Olycksbacken

Mimmi sprang rastlös omkring, hon väntade på mamma och lillebror, de skulle gå till barnavårdscentralen med honom.
– Du kan gå ut och leka så länge, sa mamma. – Ja, jag går till backen med Lena, backen låg bakom huset och där brukade man åka på en kartong eller masonitbit på snön, ned mot vägen. Det gjorde alla barn i kvarteret och visserligen gick det trafik där nere, men det var så sällan det kom någon bil så det var riskfritt tyckte man.

Mimmi var nästan 6 år, hennes bästis hette Lena och var lika gammal. De bodde i gruvsamhället och de flesta arbetade i gruvan. De bodde i bolagets område, och detta var i mitten av femtiotalet så bilarna var inte så många, därför kunde barnen röra sig ganska fritt.

-Kom Lena, vi går till backen och åker kana! Mimmi hade en röd ny kappa på sig och röda ylledamasker som farmor hade stickat. Egentligen hatade hon dem, för de kliade så förskräcklig, och benen blev alldeles röda, men nu hade mamma satt andra strumpor under så det kändes nästan ingenting. Dessutom var de ju varma.
ja skrek Lena, vi åker tillsammans! Det ville inte Mimmi, för då fick man så dålig fart. Vi tävlar om vem som kommer först, skrek hon och sprang iväg allt vad hon orkade.
Kartongbitarna låg där och väntade, det var aldrig någon som tog dem, barnen kilade fast dem under en snöklump så de inte skulle blåsa iväg, den som ville åka använde dem, så var det bara.

Jippi! Mimmi tog en av kartongbitarna och slängde sig på den och vips for hon iväg ned för backen, det susade så härligt i öronen och det kittlade i magen. – Jag vann, kom du också,ropade Mimmi till Lena som stod uppe på krönet och skrek, vänta på mig!
Sen gick allt så fort, Mimmi såg lastbilen som kom farande till vänster om henne, äsch jag hinner över tänkte hon, annars gick det lätt att bromsa med fötterna eller slänga sig av. Lastbilen närmade sig dock fortare än anat, och plötsligt så låg Mimmi under lastbilen.
– Mimmi Mimmi kom fram, mamma kom och hjälp skrek Lena, snorande och snörvlande och helt i chock.
Mannen i lastbilen hoppade snabbt ut och ned på vägen, hördu flicka, ropade han till Lena, var bor ni? Först var han nog lite arg men frågade: Är det din syster, oh herre gud vi måste till sjukan genast, suckade mannen. Gode gud låt henne inte vara allvarligt skadad…
Lena stod som förstenad, varför rörde inte Mimmi på sig? MAMMA, skrek hon Mimmi är död, döööööööd, hon var alldeles hysterisk och visste inte vad hon skulle göra. Ska jag gå till Mimmis mamma? Nej det törs jag inte, tänk om hon blir arg på mig. Lena sprang över gatan hem till sin mamma, mössan neddragen så hon nästan inte såg var hon snubblade. Å snälla gud gör så att Mimmi inte dör.

Mimmi låg under lastbilen och vågade knappt öppna ögonen, vad var det som hände? Den stora bilen hade kommit emot henne som ett monster, och nu låg hon här. Hon hörde Lena skrika och sen hörde hon en farbror tala. Hallå, hör du mig? Kan du röra dig? Kan du prata? Har du ont?
jag är rädd, snyftade Mimmi. – Ja ja, kom så ska jag hjälpa dig fram sa chauffören. Försiktigt ifall du är skadad, har du ont? Frågade han igen.
Så fick han fram Mimmi, och stirrade på henne, blodet forsade nedför ansiktet, och han sa, herre gud vi måste åka till sjukstugan! Följ med mig så åker vi dit.
– Mimmi blev som paralyserad, vad sa han? Sjukstugan?? – Nej skrek hon, jag vill inte åka till stugan, jag vill hem till min mamma. – Vi ska inte till stugan vi ska till sjukstugan, svarade mannen. Mimmi kände hur nåt varmt och äckligt rann i ansiktet, och sen såg hon blodet, hon skrek, jag blöder, det är blod, mamma, mamma.!! – Men flicka du måste till sjukstugan, kom så åker vi dit, var bor du förresten?
Mimmi tänkte snabbt, stugan? Det är i skogen, det visste hon, för de hade en stuga i skogen dit det åkte och fiskade. Det var långt dit och man fick gå länge i skogen. Varför ska jag åka med honom till stugan? Oj så rädd hon var. Snabbt som blixten vände hon sig och sprang. Upp för backen i flygande fläng och farbror skrek, nej nej vänta, du måste sys i huvudet.

Mimmi sprang allt vad hon orkade, och livrädd vände hon sig om och såg att farbrorn kom efter. Hjärtat klappade så hårt så det kändes som någon slog henne där på bröstet.

– MAMMA, hjälp en farbror ska ta mig… MAMMA, skrek hon allt som hon orkade. Det var ju inte långt hem, för när hon kommit upp för backen såg hon huset där de bodde.
Mamma hörde någon som skrek, samtidigt som hon tänkte att nu var det bråttom att komma iväg med lillebror som var opererad och skulle på kontroll.
Hon tittade ut genom fönstret för att se vad det var för ljud där ute. Och vilken syn sen! Där kommer Mimmi springande i sin fina nya röda kappa, och efter kommer en man, ja han jagar henne. Men vad är detta, har ungarna gjort något bus nu? För sånt hände ju faktiskt. Det hände någon gång att de retande nåt tant eller farbror, de brukade gnissla på deras fönster med frigolit, och det var jätteroligt, och jättespännande, för man hann alltid springa och gömma sig innan de hann ut.

Nej tänkte Mimmis mamma, nu får det vara nog, jaga småbarn, va! Hon sprang ut och ropade, vad håller ni på med, skrämma barnen så där! Sen tittade hon på Mimmi, den nya fina kappan var fullkletad med blod och Mimmis ögon syntes knappt för allt blod. – Vad har hänt? Har någon slagit dig?
– Han vill ta mig till stugan för att vi åkte masonitskiva på hans bil, snyftade den skräckslagna, blodiga Mimmi. Mamma göm mig, säg åt honom att gå, vädjade hon.

Mannen kom flåsande fram till dem och sade: lillflickan hamnade under min lastbil och blev skadad, jag ville ta henne till sjukstugan men då sprang hon iväg! Hon har blivit skadad ovanför ögat och det måste sys genast sade han. – Oj oj klagade Mimmis mamma, som såg det gapande hålet ovanför ena ögat. Jag är på väg med lillebror, vi ska till doktorn. – Ja men jag har ju lastbilen, ta med barnen så kör jag dit!
– Nej mamma, jag VILL INTE, jag vill inte, skrek Mimmi helt hysterisk, jag vill inte åka till stugan, snälla mamma.
– Vi ska inte till stugan, farbrorn säger sjukstuga fast han menar sjukhuset, du måste dit så doktorn får titta på ditt öga.
– Mmm konstigt, varför sa han så där, tänkte Mimmi, men hon litade helt på sin mor och tänkte att då får det bli så. Man tvättade av henne det värsta blodet och mamma muttrade: Se nu hur din nya kappa ser ut.

Läkaren sydde ihop såret ovanför ögat, vid ögonbrynet, ren tur att inte ögat skadades, för det var en krok under bilen som hakat fast i ögonbrynet. Men som medelpunkten ett tag igen så var Mimmi ganska nöjd med tillvaron, alla månade om henne och hon fick ju lite fördelar.
Lena som var övertygad om att Mimmi var död tjöt av glädje när hon förstod att allt ändå gått ganska bra.

Efter några dagar knackade det på dörren, och där stod lastbilschauffören. – Jag måste ju få komma och titta hur det är med lilla ängeln (Mimmis hår var lockigt och guldgult). Presenter hade han också med sig, och faktiskt så var han ju en riktigt snäll farbror insåg Mimmi, så snäll att hon gav honom en kram.

Backen ja, den förblev oanvänd och sen satte man ett staket längst ned, fast Mimmi hann prova den en gång till efter olyckan, men då blev mamma så arg och rädd så det var inte lönt att gå dit mer.

Men det fanns ju andra backar, och det är ju en annan historia!

Skriven av: Ammi