Okänd hjälp


Sverige är ett hederligt land, här händer ju aldrig någonting. Inte i vår kommun i alla fall. Visst hör man talas om att knarkare grips inne i stan och inbrott med mera, men jag bor ju nästan ute i bushen, här händer aldrig något. Det var vad jag sa innan den där kvällen i alla fall…

Det var februari och än så länge väldigt mörkt redan klockan fem. Jag var trots det ute och joggade. Fast där jag var, var det ganska ljust ändå. Jag brukar nämligen fara ut och jogga på de upplysta vägarna i parken. Sommar som vinter, det spelar ingen roll. Det är skönt att röra på sig och framförallt att få vara ensam. Så där var jag nu alltså, i parken och joggade. Vägarna hade säkert blivit skottade tidigare på dagen, men det snöade stora mjuka snöflingor som gjorde att det snabbt blev ett tunt täcke över vägarna. Det knarrade härligt under mina fötter då snön trycktes ihop. Jag hade bara ett par vindbyxor och en polotröja på mig, förutom det tunna pannband som satt över mina öron. Det var ungefär tio minusgrader ute, men det kände jag inte av. Visserligen började mina fingrar stelna till, men det trängde mitt medvetande bort.

Jag joggade förbi bänken där de gamla tanterna alltid brukar sitta på somrarna. Jag såg dem framför mig, där de satt och smulade sönder mackor åt duvorna. Nästa ”turistattraktion” längs vägen var småungarnas lekplats. För något år sedan hade en unge nästan sprungit ut på stora vägen och blivit överkörd, så nu satt det stängsel runt. Där fanns det allt från färgglada klätterställningar och rutschkanor.

Jag skulle gärna ha fortsatt guide er genom mina minnen i parken, men då jag passerade lekplatsen var det något annat som upptog min uppmärksamhet. Jag såg något röra sig därinne, men jag måste ha sett fel. I parken är det nämligen aldrig någon på kvällarna, förutom mig. Så hade det alltid varit hitintills i alla fall. Jag såg mig om, inte för att jag blev nervös eller så, men det kändes helt plötsligt mycket kallare. För att jag inte skulle börja inbilla mig massa saker riktade jag blicken framåt igen. Jag tyckte att jag hörde steg bakom mig, men så är jag ganska bra på att inbilla mig också. Jag höll fast vid den teorin, om att jag inbillade mig, för att inte gripas av panik. Det kunde ju lika gärna vara någon ur min familj, de visste ju vart jag var. Men det hade nog varit bättre om jag litat på min instinkt och sprungit därifrån. Jag var på väg att skrika högt då jag kom fram till att det inte bara var fotsteg som jag hörde. Det var verkligen någon bakom mig, jag hörde flåsande andetag över min axel. Han eller hon var nära och jag bestämde mig för att det fick bära eller brista. Jag tvärvände och sparkade mot det som jag trodde var denne någons midjehöjd. Jag träffade, men det kan inte ha tagit så mycket för sekunden efter var det någon som träffade mig med något hårt i huvudet. Jag hann inte ens titta på personen, det slocknade direkt.

Att vakna upp i en snöhåla med bultande huvudvärk är kanske inte det roligaste man kan tänka sig. Man har ju sett massa filmer där ungar blir instängda i snödrivor, min situation var ungefär likadan. Enda skillnaden var nog att jag inte frivilligt befann mig i snön. Jag kämpade för att inte gripas av panik, men hålan var inte stor och jag visste att syret inte skulle räcka alltför länge. Jag kunde inte ens röra mig därinne. Dessutom var det ju kolsvart. Jag hade faktiskt mobilen i fickan och tro det eller ej, det fanns täckning. Innan jag ringde efter hjälp, som antagligen inte skulle hitta mig då jag själv inte visste vart jag var, provade jag att sparka på ”väggarna” ifall jag inte skulle vara så djupt ner. Det gav ingenting och jag slog numret hem. Jag kände redan att det började bli kvavt i det lilla utrymmet. Det fläckades lite framför mina ögon, men jag kämpade emot. Klockan var runt tio och efter nio brukar mamma sluta svara i telefon, men jag hade tur och hon svarade.
”Jag vet inte vart jag är, någon slog ner mig och nu ligger jag någonstans i snön, under snön” Jag höll tillbaka gråten, om jag skulle börja hyperventilera skulle syret ta slut på noll tid. Mobilen pep till för att meddela att batteriet var slut och samtalet bröts. Typiskt tänkte jag. Jag blundade och försökte tränga bort alla negativa tankar och locka fram lite positiva. Snön knarrade och jag började skräckslaget fantisera om att taket skulle rasa in. Jag visste i och för sig inte vad som var upp och ner, jag kanske var nergrävd så att enda vägen ut var taket. I så fall skulle ju snön rasa in över mig om jag försökte ta mig ut. Snön fortsatte att knarra och oron inom mig växte. Jag stirrade på väggen framför mig, ljudet blev tydligare åt just det hållet. Jag ryckte till då det blev ett litet hål i snön. Jag drog ett djupt andetag, lättad, men rädd för att möta den som grävt. Tänk om det var samma som grävt ner mig? Tänk om han eller hon bara skulle kolla om jag förlorat medvetandet än. Det kom ju inte in något ljus heller, det var ju fortfarande mörkt ute, men jag kunde ana gatlyktor och det gjorde mig lugnare. Då var jag inte mitt ute i ingenstans i alla fall. Hålet växte och jag såg en siluetten av en människa därute. Jag kravlade mig ut ur hålet.
”Det är ingen fara” Hann jag höra från min räddare innan jag svimmade.

Då jag återigen vaknade var jag fortfarande kvar ute i snön. Jag låg med huvudet i knäet på honom som jag antar grävt upp mig. Han satt och pratade i mobilen och verkade inte ha märkt att jag öppnat ögonen. Jag frös och var för utmattad för att koncentrera mig på det han sa. Jag hade en jacka över mig, men ändå slutade jag inte frysa. Jag började om möjligt bara frysa mer. Jag memorerade hans utseende, jag var fortfarande rädd att det var samma person som slagit ner mig. Fast han såg inte farlig ut. Hans hår var gyllene brunt och hans ögon var också bruna. På huvudet hade han ett svettband, så luggen stod rätt upp i ett rufs. Jag var så inne i att gå igenom varje detalj, så jag missade nästan att han avslutade samtalet. Jag blundade snabbt, fastän jag visste att han sett att jag tittat på honom.
”Dina föräldrar är här vilken sekund som helst, jag hoppas verkligen att du klarar dig tills dess, måste dra nu” Han lyfte undan mig från sitt knä, tog sin jacka, klev upp och joggade därifrån.

När mina föräldrar kom och hämtade mig frågade de såklart vart killen tagit vägen. Jag svarade att jag varit avsvimmad tills strax innan de kom. Jag vet inte varför, men det kändes som om det var viktigt att hålla honom utanför det hela. Vi polisanmälde det hela, men eftersom jag inte sett den som slog ner mig, hände ingenting. Jag har inte fått några direkta psykiska men, men jag undviker att vara ensam på kvällarna. Och det om att det aldrig händer något i vår by, det kommer jag aldrig någonsin tillåta mig själv att tänka igen!

Författare:

Publicerat

Dela: