Ond, bråd död

Årets femte månad hade tagit sin början. Det hade blivit Maj. En liten förort nära Stockholm låg denna sena kväll förhållandevis ödslig. Emellertid var det fortfarande ljust och temperaturen var ljummen. Det var även fullständigt vindstilla. Inte en vindpust i den stillsamma och fridfulla kvällen kunde urskiljas. Det aningen rosa himlavalvet vilade tungt och betryggande över det lilla samhället ett par mil norr om huvudstaden.
En av de få personer som fortfarande var vakna och som ännu rörde sig mellan de smala gränderna under de gigantiska betongbyggnaderna, som alla var stöpta i snarlik form, var en kvinna nyss fyllda 42 år. Kvinnan hette Katrin Smedje och arbetade som Mäklare inne på en liten firma i Stockholm. Hon hade länge velat flytta in till staden för att på så sätt slippa pendla till jobbet varje dag. Men efter att hon intensivt sökt efter en lägenhet i snart ett år nu hade hon börjat inse att det var lönlöst. Hon skulle få fortsätta att varje morgon sätta sig på det där förbannade pendeltåget för att åtta timmar senare upprepa proceduren i motsatt riktning.
Hon hatade det där tåget. Hon hatade den 40 minuter långa färden som hon tvingades till var tidiga morgon. Hon avskydde de gratistidningar som hon med sina trötta ögon skummade igenom nästan mot sin vilja om morgnarna på tåget. Ut genom fönstret ville hon inte se, där rusade ju livet förbi innan det snart försvann in i en beckmörk tunnel. Det ville hon inte se. Verkligheten hade hon på senare dagar blivit rädd för. Alltsedan hon fått vetskap om sjukdomen. Den där jävla sjukdomen.

Ibland hade hon upptäckt att hon bara läste gratistidningarna, som förstrött låg på tåget, för läsandets skull, att hon inte uppfattade vad som där stod. Tabloiderna hade lika gärna kunnat bestå av snövita och alltigenom tomma blad. Det hade inte gjort någon skillnad.
Katrin Smedje hade efter hon meddelats sin obotliga cancersjukdom fallit in en mycket djup och illavarslande depression. En ogenomtränglig sfär hade slutits runt henne och trots att hon bankat vilt och förtvivlat hade bubblan vägrat att spricka. Den annars så glädjefyllda och lättroade kvinnan hade blivit som förbytt. Även det vitala ansiktsuttryck som hon nästan alltid annars gav sken av var även det som förvandlat. Det lös inte längre om henne. Hon såg verkligen döende ut, stora påsar under ögonen skymtades och hennes ansiktsfärg var mer vit än naturlig. Bubblan hade strypt all hennes sociala kompetens och rationalistiska tänkande. Hon var fruktansvärt deprimerad.
Tankar om döden hade långsamt smugit sig på henne och trängt in i hennes medvetande. Hon ville inte in i den mörka tunneln, inte heller orkade hon skönja färden dit. Hon visste att hennes sista färd gjordes nu. Hon kastades känslokallt mot tunneln, det fanns inget utrymme för medömkan eller solidaritet nu. Snart skulle allt bli svart. Depressionen nalkades inte längre, den hade kommit för att stanna och den fängslade henne med en enorm kraft. Hon kunde inte slita sig ur greppet. Kanske lät hon sig heller inte slitas.

Ingen hade fått veta om hennes sjukdom. Samma dag som mannen i den vita rocken, med de rofyllda ögonen och det vita håret sagt till henne att hon skulle dö, hade hon lyft telefonen och ringt till sina föräldrar i Västerås för att berätta. Men när hennes far lyft telefonen hade hon oreflekterat och spontant börjat prata om något helt annat. Han hade tyckt att det var roligt att hon ringt och han skrattade ett flertal gånger till högt i telefonen under samtalet. Skratten hade träffat Katrin som sylvassa knivar i bröstet. De trängde in genom huden, in i köttet och karvat i hennes bröstkorg. Det var olidligt. Sedan hade hon slängt på luren och lämnat en förvirrad gammal man kvar på andra sidan linjen. Hon svarade sedan inte heller när han ringde upp.
Hon kunde inte förmå sig att berätta. Det skulle kännas som ett svek, hon hade trots allt bra kontakt med sina föräldrar och hon visste att de älskade henne djupt. Hon ville inte svika dem. Hon skulle låta den död, som oundvikligen inom kort skulle anlända och ta hennes liv, komma som en överraskning för dem. Hon orkade inte med någon sympati nu. Hon lät sig istället fångas av depressionen.

En tidning fladdrade längs marken ensamt omkring på en smal sidogata där Katrin Smedje, i långsam takt vandrade i den sena majkvällen. Hundskall hördes på avstånd. Ljudet från en bil tycktes komma närmre men försvann sedan lika snabbt som det kommit.
Hon kände sig liten under höghusen. Så fort hon tänkte på sjukdomen blev hon alldeles genomsvettig, hon ville inte dö nu. Hon hade fortfarande drömmar hon ville förverkliga. Hon kände sig inte en dag äldre än när hon var 16. Det kändes fortfarande som hon hade hela sitt liv framför sig. Inte kunde det ta slut nu? Hon ville inte möta tunneln, hon ville inte dö. Livet rusade förvisso men det var ju ändå påtagligt. Hon ville inte dö.

Döden var något som hon tidigare inte velat reflektera över, hon hade levt ett mycket lyckligt liv men nu skulle alltsammans tas ifrån henne. Hon hade alltid varit rädd för döden. Döden gör inga undantag tänkte hon, samtidigt som hon såg en lampa i ett av fönstren på en enorm betongbyggnad framför henne släckas. Döden gör inga undantag. Orden malde i hennes huvud gång på gång, döden gör inga undantag.
Hennes planerade framtid, de pengar som hon under längre tid sparat, att hon var en oinskränkt god människa, dessa saker brydde sig döden knappast om. Sjukdomen fanns där, vare sig hon ville eller inte.
Mörkret började nu långsamt falla över förorten. Katrin tyckte plötsligt att hon nästan kunde känna det som höll på att ta hennes liv i sin späda kropp. Hon tyckte att det plötsligt började värka i lederna. Att hon fick svårt att andas. Det kändes som att cancern höll på att kväva henne där hon gick. Hon började hosta våldsamt och hon kräktes lite. Sedan insåg hon att hon bara inbillade sig. Hon kände sig patetisk och ynklig där hon strövade runt. Lukten från gallan i hennes mun var fruktansvärt osmaklig. Det stack i gommen på henne av den vämjeliga odören, det kändes som hon ville kräkas på nytt. Hon tog ett tuggummi av märket Stimorol ur sin handväska och började tugga hetsigt. Hon gick igenom parker, längs järnvägsrälsar och över broar. Hela tiden med en kraftig tankeverksamhet bultandes med jämna slag i hennes huvud. Stanken från spyan som kommit likt ett knytnävsslag i magen på henne avtog sakta och försvann.
Hon grät tyst för sig själv.

Det hade blivit än mörkare. Gatlamporna var nu det enda som lös upp platserna hon passerade.
En satelit rörde sig i en ensam båge på himlavalvet. Kylan tilltog och letade sig in under Katrins tunna vindjacka. Hon brydde sig dock inte om kylan.
Två ungdomar i den senare tonåren passerade så henne plötsligt, deras oväsen var påtagligt där de ragglade omkring bärandes på varsin mellanöl. Vad vet de om döden tänkte hon och var nästan på väg att slita ölen ur händerna på dem och ge dem en utskällning de sent skulle glömma. Hon ville skrika till dem att de borde se över sina liv, att de borde gå hem och se om sina nära och framförallt att försöka få dem att förstå sitt så förkastliga beteende. Men så sansade hon sig och drog istället jackan tätare omkring sig. Vinden tilltog, nu lyckades hon inte längre ignorera kylan.
De slösar sin tid tänkte hon ursinnigt. De lever i en illusion. En vedervärdig illusion. Istället för att söka sin egen lycka anpassar de sig till en omvärld där det aldrig ges utrymme för deras egna personlighet, och på så sätt blir de fjättrad vi en falsk tillvaro som de inte ens själva kan förstå. Verkligheten och livet rusar ifrån dem utan att de egentligen märker eller förstår någonting av själva resan. Den äkta lyckan, och vad de gått miste om upptäcker de aldrig förrän de möter tunneln. Men då har livet redan rusat förbi dem.

Hon märkte att det hade börjat duggregna. Så gick det någon minut till. En minut närmare döden tänkte hon samtidigt som det gigantiska himlavalvet ovanför henne öppnades och regnet började ösa ner. Hon trädde luvan på jackan över huvudet. Det smattrade behagligt. Det var fortfarande nästan märkligt vindstilla. Fler bilar och människor rörde sig nu i området. Hon hade aldrig kunna förstå sig på människor som orkade med att börja såhär pass tidigt på dagen. Den 42åriga kvinnan tittade på sitt armbandsur och upptäckte att hon varit ute i flera timmar. Hon hade blivit helt genomblöt av den kortvariga skuren som nu hade upphört. Hon började frysa.
Ännu en tår föll långsamt från hennes kind. Depressionen tätnade. Hon ville inte dö.

10 minuter senare satt hon på pendeltåget hem. Utanför fönstret rusade livet förbi och bort ifrån henne. Efter någon kilometer slukades tåget tillsammans med Katrin Smedje upp av en becksvart tunnel.

2 månader senare hade sjukdomen tagit hennes liv.

Skriven av: Johan Larsson