slitna sätena i skolbussen, på väg till plugget. Eller på väg till undergången om man så ville.
En bit bort satt Idha med H och pladdrade med sina vänner. Alla skrattade högt åt Idhas små roligheter. Men ingen sa till dem att vara tysta, för Idha var populär. Det var inte jag, snarare tvärt om. Och när en mobbad erkänner att han/hon är mobbad är det inte som med alkoholister och knarkare att de är på väg ut ur det. Nej om en mobbad erkänner at den är mobbad är de hellre på väg in i det, skiten alltså.
Idha var väldigt skicklig på att få folk att känna sig dumma och överflödiga.
Varför jag var mobbad visste jag inte. Inte då i alla fall.
I min förra skola var jag mycket omtyckt, av både lärare och elever. Alla avgudade mina kurvor och mitt lätt böljande kastange bruna hår. Jag kallades snygg och ibland till och med sexig. Alla ville vara som jag.
Men så bytte jag skola. Jag vet inte varför. Kanske var det för att jag höll på att hamna i dåligt sällskap och ville börja om på nytt. Att vara populär var ingen dans på rosor det heller. Det hade jag bittert fått erfara.
Men på denhär nya skolan var formen en annan. Här ville alla se ut som Idha; Pinnsmal med låga ben, iskalla blå ögon och ljusblont rakt hår tappat till axlarna.
Idha hade varit modell för ett klädföretag en gång i åttan. Det hade gett henne en skjuts rakt upp och hon hade blivit populär över en natt.
Jag hade aldrig ens fått en chans att visa vem jag var när jag kom ny till skolan. Idha hade gått på och trackat mig direkt vi kom ut ur klassrummet.
”Hej Sabina, jag kallar dig Sabbe. Jag tycker att det passar liksom”. Hon skrattade och alla skrattade med henne. Det kändes som om jag hade en hisnande avgrund framför mig som skulle sluka mig när som helst. Och så var ribban lagd. Alla trackade ner på mig för alla ville vara Idha till lags.


Bussen stannade med ett ryck utanför den stora krämvita byggnaden. De lufttrycksdrivna dörrarna makade sig åt sidorna med ett pysande ljud. Jag skyndade mig att hoppa av på den varma trottoaren. Solen brände i ryggen fastän klockan bara var tio än. Det skulle bli en varm junidag. En junidag som jag sent skulle glömma.


Det enda jag tänkte på var att ta mig in i ett av de svala klassrummen så fort som möjligt. Där var enda fristaden. Under lärarnas uppsikt vågade inte Idha göra något. Det kunde ju förstöra hennes fina betyg.


Idha var en sådan som aldrig skulle få för sig att få en finne. Hennes släta alabastervita hy skulle aldrig komma på tanken liksom. Det kunde däremot min hy. Jag täckte över det mesta med foundation, men de fanns ju fortfarande…
Jag vaknade upp ur mina drömmar och så klev jag in i klassrummet.
Men någonting var fel. Deras svenskalärare var inte i tid som han brukade och det rådde allmänt uppror i klassrummet.
Jag funderade på att smita iväg in på någon av tjejtoaletterna innan någon såg mig och sitta där tills Malen kom och började lektionen.
Men det var för sent, jag var redan upptäckt och Idha kom emot mig med självsäkra steg.
”Du är då omöjlig, Sabbe. Sa jag inte åt dig så sent som igår att du gjorde bäst i att inte visa dig här nå mer?” Jag svarade inte utan sänkte bara huvudet i hopp om att hon skulle låta mig vara När hon plågat mig lite.
”Du ska lyda order, och hör sen.” Idha spände ögonen i mig och skrattade sedan rått. Resten av klassen föll in som en flock hyenor.
Då kom Malen in i klassrummet och alla tystnade tvärt
”Då så alla barn, ursäkta att jag kom för sent men det blev krångel med bilen…” Han fortsatte att mala på om rätt och
etikett och
trasiga
navkapslar. Det fanns en anledning till att han kallades Malen. Hela klass 9c förberedde sig på en lång, trist timma bestående av att tomt stirra ut genom fönstret och pilla på de fastkletade tuggummina under bänken.
Men denhär lektionen blev inte som alla andra.
”Nu barn, tänkte jag att vi ska börja på ett nytt projekt.
Första fasen består av att alla ni ska knalla iväg till stadsbiblioteket…” Malen trippade iväg med lång och pekfingret på katedern.
”Väl där ska ni låna er varsin lång härlig roman av Vilhelm Moberg som vi ska läsa här på svenska timmarna.” Han log älskvärt och klassen suckade samstämmigt, jag också. Läsning var inte min starka sida. Jag kan nämligen aldrig koncentrera mig på nåt mer än tio minuter i sträck.
”Det ingår i handlingsplanen för nian” upplysta Malen.
Alla reste sig mödosamt och började gå mot dörren. Det var inte långt till biblioteket, bara några kilometer. Men det var endå för långt att gå en måndagsmorgon.

Hissen stängd för allmänheten p.g.a risk för stopp.

Så stod det på papperet som var fasttejpat på entré dörren.
”Ååååååh nej, Nu måste jag gå nio hela trappor upp bara för att låna en bok” gnällde Idha när hon såg plakatet.
”Jag tänker åka hiss endå” fastslog hon.
”Men jag vill han någon med mig. Någon som inte är rädd för en liten hiss.” Hon såg sig slugt omkring och hennes ögon fastnade på mig.
”Sabbe, vågar du?” Det var en utmaning.
Jag förstod att dehär var min livs chans att bli accepterad.
”Det är klart att jag vågar” sa jag och såg trotsigt in i Idhas isblå ögon.
Vi väntade på att ståldörrarna skulle glida isär. Så klev vi in i det trånga utrymmet med de aluminiumklädda väggarna.
”Få se nu… Våning nio var det va?” Frågade Idha triumferande och väntade med fingret ovanför knappen. Jag svalde.
”Jaa, våning nio…”
”Du är inte rädd va?” Frågade hon hånfullt.
”Självklart inte” Jag försökte låta modig.
Idha flinade mot sina klasskompisar.
”Då ses vi på våning nio” sa hon till dem.
Och så var vi iväg. Idha log lite snett mot mig.
”Jag trodde aldrig att du skulle våga.” Medgav hon.
”Då trodde du fel.” Jag vågade bli kaxigare nu när inte Idhas alla kompisar inte var med.
Hissen gick utmärkt, det var inget fel på den. Vi åkte förbi våning två, tre och fyra. Men så gick någonting snett och hissen stannade med ett litet tjut mellan fjärde och femte våningen. Idha spärrade upp ögonen, och inte tillgjort denhär gången utan av ren skräck.
Vi väntade utan att någon vågade säga något en stund i hopp om att hissen skulle börja åka igen. Men när inget hände fylldes hennes ögon av tårar och hon bankade desperat på nöd knappen. När inget hände direkt sjönk hon ned i ett hörn och lutade huvudet i händerna. Kvävda snyftningar hördes från hennes håll.
Jag betraktade skådespelet med växande misstro.
Herregud, var hon så svag? Förstod hon inte att hissen skulle vara lagad när som helst?


Jag suckade. Tiden verkade gå saktare i en stillastående hiss än i verkligheten. Enligt min klocka hade det bara gått en kvart men det kändes minst som flera timmar.
Jag såg kritiskt bort mot Idha som fortfarande satt och snyftade i sitt hörn.
”Hördu du, hur är det egentligen?” Frågade jag. Idha tog sig en titt till på sin mobil innan hon svarade, fortfarande ingen täckning.
”Hur tror de det är egentligen?” Skrek hon.
”Det sista jag vill är att dö ung och här sitter jag med klaustrofobi och min värsta fiende och väntar på min undergång i en stillastående hiss, och ingenting kan jag göra åt det, men annars är det helt okej med mig, soligt väder och soligt humör du vet.” Idha kämpade för att lugna sig.
”Du får gärna spara lite på dina sarkasmer, de gör ingen nytta eftersom vi sitter i samma båt du och jag.” Jag såg kallt på Idhas tunna skälvande kropp och väl målade ansikte som rann bort ju fler tårar som rullade över hennes kinder.
”Förresten kommer du ju inte att dö, jag menar den kommer ju att vara lagad snart och då kan vi komma ut och... Ja du vet hela skiten.” Jag försökte låta säker men snart hörde jag själv hur rädd jag lät.
Så reste Idha sig sakta och gick de få stegen fram till mig. Hon satte hon sig bredvid mig och la sin smala arm runt min midja. Så satt vi ett tag, tätt intill varandra utan att utan att säga ett ord. Till och med Idhas snyftningar hade upphört.
Tillsist var det ändå jag som bröt tystnaden.
”Varför gillar du inte mig?” Idha såg på mig med aningen av förundran i blicken.
”Varför jag inte gillar dig…” Hon såg ut att fundera.
”Vill du höra sanningen?” Frågade hon.
”Det är klart jag vill” Sa jag. ”Annars hade jag inte frågat”
Idha andades in och förberedde sig på utmaningen.
”När du kom ny till klassen för cirka ett år sen, såg jag på dig och förstod att du var snygg. Inte sådär benig och kall som jag är utan varm och charmig, mjuk och go du vet. Killar gillar sådant mycket bättre. De skulle tycka att du var snygg, ja kanske till och med sexig. Och jag kunde redan se deras blickar smeksamt glida över dig. I vilket fall så kände jag min ställning som populärast i skolan hotad. Det enda som kunde göras åt saken som jag såg det var att vända alla emot dig och trycka ned ditt självförtroende, så att du aldrig hade en chans att bli populär. Jag har nu förstått att så viktigt är det kanske inte att vara omtyckt av alla. Fast jag har gillat det ganska så bra. Men nu har jag insett att det inte är värt priset. Så jag har gett upp.” Idha gjorde en matt rörelse med händerna.
”Du får ta min plats och mobba mig och du tycker att det behövs. Men jag vill bara att du ska veta att det inte alls är så häftigt som alla tror.”
Jag såg misstänksamt på Idha. Från mobbare till martyr, det var inte alls likt henne. Skämtade hon? Men Idha såg helt allvarlig, till och med ledsen ut så jag log och kramade henne hårt.
”Vet du vad? Jag var också ganska populär på min förra skola, och det är faktiskt inte underbart. Inte kul alls om jag får säga det själv. Så behåll du din ställning om du så önskar.” Idha log svagt.
”Förlåt att jag har varit självisk och dum, jag ska låta dig vara i fred i fortsättningen om du vill.” Jag sa inget.
”Du, snälla säg nåt, vi kan kanske bli kompisar, bästisar till och med.” Jag bet ihop käkarna hårt. Jag visste inte vad jag ville.
Då hände nåt med hissen. Ett svagt gnissel hördes och den började sakta röra sig uppåt igen.
Vi båda skrattade av lättnad och Idha började genast torka bort tårarna.
”Du Sabina, gör mig en tjänst och säg inget av det här till de andra.” Och Jag lovade trofast, på hedersord.


När hissdörrarna öppnades stod hela klassen utanför. Den så älskade Idha föll i deras armar och hyllades som en hjälte, medan jag gick undan för att inte synas så bra. Allt var som vanligt igen.


Om det här var en film eller en novell i en tjej tidning sa hade kanske Idha berättat för hela skolan om hur jag hade stöttat henne när hon bröt ihop där i hissen. Vi hade blivit bästa vänner och regerat i skolan och bytt killar lika ofta som vi borstade tänderna. Alla hade sett upp till mig och Idha och allt hade slutat lyckligt. Men eftersom dehär är verkliga livet så blev det inte så.
Jag bytte skola en tredje gång. Där slog jag mig äntligen till ro. Jag fick både vänner och trofast pojkvän. Där var jag varken populär eller mobbad. En femma på en skala från ett till tio kort sagt.
Sen incidenten med hissen och Idha har jag börjat tro på att ödet har en egen vilja. Det var kanske meningen att hissen skulle fastna så att både hon och jag kunde få prata ut ostört och lämna det där bakom oss. Det var ödets vilja.


Jag hörde aldrig mer från mina gamla klasskompisar, men jag kände på mig att Idha fortfarande styrde skolan med järn hand.
Jag kontaktade aldrig dem heller, det skulle riva upp alldeles för många minnen. Men de hade gett mig en sak jag kom att vara evigt tacksam för. Erfarenhet och att veta hur det känns. På så sätt har jag kunnat hjälpa flera.

Författare:

Publicerat

Dela: