Om samtal ( ur essäsamlingen 'Brev till min samtid)



OM SAMTAL


Vi skildes inte, tack och lov, som ovänner, men vår mångåriga vänskap fick sig en ordentlig knäck. Det var synd och det är synd och jag vill göra det jag kan för att reparera den mentala skada som då uppstod.

Jag känner ett stort behov att kontakta dig, inte för att rättfärdiga mig själv och inte för att anklaga dig för något, utan som ett försök att återuppliva de dagar då ett ömsesidigt samförstånd fanns.
Låt mig med dessa ord på ett papper, ge min syn på allt det som kan gå snett, när vi människor, med våra ord, närmar eller fjärmar oss ifrån varandra.

När vi människor talar med varandra, så kan vi göra det på en mängd olika sätt: Vi kan tala med varandra. Vi kan tala förbi varandra. Vi kan tala till varandra och kan tala om varandra.
Vi kan tala genom tystnadens språk och ibland - bara tala. Vi kan tala med hjälp av gester, med minspel och med ögonen och vi kan tala med det uttrycksfulla språk som kroppen i övrigt talar.

Vad är det då som gör att ett så stort register, många gånger, inte kan brukas på ett utvecklande sätt? Vad är det som gör att vi övergår från att tala med varandra till någon annan sidoform av mänsklig kommunikation? Något eget svar kan jag inte ge.

Jag märker när jag talar med någon, att leendet ligger nära och jag känner hur mänsklig värme strömmar emot mig och hur känslan av ett ömsesidigt samförstånd - oavsett ståndpunkterna - liksom hänger i luften.
En känsla av trivsel griper tag i mig och jag känner mig stimulerad och på ett djupare plan engagerad och förstådd.

Däremot har jag upptäckt, att när jag och någon annan, har glidit över till att tala förbi varandra så infinner sig ofta en känsla av vanmakt - om det rör sig om en nära vän - eller en känsla av ointresse, om det gäller ett samtal eller en diskussion med en person, längre bort i bekantskapskretsen.

Hos mig har jag upptäckt, att när jag själv är upphovet till denna nedbrytande samtalsform, så uttrycker det en vilja hos mig, att dölja det som jag inte vill skall komma fram i vårt samtal. En form av självupptäckt egoism, skulle jag vilja säga, som resultat av mitt försök till självanalys.
Man kan nog lätt tänka sig, att en sådan samtalsform - om den inte bryts i tid - lätt kan övergå till, att vi människor börjar tala till varandra i stället.
Och då måste frågan inställa sig: Att tala till varandra ... är det ett sätt att hävda sina intressen, utan att ta hänsyn till den andres åsikter och värderingar? Eller är det maktens språk, eller det språk som den sanningssägande tror sig ha rätten till att bruka?

På mig verkar det som om detta är det första steget, mot den mest nedbrytande samtalsformen, den som vi senast gången så obetänksamt brukade ... när vi i vår vanmakt började att tala om varandra - anklagandets språk.

Nej, hur jag än vrider och vänder, hur jag än söker och försöker, så finner jag allt klarare att felet måste ligga hos mig själv.
Längre än så kan jag inte komma och för att komma längre, så måste jag igen, få tillfälle att möta dina ögon, ditt leende och din kropps uttrycksfulla språk.

Nu när jag rätt tänker efter, så är du nog den i alla fall den, som är bäst skickad att peka på mina fel och uppenbara brister.
Om du kan: Gör det då med hjälp av dina varmt menade ord. Då kan du tina upp mina frusna och stelnade tankegångar. Då kan vi åter bli de goda vänner, som vi en gång var.

Vet du vad jag ändå tror? Jo, jag tror: ”Att samtal är mer än ett utbyte av ord - det speglar en attityd till varandra.”



__________________________


Författare:

Publicerat

Dela: