Omringad av mörker

Långt ner under tvillingstäderna, under dem mörka gångarna ner i den djupaste hålan av mysterium. Där skuggorna dansade i ljuset av facklorna, Där inga solstrålar någonsin nått. En livlös pojk- bakom galler. Mörkret hade förblindat honom sedan sina yngre dar. Bortglömd sedan länge tillbaka, uppfödd med att äta råttor. Förärad av det steniga golvet, långt hår och krokiga armar.

De enda verklighet pojken hade var de kalla stenen som omringade honom och det rostiga gallret. Livlös still på golvet, ett skratt av förtvivlan ur hans mun. Ekande i den oändliga korridoren utanför gallret. en förbannelse över honom? Rättvisa hade sedan länge tillbaka lämnat dessa land. De som följer rättvisans lag blir aldrig rik eller uppskattad. Lögner och mord är det enda världen befann sig i.
De fanns inget rätt i den visan.

vart var det rätta när pojkens mänsklighet flytt hans världsliga kropp ifrån dessa mörker av svart. Flammorna ute i korridoren lyste av en blå färg och har aldrig förlorat sin styrka. den enda värmen som fanns.

I ett svag och sjukt tillstånd befann sig dess livlösa pojke. Inte kan man kalla det en pojke längre utan dess lilla man var mer man än de flesta vuxna. smärtan i dess kropp var de enda som stanna vid hans sida. enda som höll honom vid liv var råttorna som gick för nära gallret när de vandrar förbi.

ljudet var enbart lågornas dans som fick skuggorna att dansa med i takten. när pojken väl tog sig närmare gallret vid vissa tillfällen han orkade så kunde man se dess ärr den hade över hela kroppen från piskslag. Tränad i att lyda, bortglömd, förråd. Inte ens en snabb död skulle denna pojke få. Enbart mörker, ensamhet, förtvivlan, förvirrad. Enbart mörker.

Författare:

Publicerat

Dela: