"OFELIA"

Ofelia tittade ner på hans nakna sargade kropp. Han låg bara där och stirrade tillbaka, som ett barn i en vagga, med tindrande pärlor av tårar i blicken. Han flämtade till nervöst och försökte med en kraftansträngning att kravla sig upp, men möttes av en sko i pannan som återförenade honom med det svettiga golvet.

Hon satte sig på huk över honom så att deras ansikten nästan möttes. Kniven som hon nyss tagit ut ur sin bomberjacka placerade hon mot mannens hals så att den spände mot huden. Mannen började vrida sig och hans ögon bollades mellan kniven och hennes. Han grymtade till.

”För helvete, gör det då din galna slyna.”

Inte ett ljud. Bara huden som öppnade sig under kniven och blodet som porlade ur artärerna. Hon kunde inte höra honom, hon kunde bara se honom i ögonen. Se hans smutsiga liv sakta ringla ur hans grepp och ut på det svarta marmorgolvet.

”Dö, jävla gris.”

”Ofelia, kom, vi måste dra!”

Hon tittade upp som om hon lämnat en trans, men nickade sedan snabbt och satte fart mot bakdörren. Stegen ekade mot väggarna och ut ur den stora aulan.

Sirenerna från polisbilarna som ett andetag senare samlades på den grusade gården blev snart ett distant muller bortom de svarta grenarna. Den nyfallna snön lade farliga spår bakom deras fötter, men det skulle inte spela någon roll.

Ofelia stannade upp bakom ett träd. Hon såg poliserna sparka in den redan upplåsta dörren och storma in. Hon stoppade den blodiga kniven i innerfickan och log.
























”Håriga apa!”

”Käften, snorunge!” hon gick fram till honom med snabba steg och drog åt sig hans arm.

”Vad säger du så för?”

Pojken grimaserade hånfullt, men såg ut att känna sig dum. Han slet åt sig sin arm och satte sig på sin cykel.

”Du är äcklig!” skrek han så högt som hans pre-pubertala stämma tillät och trampade sedan iväg.

Ofelia blängde efter honom en lång stund, tills han försvann bakom en husvägg. Hon tittade på Miriam, som bara skakade på huvudet.

Dom stod utanför sin lägenhet som låg på en ganska liten gata en bit utanför centrala Göteborg. Det var i mitten på januari, men solen fick snön att glittra. Miriam svepte sitt hår bakom örat och tog på sig sina stora runda solglasögon. Ofelia avskydde dom, men kunde aldrig med att säga något. Sådant var sällan värt att dela med sig av.

”Har du hört något mer om den där…?” Miriam tittade på henne och tog upp en cigg, placerade den mellan läpparna och tog den ur munnen igen, som om hon skulle tillägga något. Det gjorde hon inte.

”Nä. Inte precis. Polisen verkar inte veta så mycket. ******* ringde mig igår och frågade om det var jag. Jag ljög, men jag tror hon fattar. Hon lät orolig, vilket jag givetvis sa att hon inte behöver vara. Men du vet ju hur hon är, inte direkt så att hon lyssnade.”

Dom började gå långsamt ner för gatan, utan att säga något. Då och då lyfte Miriam blicken från marken och granskade Ofelias ansikte. Det fanns något där som inte syntes på utsidan, men som ändå trängde igenom. En rädsla som hon aldrig tidigare sett hos henne, och som hon inte riktigt trodde på, men inte kunde låta bli att se. Efter någon minut:

”Vill du att vi åker nånstans? Liksom, bort härifrån menar jag.”

Ofelia kliade sig under ögat med sin gulmålade nagel och skakade på huvudet.

Ljudlöst släpade dom fötterna genom pudersnön. Tysta svepte bilarna förbi på vägen som låg alldeles intill gångbanan och stelfrusna stapplade människor fram på trottoarens isbetäckta matta. Det var sådan där lugn och bedövad stämning ute, inte ens ambulanserna fick folk att vända på huvudet.

Varje minut kändes som en utdragen suck för Ofelia. Hon böjde sig ner och plockade upp lite snö och höll den i sin hand. Hon kunde inte riktigt känna dess kyla, den var mer ett vitt pulver som sakta smälte mellan hennes fingrar. Ett meddelande på telefonen bröt dvalan.

”Johan. Han vill att jag ska äta med hans pappa runt sju. Är det lugnt eller?” hon ställde frågan som om hon inte riktigt brydde sig om svaret.

”Självklart ska du göra det!”

Fantastiskt.

”Alltså du, om du inte vill prata mer om igår så är det helt lugnt för mig. Bara säg det isåfall. Jag förstår!” Miriam tittade på henne lite försiktigt. Utan att riktigt tänka tillbaks på vad det faktiskt handlade om. Det spelade ingen roll just nu.

”Nej men… eller, tack! Vi kan väl låta det vara lite.” Ofelia kostade på sig ett snett leende och tittade på sin mobil.

Dom satt på ett café intill en kyrka och kollade på en gammal kvinna som matade några sparvar med mögligt bröd. Hon skrattade och småpratade med fåglarna som om dom vore små barn. En ung man satt bredvid henne på bänken och blängde irriterat.

”Okej, jag måste dra nu, Johans pappa hatar när man inte är fem minuter tidig. Seriöst. Vi hörs senare!”

Ofelia kramade om Miriam och begav sig ut i den yrande vinterdimman. Mer snö hade lagt sig på marken. Nu var det nästan svårt att ta sig fram på gatorna och blåsten hade fått det att börja likna ett ordentligt snöoväder.

Hon slöt sina ögon och kände kylan bränna hennes kinder. Beroende på destination så kan olika grader av tid upplevas. I det här fallet kändes varje steg som en minut på bussen och varje ton av musiken i hennes hörlurar som ljudet av ett snabbspolat kassettband. Hon försökte njuta av stunden som hon tilläts spendera i sin egen stillsamhet, men den passerade för snabbt förbi.

En stund senare ringde hon på porttelefonen. Ett klick hördes och hon sköt upp dörren med ena foten. Kylan följde med in i svalen och ersattes inte med värme förrän på andra våningen. Johan bodde på tredje.

När hon kom in i hallen såg hon Johan och hanns pappa sitta i vardagsrummet. Teven var på och visade något matlagningsprogram som dom tidigare hade försökt härma för att slänga ihop middagen som redan stod på bordet. Båda tittade upp och vände blickarna mot henne. Johan nickade glatt och hans pappa lyfte handen från soffkudden bakom Johans huvud.

Hon tog av sina hörlurar och bas ersattes med fioler. Stereon i bokhyllan spelade blygsamt erkänt ”trevliga och mysiga” låtar som Johans pappa alltid spelade. Ljudet från teven avbröts tvärt och de båda reste sig ur soffan och mötte henne i hallen.
Som skuggbeslöjade gestalter svepte dom fram över parkettgolvet och så nära henne att hon kunde känna deras iskalla andedräkt.

”Hej älskling!” Johan kysste henne på kinden.

”Hej hjärtat!” Hon fick en kram av hans pappa.

Dom satte sig vid var sitt hörn av vardagsrumsbordet. Musiken tystades och ersattes av ett ljummet sorl av röster runt om henne som hon verkligen borde tagit del av. Men hon försvann.

”Ofelia?”

Någon som inte befann sig i rummet knäppte med fingrarna och hon var tillbaks.


”Ja gud förlåt, jag har inte ätit på hela dagen så jag känner mig lite yr. Det här ska bli jättegott!”

Dom pratade mest om den rådande snöstormen och hur den skulle göra det så ”förbannat jävla svårt” att ta sig till jobbet. Johan tittade vid flertalet gånger åt hennes håll med en oroad min, men hon skakade bara subtilt på huvudet. Oroa dig inte.

”Fan, hörde ni att den där gubben någon hade ihjäl i den där kyrkan… hörde ni att han var polis? Att när dom letade igenom hans lägenhet så hittade dom en jävla massa bilder på unga damer i hans sovrum. Väldigt unga. Skrämmande att ett sådant svin går och blir polis.”

Ofelia tappade nästan gaffeln men fångade den i luften och undvek det avslöjande och obekväma oljudet.

”Du skojar.” Johan tittade häpet åt hennes håll. Som om han visste, men det var omöjligt.

”Nej det är säkert, vänta jag ska hämta artikeln.”

Äntligen var dom ensamma vid bordet och Johan såg sin chans att ställa den efterlängtade frågan som han aldrig skulle få svar på.
Han lutade sig närmre och sänkte rösten så att hon knappt kunde höra honom själv.

”Hur är det med dig egentligen? Du känns väldigt tyst och annorlunda.”

”Nej det är ingen fara. Jag tror bara jag behövde lite energi, jag börjar må bättre nu! Vart är lillbrorsan förresten?”

”Bra fråga, han skulle varit här nu.”

I samma sekund öppnades ytterdörren och ett gällt ”hallå” hördes från hallen.

”Hampus din lille skit, vad sen du är! Vi har redan käkat.” Johans pappa kom tillbaks med läsglasögonen på nästippen.

Hon kände en mörk dimma svepa in över golvet och krampaktigt klamra sig fast vid hennes stolsrygg. Hon inbillade sig att flamman i eldstaden fladdrade till våldsamt, för att sedan släckas. Som hyenor hade dom nu samlats runt henne för att fullända middagen. Det var bara hon och dom. Ingen annan i lägenhetshuset, eller ens i närheten.

Han sa något skämtsamt till sin pappa och satte sig ner vid andra änden av bordet. Han tittade knappt på henne utan hälsade på sin storebror och började ta till sig av den avsvalnade maten.

Orden han slängt som lera över henne tidigare den eftermiddagen kändes som ilningar i skelettet när hon såg på hans muntra, belåtna leende. Hon ville slita besticken ifrån honom och tvinga honom att be om ursäkt, men det kunde hon absolut inte göra här. Dels för att hon inte ville skämma ut Johan och dels för att hon inte ville splittra den perfekta bilden som hans pappa hade av sin yngste son. Åtminstone inte nu. Det tillfället skulle komma igen.

”Jag ska bara gå på toaletten” hon ursäktade sig själv och lämnade bordet.


Hon lät vattnet strömma i handfatet medans hon tittade sig i spegeln. Tårarna ville klämma sig ut men hon tvingade dom tillbaka. Håriga apa!
Genom badrumsväggen hörde hon högljudda skratt. Hon kunde inte undvika att inbilla sig att det var henne dom skrattade åt.
Äckel! Denna gången var det Johans röst som vrålade i hennes huvud.

Hon kunde inte längre känna någon förtvivlan eller sorg, bara ilska och besvikelse. Aldrig i sitt liv hade hon varit mer besviken, samtidigt som hon kände sig så otroligt dum. Hur kunde hon tro att någon som han skulle nöja sig med någon som henne?
Han tyckte säkert att hon var ett offer som han var skyldig att ta hand om. Dom hade trots allt varit tillsammans sedan dom var 16 år. Efter ett femårigt förhållande hade det förmodligen börjat handla mer om ansvar och tvång än om kärlek.

När hon kom ut i hallen igen så satt alla tre samlade i soffan. Som tre gamar framför en bildskärm som inte ville sluta röra sig. Ingen märkte av hennes tysta steg, så hon vände om och gick utan ett ljud ut genom dörren, hon tog bara skorna med sig.





































Snön tränger igenom mina kläder och kyler ner min hud, men återigen är jag helt inkapabel till att känna den. Jag sträcker ut mig som om jag låg i en väldoftande, varm säng en lördagsmorgon och låtsas att snöflingorna som smälter mot min kind är varma kyssar från någon jag älskar.

Snart är jag täckt i mitt vita kamouflage så att ingen kan se mig. Då ska jag bara sjunka genom den frusna jorden. Just nu känns allt för nära och för levande.
Jag tänker på Miriam. Jag tänker på mamma och pappa.

Jag tänker på igår natt och snön känns igen, bränner. Som i chock reser jag mig upp och borstar av mina våta kläder. Det slutar inte här. Jag vet det, han får inte vara den ende. Det svinet. Aset. Han får inte vara den enda som faller offer för sina egna obestraffade handlingar. Inget sådant får passera förbi obemärkt. Utan någon som ser eller hör. På grund av någon som ser men inte vågar berätta. I avsaknad av någon som på riktigt bryr sig.

Ingen vet om vad han gjorde. Ingen vet riktigt vad som hände den där natten. Bara jag och hans andra offer. Bara hon och jag vet och därför är han oskyldig. Fan heller. Ännu vet ingen annan och kanske kommer det alltid behöva vara så. Men jag vet, för jag var där.

Jag är oerhört tacksam för att jag lever, att jag lyckades fly. Inte för att jag älskar livet, utan för att livet är ett verktyg jag inte klarar mig utan för att fullborda det jag påbörjat. Jag trodde att det här var slutet för mig, men det är så klart just nu att det bara var början.

Dom ska veta att inte alla som berövas sitt liv väljer att lämna det, utan att några av oss återuppstår. Som vapen, som skuggor i badrummet och i köket. Att det alltid finns en genväg för den som jagar den skyldige. Att en kniv alltid blänker när ljuset släcks. När dom utan en tanke på världen runt omkring sig somnar i varma täcken.
Dom ska veta att det finns vi som inte glömmer, som aldrig blundar.

Och dom ska veta att jag är mörkret. Att jag är kniven.


Så jag går in i lägenheten igen. Ser på TV en stund och lämnar dom sedan för alltid. Det finns inte längre plats för dom i mitt liv för jag klarar mig bättre på egen hand, ostörd och obegränsad.

Jag ringer Miriam och berättar vad jag tänker göra. Hon lägger på.

Författare:

Publicerat

Dela: