Om en vampyr...Varför leva när man kan dö?



Egentligen så har jag inte namngivit den här... skrev den som ett svenska arbete för ett tag sedan, man jag tänkte att jag ska lägga in den här... mycket är inspirerat från Anne Rice’s Vampyrkrönika, som en del säkert kommer märka, bland annat det om den Primitiva Lustgården....
text som står inom *-tecken är tankar till exempel: *jösses* tänkte hon

*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*

Michelle stirrade ned på det mörka vattnet som lugnt strömmade fram i floden under henne. En gren, delvis istäckt, gled stillsamt fram åt hennes håll och hon följde den med blicken tills den försvann in under bron som hon stod på. Det var en kall lördagskväll i mitten på januari och snön låg i ett decimetertjockt lager på marken. Gatlyktorna som kantade bron lyste med ett matt, gulaktigt sken och snöflingorna som virvlade runt i luften fångades upp av ljuset och gnistrade som diamanter. Michelle huttrade och svepte den vita dunjackan tätare runt kroppen samtidigt som hon fiskade upp en cigarett och en tändare ur fickan. Med en van gest tände hon cigaretten och kastade en snabb blick på klockan. Än så länge hade hon inga planer på att gå hem, klockan var knappt elva. Med slutna ögon drog hon ett bloss och blåste sedan ut röken mellan rödmålade läppar. Hon visste att det inte var bra och om hennes mamma fick redan på att hon rökte så skulle hon förmodligen gå i taket. Det förvånade faktiskt Michelle att hennes mamma inte redan hade listat ut det, med tanke på alla gånger som hon hade kommit hem och luktat rök med konstiga bortförklaringar. Morsan kanske bara var dum i huvudet helt enkelt.
Efter att ha tagit ännu ett bloss så avlägsnade hon cigaretten från munnen och höll upp den framför ögonen.
Den matta ljusgråa röken slingrade sig genom luften likt tunna silkesslöjor, rent gift i en vacker skepnad. Med en äcklad grimas kastade hon ned cigaretten i floden och böjde sig ned efter den och spottade.
Den lilla vita giftpinnen gled snabbt utom synhåll men hon stannade på samma sätt och fortsatte stirra där cigaretten hade försvunnit. Hon lutade sig längre ut över broräcket och hennes platinafärgade hår föll ned framför hennes ansikte, men hon brydde sig inte om att svepa undan det.
Så enkelt det vore att klättra över räcket och hoppa, låta det kalla vattnet slutas över henne och svepa bort alla bekymmer. Hon var så trött på att vakna upp varje morgon till ett liv hon inte ville ha, sminka sig och klämma sig ned i vågade kläder som egentligen visade alldeles för mycket hud. Trött på att gräla med sin mamma varje dag och snacka skit om alla som ”inte passade in”. Trött på att supa sig full och gå till sängs med vilt främmande killar varje helg, om inte oftare.
*Eller gå till sängs och sängs förresten....sist var det väl på en toalett...* tänkte hon bittert.
Det värsta var att hon visste att det var hennes eget fel. Det var hon själv som hade sett till att det hade blivit så här och hon hade ingen aning om hur hon skulle ta sig ur det.
*Fast ett sätt finns det ju trots allt...* Hon började häva sig upp mer, tills hon satt på broräcket och dinglade med fötterna i fria luften ner mot floden.
*Jag undrar om det kommer kännas något. Hoppas det...*
Hon var så trött på att inte känna något. När hon var med sina ”kompisar” så kunde hon höra sig själv skratta, hon kände hur hon öppnade munnen och hon hörde skrattet som hon själv frambringade, men hon kände aldrig något. Och det var det hon ville, hon ville KÄNNA något. Glädje, sorg, hat, kärlek, vad som helst utom den grå dimmiga ensamheten som malde inom henne.
För hon var inte rädd för att hoppa, hon önskade bara att hon skulle få känna något innan hon dog. Förut, innan allt blev så här, då kunde hon känna. Hon mindes plötsligt hur musiken brukade beröra henne, varje gång hon lyssnade på musik som hon tyckte om så kände hon. Det var antingen sorg eller glädje, men hon berördes av musiken och hon berördes av människorna i son omgivning. Minnen, citat och sångtexter smög sig in i hennes tankar och hon började omedvetet nynna ett kort stycke ur en sång högt för sig själv:
”Do you wonder what it's like
Living in a permanent imagination
Sleeping to escape reality
But you like it like that”
*Det skulle kunna vara mig dom sjunger om... Det är precis så jag känner. Eller rättare sagt INTE känner... Herregud, jag minns knappt hur det KÄNNS när man känner överhuvudtaget...*
Plötsligt hörde hon steg bakom sig och hon vred snabbt på huvudet, men det var ingen där. Hon rynkade konfunderat på pannan och vände sig åter mot det kalla vattnet.
Michelle hade beslutat sig, hon skulle hoppa.
Men innan hon hann släppa taget så bröt ett dämpat skratt igenom tystnaden och Michelle blev så rädd att hon nästan föll ned från räcket. Hon samlade sig snabbt och vände blicken åt vänster, där ljudet kom ifrån.
Ungefär fyra meter ifrån henne stod en kille i hennes egen ålder och betraktade henne. Hans skratt var ett märkligt ljud, dämpat och på något sätt omänskligt. Av det lilla som hon kunde se från det avståndet så var han ganska lång, välproportionerad och på sig hade han svarta byxor, en knälång svart rock och ett par slitna sneakers på fötterna.
När han fortsatte se på henne utan att yttra ett ord så sade Michelle:
”Vad garvar du åt?” det lät betydligt otrevligare än hon egentligen menade, men hon tänkte inte ursäkta sig.
”Dig.” killen hade en märklig brytning, som hon inte riktigt kunde placera.
”Men skulle du kunna sluta med det kanske?” fräste hon. Killen skrattade bara som svar och tog några steg framåt på broräcket. Han hade händerna i rockfickorna och tycktes inte ha några som helst problem med att hålla balansen, vilket tedde sig märkligt, eftersom räcket inte kunde vara mer än tio – femton centimeter brett och helt nedisat. Med ett roat flin på läpparna fortsatte han ungefär en meter framåt tills han kom ut i ljuset från gatlyktan.
”Naturligtvis, låt inte mig störa, fortsätt med det som du höll på med.” var det tyska? Spanska? Franska? Michelle hade aldrig varit bra på att känna igen accenter. Hon vände sig bort igen och försökte ignorera honom, men det var lättare sagt än gjort. Det är svårt att hoppa ned från en bro och begå självmord när någon står och flinade ser på. När hon inte gjorde en ansats att röra sig på en lång stund så hörde hon återigen killens röst:
”Hur går det?”
”Men vafan det är inte så jävla lätt när du står och glor!”
”Åh, ursäkta!” ironin var tydlig i hans röst. Han snurrade runt på stället som han stod på och Michelle förvånades åter över vilken balans han hade.
”Bättre nu?” frågade han med en ton som droppade av sarkasm.
”Mycket...” muttrade hon buttert. Hon hade inga planer på att hoppa så länge han var kvar.
En lång stund gick utan att någon av dem rörde sig. Michelle stirrade apatiskt ned i floden och såg inte vad killen gjorde, men hon antog att han stod stilla, eftersom inte ett enda ljud bröt tystnaden. Till slut så var hon inte säker på om det hade gått minuter eller timmar och hennes armar, som krampaktigt kramade om broräcket, började domna bort.
”Vad är det egentligen som du tänker göra?”
”Va?” hon slet blicken från vattnet och såg på honom. Han skrattade inte, men skuggan av ett retfullt leende lekte på hans läppar.
”Du hörde mig. Vad exakt är det du tänker göra?”
”Har du inte fattat det än så måste du vara dum i huvudet! Jag tänker hoppa, okej? Det är ingen idé att du försöker hindra mig, bara så att du vet.” det var en onödig sak att säga, för Michelle hade en känsla av att han inte skulle hindra henne i vilket fall som helst.
För första gången under hela kvällen tog killen upp händerna ur rockfickorna och han synade sina naglar med en likgiltig min medan han talade.
”Jag undrar bara vad du tror att du kan åstadkomma genom att ta ditt liv.”
”Vad då ”åstadkomma”? Du vet inte vad jag tvingas gå igenom varje dag så håll tyst! Jag vill bara komma bort från det, fattar du??” En av hennes långa, målade naglar bröts av när hennes grepp om det kalla broräcker hårdnade. Killen stoppade ned händerna i fickorna igen och svarade lugnt, nästan som om han förklarade något för ett litet barn.
”Det är möjligt att du har rätt, jag kanske inte vet vad du går igenom. Men jag skulle ändå vilja att du svarar på frågan.” Han gick fram tills han stod precis bredvid henne på broräcket innan han fortsatte:
”Om allting är så hemskt att du är beredd att ta ditt miserabla liv, så måste det ju betyda att det inte finns någon som bryr sig, eller hur?” Michelle såg honom inte i ansiktet, utan vände sig istället bort från honom när hon svarade.
”Ja... det kanske stämmer.”
”Kanske?” upprepade killen med en road ton. ”Du är alltså inte säker på om det finns någon som bryr sig tillräckligt mycket om dig för att tala med dig och förhindra detta?” Michelle slöt ögonen och när hon talade så lät hon monoton och dämpad.
”Jo, jag är säker. Helt säker...” Hon vände sig om och såg nu killen i ögonen, eftersom han hade satt sig på huk. Hans ansikte var bara ett par decimeter ifrån hennes och hon passade på att studera honom närmare.
Han hade kolsvart hår som räckte honom ned till hakan och ganska höga, men inte allt för framträdande kindben. Hans hy var helt slät och mycket, mycket blek. På något sätt fick det honom att se ut som en vacker och sällsam porslinsdocka.
Men hans ögon var det som hon först lade märke till. De var isigt blågrå och så intensiva att de tycktes genomborra henne.
Michelle stirrade fascinerat på hans läppar, som formade ett ord.
*Jag skulle inte ha något emot att kyssa den här killen....länge.* sedan insåg hon att hon inte hade hört vad han hade sagt. Hon ruskade litet på huvudet för att klara tankarna, sedan frågade hon lågmält:
”Förlåt, kan du säga det där igen?” killen skrattade litet men gjorde henne till viljes.
”Damien.”
”Heter du Damien?” han nickade svagt. Michelle lossade sitt grepp om broräcket med högerhanden och sträckte fram den mot honom.
”Michelle.” Han log ett brett leende och besvarade hennes hälsning med ett fast handslag.
Michelle ryckte till litet när Damien tog hennes hand och skakade den, för hans hud var iskall.
*Han måste frysa riktigt ordentligt...*
Damien satte sig tillrätta bredvid henne på broräcket och säg ned i floden som strömmade oupphörligt under dem.
”Det där ser riktigt kallt ut...”
*Jag VET att jag har hört den där dialekten förut....* tänkte hon medan hon följde hans blick ned i vattnet.
”Jo, jag vet...” Damien vände sig mot henne innan hon ens han fullborda meningen.
”Så varför hoppa? Smärtan och lidandet kommer endast förstärkas av kylan och sedan? Vad väntar sedan? Mörker?” Michelle ryckte på axlarna och försökte se oberörd ut, även om Damien och det som han sade påverkade henne mer än vad hon själv ville erkänna.
”Varför inte? Mörker finns det ju här med...” hon lade handen på hjärtat medan hon talade, med fortsatte se ned i vattnet. Damien var tyst en lång stund, sedan brast han ut i gapskratt. Det plötsliga ljudet fick Michelle att hoppa till och hon kunde inte förstå vad det var med honom. Vad var det nu som var så lustigt? Han vände sig om, hoppade graciöst ned på bron och började gå därifrån, fortfarande skrattande. Michelle vände sig om och ropade efter honom:
”Vart är du på väg?? Och vad tusan är det som är så himla roligt?” Han vände sig mot henne, men var fortfarande på väg bort, eftersom han gick baklänges medan han talade.
”Jag ber om ursäkt att jag har slösat din dyrbara tid Michelle, men jag trodde att du faktiskt hade något vettigt i skallen, nåt som faktiskt betydde något. Jag trodde att du faktiskt trodde på något och att du ville ha svar. Men tyvärr inser jag nu att du inte är något annat än en patetisk, självgod, supande tonåring med en dagen-efter depression. Därför kan jag lika gärna gå härifrån och lämna dig åt ditt öde, vad det än blir.”
Han bugade och slog ut med handen i en svepande gest.
”Adjö Michelle.” sedan vände han sig om och fortsatte bortåt på bron. Michelle satt bara och gapade, ingen hade någonsin sagt så till henne förut!
”Vad Fan menar du med det? Vad är det som får dig att tro något sånt? Du vet ingenting om vad jag tror på! Hör du det? Ingenting!!” hon knöt nävarna tills hennes knogar vitnade.
Damien saktade in och stannade sedan. Han vände sig mot henne och såg på henne en lång stund innan han talade.
”Jag vet mycket mer än du tror Michelle... Vart tog alla idéer vägen? Alla visioner du hade? Du brukade fundera Michelle, du brukade undra över saker.” Han tog ett steg närmare innan han fortsatte.
”Det enda jag ser är ett tomt skal. En blonderad, sminkad slampa, på väg att hoppa från en bro.” Han skrattade litet för sig själv och tillade:
”Och kom inte dragandes med det där om att det finns mörker i ditt hjärta, för det är inget annat än teatraliskt tonårsdravel.”
Michelle klättrade ned från broräcket, ställde sig på bron och vände sig bort från honom. Hon ville inte höra mer nu, för hon visste att det han sade var sant. Men hon ville inte vara det som han beskrev, hon ville vara den människan som hon en gång hade varit, men hon visste inte hur hon skulle hitta tillbaka.
”Hon finns inom dig.” Michelle hoppade till när Damien plötsligt stod bara någon halvmeter bredvid henne. Hur hade han kommit dit så snabbt? Han närmade sig henne sakta, samtidigt som han talade.
”Du måste hitta den gamla Michelle, hon finns inom dig. Men sök inte efter henne, låt henne bara komma till dig. Om du söker efter henne så kommer du vara fokuserad på ditt sökande och därför missa målet.” Han var så nära henne nu, bara några centimeter skilde dem åt och han talade, med en röst som inte var mer än en viskning, i hennes öra.
”Det krävs så lite... glöm bara bort allt det här...” han gjorde en gest mot hennes superväteperoxidbehandlade hår och målade ansikte.
Hon visste att hon kunde, hon hade bara behövt någon som sade det till henne.
Men något malde fortfarande inom henne, visst kunde hon glömma, men det var det som hon inte ville, hon ville bara MINNAS. Minnas vem hon hade varit, minnas hur det var att känna.
Med en min, som hon i alla fall hoppades var likgiltig så gick hon iväg från honom och bort till broräcket samtidigt som hon halade upp en ny cigarett från fickan. Hon tänkte inte visa honom att hon var berörd, det var på något sätt under hennes värdighet, men inom sig jublade hon. Hon kände faktiskt något nu. Vad det var visste hon inte, men hon kände i alla fall något.
Damien skrattade åter åt henne och gick fram till broräcket även han.
”Jag måste erkänna att jag börjar bli förtjust i dig.” Michelle höjde ett välansat ögonbryn och tände cigaretten.
”jaså? Får man fråga varför?” Damien såg på henne ett kort ögonblick och tog sedan den glödande cigaretten från hennes mun.
”Du spelar tuff och flyr så fort du börjar känna något, så fort det blir allvar.” Han drog ett bloss och blåste ut röken innan han fortsatte.
”Vi är lika, du och jag. Du är precis som jag, eller rättare sagt, som jag VAR.” Han såg på cigaretten och tillade, nästan för sig själv:
”Jag har aldrig förstått vad det är med dom här som tilltalar folk. Ärligt talat så smakar det fruktansvärt.” Därefter kastade han den i floden, samma väg som Michelle hade kastat den förra. Hon protesterade inte, cigaretten var redan glömd. Istället så undrade hon vad han menade med det som han nyss hade sagt.
”Som du var? Vad tusan ska det betyda?” Damien gav henne ett bländande leende och svarade henne sakligt:
”Jag är en vampyr.” Nu var det Michelles tur att brista ut i gapskratt.
”En vampyr??? Det var det bästa jag hört på år och dar.” Damien log fortfarande mot henne.
”Jag förväntar mig inte att du ska tro mig, inte än i alla fall.” Han såg ut över floden, mot staden.
”Det är alltid så här. Människorna vältrar de sig i blinkande neonljus och pulserande musik som dånar ut ur dyra högtalare ni köpt för att imponera på någon. Det räcker för er, köp er lycka och lev utan att undra. Allt som ni inte förstår, det bortförklarar ni och föser undan i ett hörn. Ni vill inte veta en del saker, ni har nog bekymmer i sina egna liv.” Han gjorde en kort paus för att fösa bort lite hår som fallit ned framför hans ansikte innan han fortsatte.
”Det finns undantag förstås, det finns människor som vill ha svar, som vill veta. En del av dom får faktiskt reda på saker, de som sökt länge finner ibland sanningen.” han såg road ut.
”Men de är lätta att tysta ned, om du förstår vad jag menar.” Michelle nickade, hon förstod och det gjorde henne orolig, tänk om han var någon sorts galning? Damien skrattade åt henne och hon förstod att oron hade lyst igenom hennes välordnade fasad.
”Jag tänker inte knivhugga dig Michelle, om det är det du tror.” Han strök undan en slinga av svart hår från ansiktet innan han fortsatte.
”Vi är bara filmmonster, något hämtat ifrån en skräckhistoria.” Han gjorde en paus och Michelle, som faktiskt började bli intresserad, såg bara tyst på honom och väntade på att han skulle fortsätta, vilket han snart gjorde.
”När man läser en skräckroman, tror man egentligen inte på det man läser. Man tror inte på vampyrer, varulvar eller långtradare som plötsligt startar av sig själva och kör iväg. Den skräck vi tror på är den som Dostojevskij, Albee och MacDonald skriver om: hatet, alienationen, att åldras Oälskad, att stappla ut i en fientlig omvärld på vuxenskapets ostadiga ben. Vi är i våra vardagliga liv ofta väldigt lika Komedins och Tragedins masker – vi ler utåt och gråter inåt. Det finns en central kopplingspunkt någonstans inom oss, en omvandlare kanske, där ledningarna mellan de två maskerna förenas. Och det är i den punkten som skräckberättelsen så ofta träffar rätt.” Han slet blicken från stadens suddiga ljus och mötte hennes blick.
”För dig så är jag bara något som du var rädd för när du var liten och hade hört din första spökhistoria. Jag är inget hot, inget som du kan drabbas av. Det är faktiskt lite sorgligt.”
Michelle såg undrande på honom.
”Vad menar du med det?” Damien suckade och lutade sig mer ut över broräcket.
”Allt är så annorlunda för mig nu, jag ser så mycket mer nu. Alla perspektiv förändras, alla uppfattningar som man har om saker och ting raseras när det händer.” Han verkade nästan sorgsen nu.
”När vad händer?” han himlade med ögonen åt hennes fråga.
”När man blir vampyr såklart!”
Det här hade inte Michelle väntat sig.
”Du menar alltså att ni inte föds som vampyrer?” egentligen trodde hon honom fortfarande inte, men hon ville höra vad han hade att säga.
”Självklart inte! Har du inte läst något om vampyrer?” Michelle skakade på huvudet. Hon hade läst mycket förut, men aldrig några vampyrberättelser. Damien suckade.
”Nähä. Hursomhelst så är de flesta författare inne på rätt väg, vampyrer föds inte, de skapas av andra vampyrer. Det där med att vi inte tål kors eller vitlök är däremot bara struntsnack.” En ton av melankoli smög sig in i hans röst när han fortsatte.
” Frankrike 1763, precis efter sjuårskrigets slut, det var då det hände. Jag hade nyss fyllt sexton, som du.”
*Jag visste det, det är en fransk accent! Men hur kan han veta hur gammal jag är?* en flyktig tanke dök upp i Michelles huvud, men bleknade snabbt när Damien fortsatte berätta.
”Jag vet egentligen inte varför han gjorde det och han stannade inte med mig efteråt. Allt det här var nytt för mig.” Han slog ut med händerna.
”Vad kunde jag göra? På något sätt lyckades jag ta mig fram i världen som vampyr, men det var inte alltid lätt. Första gången jag skulle döda någon, gissa om jag var klantig!” han kastade huvudet bakåt och skrattade vid minnet, men Michelle kände sig besvärad. Det hela började faktiskt bli en smula läskigt och hon funderade på att gå därifrån.
”Jag tror att jag måste hem nu...” sade hon efter att han hade berättat om sitt liv som vampyr en lång stund. Hon började backa, men Damien grep om hennes handled och hon gnällde till litet, hans kalla hand var som ett skruvstäd.
”Vad nu Michelle? Skulle du inte hoppa?” han svepte med handen mot floden och log ett farligt leende mot henne. Den värme som han hade visat för en stund sedan var som bortblåst och hans ögon var hårda som sten. På något sätt så såg han ut som en katt som just hade fångat en mus och Michelle var rädd att det var hon som var musen...
”Damien låt mig bara gå, jag vill inte hoppa längre, snälla låt mig gå, låt mig gå hem...” stammade hon. Tårarna brände i ögonen och hon kände hur paniken smög sig på henne.
*Herregud, han är en jävla galning, han tänker döda mig, han har en kniv under jackan...*
Damien skakade beklagande på huvudet.
”Om du inte hade varit så uppkäftig förut när jag tänkte gå härifrån så skulle det här aldrig ha hänt Michelle, du måste lära dig att hålla tyst ibland.” han skrattade roat när han sedan fortsatte:
”Faktum är att jag har en bra idé över hur det kan ordnas...” Michelle skrek av rädsla och mascaran hade gjort så att tårarna hade lämnat svarta ränder efter sig på hennes kinder.
”Men Michelle, vad klagar du över egentligen? Du ville ju ha känslor, eller hur? Känner du inget nu kanske? Inte den minsta rädsla?” han började dra henne intill sig och slöt henne sedan i sin famn.
”Oroa dig inte Michelle, det gör inte ont alls....” mumlade han med läpparna mot hennes hals. Hon kände sig med ens lugn, även om hon visste att hon borde försöka ta sig därifrån så gjorde hon det inte. Hennes kropp vägrade lyda henne och till slut försökte hon inte ens.
Det kändes som om någon stack in två nålar i hennes hals, men Damien hade rätt, det gjorde inte ont. Hon började känna sig dimmig i huvudet och bilder flög förbi hennes slutna ögon. Det var saker som hon kunde minnas tydligt och saker som hänt när hon var liten och som hon nästan hade glömt bort. Men så dök en annan bild upp, det var en storvuxen man i gammalmodiga kläder. En mörk gränd och stenlagda gator, en droska åkte förbi, kvinnor i klänningar som var på modet för mer än ett sekel sedan.
*Är detta det Frankrike som Damien levde i?* Så var bilden borta och minnesfragment från hennes eget liv blixtrade åter förbi. Hon kunde höra delar av musik och samtal, röster som hon väl kände igen.
”Blunda... känn vad du inte kan se
Detta är spegeln, bakom finns en skärm
På båda sidor kan du ta dig in....” Damiens röst tycktes befinna sig inuti hennes eget huvud och orden han viskade tycktes så meningslösa, men ändå så visste hon vad han menade, hon kunde känna och hon förstå det.
Hon kunde känna.
Plötsligt blev det tyst och bilderna försvann för hennes inre syn. Hon låg på marken med halvslutna ögon och bredvid henne så färgades marken röd av blodet som rann i en smal strimma från två små sår på hennes hals. Damien lutade sig över henne med ett drömmande uttryck i ansiktet och ett brett leende.
”Om du bara visste hur det känns Michelle... då skulle du förstå...” först då märkte hon att hans hörntänder var en smula längre och vassare än hos vanligt folk. Han hud verkade inte lika blek längre och hans läppar var röda av blod. Han strök undan en ljus hårslinga från Michelles ansikte i en nästan kärleksfull gest och lutade sig sedan närmare hennes ansikte.
”Du skulle förstå Michelle... vill du det? Vill du förstå vad det är det handlar om?” Michelles andning var oregelbunden och kom i stötar, hon kunde inte finna sin röst och svara, så istället nickade hon bara matt. Damien fortsatte tala med sammetslen röst.
”Jag är säker på att du faktiskt skulle ha hoppat Michelle... du skulle ha velat veta vad som händer när man dör, även om du inte ville erkänna det för dig själv just då... För du är en av dem som undrar, eller hur Michelle?” han sade hennes namn om och om igen, med en röst så mjuk att hon dimmigt undrade hur hon någonsin kunde ha varit rädd för honom, han skulle ju aldrig skada henne, aldrig någonsin...
”Jag vet hur du brukade tänka Michelle... Du brukade undra vad livet handlade om... Ifall det bara var det blinkande neonet och den höga musiken, eller om det fanns något mer, något vi inte förstod... Men Michelle, älskade Michelle, för att förstå livet så måste vi först dö...”
*Älskade Michelle? Älskad av vem?* hennes tankar var förvirrade och tröga, det kändes som om någon hade hällt sirap i hennes huvud. Damiens läppar var bara millimeter ifrån hennes nu och han fortsatte mumlade:
”Jag såg ditt liv Michelle, precis som du såg en del av mitt. Ditt sinne är som är eld och vatten, det är som kristall.” Han såg upp en smula på snön som virvlade runt dem.
”Har du någonsin sett på en snöflinga Michelle? Har du någonsin sett hur en enda snöflinga, något så litet och ömtåligt, kan vara så komplicerat och vackert? Det var så jag såg ditt sinne när det var sammanflätat med mitt... Jag önskar att du kunde förstå hur det känns... Michelle, vill du förstå?” Det var inte långt kvar nu, Michelle kände hur kroppen började domna bort och det blev svårare och svårare att andas. Med en sista kraftansträngning lyckades hon nicka och flämtade fram ett otydligt:
”Ja...” Med ens var Damiens läppar borta från hennes och innan hon hann reagera så kände hon den metalliska smaken av blod i munnen. Hon höll ögonen slutna och brydde sig inte om någonting längre, utom blodet som rann ned i hennes mun.
*Känn vad du inte kan se...*
Hon gjorde det nu, hon kände. Det kan inte beskrivas med ord, gnistor virvlade runt i hennes huvud mellan ljusblixtar och bubblor av färg, hela hennes kropp tycktes vara mitt inne i ett fyrverkeri och det var det mest underbara hon någonsin varit med om.
Sedan kom smärtan.
Det kändes som om tusen knivar hade huggits in överallt i hennes kropp och alla muskler drogs smärtsamt ihop så mycket som det överhuvudtaget var möjligt. Hon skrek när kroppen åter vred sig i smärtsamma spasmer och klöste sig själv i ansiktet, för hennes hud brände som eld.
Så kände hon hur Damien svepte in henne i hans svarta rock och han höll om henne hårt, hårt medan han mumlade nästan ohörbara ord.
”Du håller på att dö Michelle... kämpa inte emot... Shhh...” hon kände till slut hur smärtan började avta och den ersattes istället av något annat. Det kändes som om hon var viktlös, som om hon kunde flyga, springa över berg och genom skogar, som om ingenting kunde skada henne. Damien kysste henne på huvudet och sade:
”Det är känslan av odödlighet min vän.”
De satt så en lång stund och Michelle började vänjas vid den nya känslan. Det var så mycket mer som hon kunde se nu, så många färger hon aldrig tidigare ens hört talas om. Mörkret var inget hinder, hon kunde utskilja människor som gick i staden på andra sidan floden.
”Är det här skärmen bakom spegeln?” Michelles viskning var inte högre än ett andetag, men hon visste att Damien hörde henne.
”Ja Michelle, det är det... Det här är den Primitiva Lustgården och vi är dess dödsänglar, som strövar bland människorna och iakttar, studerar... Fördömda till mörker och kyla, men ändå välsignade, för vi är perfekta...”
Han log plötsligt och Michelle kunde inte förstå varför, tills även hon hörde stegen av två människor som närmade sig. Damien reste sig upp och slickade bort lite torkat blod från pekfingret.
”Jag vet inte hur det är med dig, men jag är faktiskt lite hungrig, vad sägs om att hugga tag i något att äta?” medan han sade ”hugga tag” så log han rovlystet och började gå bortåt. Michelle var på väg efter honom, men hejdade sig när hon stack ned handen i fickan och kände ett skrynkligt papperspaket. Hon drog upp det ur fickan och log när hon såg vad det var. Med ett leende som för en gångs skull var äkta, så gick hon bort till broräcket och kastade ned det som hon haft i handen. Cigarettpaketet landade mjukt i vattnet och följde snart med strömmen bortåt. Hon såg efter det tills det hade försvunnit, sedan vände hon sig om. Stegen från människorna hördes tydligare nu, de var på väg hitåt.
En bit framför sig så kunde hon utskilja Damien, som stod stilla, vänd mot Michelle. Han sträckte gracilt fram handen mot henne och höjde frågande ett ögonbryn.
”Ska vi gå?”


Författare:

Publicerat

Dela: